Idag åkte vi lite tunnelbana, dottern, sonen och jag. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta.
Stella: PAPPA!
Jag: Ja Stella.
Stella: PAPPA! Såg du va TJOCK den gubben var.
Jag: (höjer rösten) Men Stella!
Stella: Han var ju JÄTTETJOCK. Han gick som en ANKA.
Jag: STELLA!
Stella: Hur blir man så tjock pappa?
Jag: Stella, man får inte säga så, folk kan ju bli ledsna.
Stella: Men PAPPA. Han var ju JÄTTE-JÄTTE-TJOCK.
Jag: Jo, men man säger inte så, folk kan bli ledsna. Eller JÄTTEARGA.
Stella: OK. Vad får man inte säga då?
Jag: Jo, alltså om någon är ful, eller har en konstig näsa eller är jättetjock eller ser konstig ut så säger man inte det så att de hör. Man PRATAR INTE om sånt.
Stella: OK!
Efter tunnelbaneresan väntade vi en stund i Liljeholmen på bussen, och det var nästan tio minuter tills den gick. Framför oss satt en jätteful gubbe med ett stort skägg. Jag var så klart fullkomligt vettskrämd för vad som skulle kunna sägas, för gubben såg inte helt ”stabil” ut om man säger så. Det gick jättebra, ända tills vi skulle gå på bussen, och Malcolm gick bredvid gubben.
Malcolm: PAPPA!
Jag: (någon stressat) JAAAAA!
Malcolm: PAPPA, är det den där gubben vi inte ska prata om?
Jag: (försöker i panik tysta min son genom att titta på honom med dödens öga)
Malcolm: För han luktar JÄTTEILLA!
Stella: Och han är JÄTTEFUL.
Behöver jag säga att vi satte oss LÄNGST bak i bussen och att jag mer eller mindre höll på att få panik varje gång nån av ungarna öppnade truten? Jag antar att jag får skylla mig själv som ynglade av mig. För äpplet faller ju inte så långt från trädet. Som bekant.