Tyskungen

Publicerad i Miami News Augusti-editionen:

”Det stod ej i Lukasbrevet, att dom har sågklingor i skrevet”. De klassiska orden uttalades den 23 oktober 1984 i debattprogramet ”Svar Direkt”. Dikten – som handlade om det fasansfulla hårdrocksbandet WASP – framfördes av en flicka med på tok för liten mun och en grotesk hempermanent. Programledaren, en vild ögonrullande Siewert Öholm, stakade sig och blinkade maniskt. Att WASP’s frontman Blackie Lawless var satanist och ville utrota hela mänskligheten baserade Öholm på sju minuter videomaterial som SVT tillåtits filma på en av bandets konserter som en del av ett mycket välregisserat PR-stunt. Stämningen var hysterisk. Svenne Banan gick man ur huse för att demonstrera mot horet och omoralen i musiken. WASP hade slagit sina lovar i det svenska folket. Skräcken var lika massiv som PR-succén var total! Engagemanget nådde snabbt episka proportioner.

Alla tyckte något. I lektionssalarna och på TV. På fritidsgårdar och i kuddrummen på dagis. Och WASP’s PR-stab gnuggade händerna. Myterna kring bandet frodades och skivorna sålde som smör. Det var vad man skulle kunna kalla ”en snackis”. Idag, 175 hundår senare känns WASP ungefär lika farliga som Siw Malmkvist. Men då engagerade de det svenska folket på ett helt nytt sätt. Man kan säga att de målade om kartan för hur man skapar PR – och i slutänden försäljning – via engagemang.

Det var 1984 års version av det som många av dagens PR-konsulter kallar för ”crowdsourcing”, ”bloggers outreach” och ”return on involvement”. Med en avgörande skillnad. Blackie engagerade. Och frågan du bör ställa dig är om byråkillen i dyr kostym, rosa strumpor och knasiga glasögon som evighetssnackar om ”engagemangsmarknadsföring” är din Blackie? Eller om han bara är en… ja… kostymklädd kille med rosa strumpor.

Klaus-Peter Beiersdorf
PR-konsult och storyteller

Som flera av er säkert vet så kommer jag åka på SSWC i år igen. Det ska bli kul att åter igen få vara där tillsammans med vänner i branschen. Jag tar med mig min kollega Thobbe så att han ska få känna på hur det är att hänga med geeksen. Piratförlaget kommer även trycka upp en ”liten” bok med texter från alla som känt för att skriva ihop någon om SSWC, Internet eller kommunikation i synnerhet. Här kommer mitt bidrag som jag baserade på en gammal krönika i Smålandsposten.

Vad innehåller ditt paket?

Idag lever det över 6.9 miljarder människor på jorden. Det innebär att nästan 6 procent av alla människor som någonsin fötts gnuggade gruset ur ögonen i morse. Och befolkningsexplosionen går snabbare än någonsin. Sedan millennieskiftet har antalet människor ökat med nästan en halv miljard och om fyrtio år beräknas vi vara fler än 9 miljarder. En hisnande siffra. Om man bortser från alla religiösa påståenden om mänsklighetens tillkomst så kan vi konstatera att den moderna människan existerat i omkring 70 000 år. Men det som är allra mest fascinerande är att trots att antalet människor formligen exploderat bara de senaste hundra åren så har vi lyckats skapa kommunikationssätt och tekniska lösningar som sammankopplar oss mer än någonsin tidigare.

Utvecklingen har eskalerat så till den milda grad att man idag menar att alla har en relation till varandra genom endast sex personer. Huruvida det varit så enda sedan mänsklighetens begynnelse vet vi inte, men det moderna begreppet kallas ”six degrees of separation”. Vad är då detta? Jo, på 60-talet genomförde man ett experiment i USA där man skickade ut 160 paket till slumpvis utvalda personer. I paketet låg det en liten lapp. Inget mer, och på lappen stod det vem mottagaren var i form av ett förnamn samt personens yrke och bostadsort. Alla som fick ett paket uppmanades att skicka det vidare till någon i deras bekantskapskrets som kunde få försändelsen att komma närmare den slutliga mottagaren. Mirakulöst nog så kom hela 24 paket fram till adressaten, och det visade sig att paketen i genomsnitt färdats via sex personer. Därav uttrycket ”six degrees of separation”.

Flera liknande undersökningar har gjorts efteråt. I en skickades det paket till samtliga världsdelar och resultatet var fängslande nog nästan exakt detsamma. Paketen kom fram till den slutgiltiga mottagaren ända från Kenya, Japan och Frankrike. De hade färdats över kontinenter och länder. Över hav och över berg. Enorma avstånd. Och den gemensamma nämnaren var att alla färdats framburna av dessa människors obändiga vilja att använda sina nätverk. Att kommunicera. Att koppla sig samman och skapa band. Att vara en del av en större ordning.

För mig är varje människa lite som ett oöppnat paket som innehåller en enorm gåva. En ingång till ett osynligt nätverk som är helt obegripligt stort och som sammanfogar oss likt en stor brodyr i mänsklighetens väv. I varje paket finner man ett virrvarr av nya upplevelser och utmaningar. Och dessa paket finns precis överallt runt omkring oss. Stora och små.

Och vet du vad? Det är oftast de mest oansenliga paketen som döljer de allra finaste överraskningarna.

Jag kommer ihåg första gången jag såg min far gråta. Jag var bara tre år gammal – och rimligtvis borde jag glömt bort det vid det här laget – men ändå känns det som det var igår. Jag minns att jag väntade i lädersätet i hans stora, gula amerikanare. Vindrutetorkarna var på. Han var inne på macken för att köpa kvällstidningen. Jag hade blivit lovad glass. När han kom ut öppnade han bildörren, satte sig tungt, tog ett djupt andetag och började gråta. Formel 1-stjärnan Ronnie Peterson hade dött. Sen tog det över tio år innan jag såg pappa gråta igen. Jag grät också, men av en helt annan anledning. Han hade glömt att köpa den utlovade glassen, och då kändes det helt rimligt att tjuta.

När jag tänker efter så grät jag nog ganska mycket när jag var liten. Säkert lika mycket som jag skrattade. Jag var inget sorgset barn, men jag har alltid haft nära till mina känslor. Jag har aldrig sett det som något fult. Pappa däremot, han grät aldrig. Inte så att jag såg det i alla fall. Och inte någon annan heller för den delen tror jag.

I veckan så fick jag ett ganska underligt samtal från två journaliststudenter som undrade om de kunde få intervjua mig om män och känslor. De hade läst min skilsmässoblogg. Och de ville prata om manlig gråt. Först trodde jag att de ringt fel, men insåg snabbt att så inte var fallet. Någon dag senare satt de vid mitt köksbord och ställde en riktigt svår fråga till mig:

– Gråter du inför dina barn, frågade de.

Och det gör jag. Senaste halvåret har jag gråtit mer än någonsin. Jag har gråtit av saknad. Jag har gråtit av sorg. Jag har gråtit av ensamhet. Och jag har gråtit av glädje. Så, nej, jag har inga problem att gråta inför barnen. Jag tror att det är bra att barn får uppleva att vuxna sänker garden och gråter. Jag tror att det får dem att växa som människor. Att det ger dem en palett för att måla sig ett fullt känslomässigt spektra. Men det måste vara en gråt utan aggressioner och utan skam. Och barnen måste förstå varför den vuxna gråter. Man måste inkludera dem i gråten, och förklara varför man är ledsen. Annars blir de osäkra och tror att gråten beror på en besvikelse riktad mot dem. Jag har bestämt mig för att gråta inför mina barn – när det verkligen behövs – istället för att sucka mig genom livet. Men gråten måste vara på barnens villkor. Och framförallt måste det vara en trygg gråt.

(Publicerad i Smålandsposten 29/3)

Jag har alltid gillat SAAB. Men trots min välvilja har jag aldrig ägt nån. Min kompis däremot ägde en SAAB 99 Turbo i unga dagar. Det var en mycket märklig bil. Förutom att startnyckeln var placerad på golvet så hade bilen en massa andra underliga hyss för sig. Turbon levde sitt eget liv och slog till helt skoningslöst, helt utan förvarning. Detta adderade naturligtvis massor av ofrivillig spänning i tillvaron. Bromsarna var analoga. Antingen var de på eller av. Det fanns inget mellanting, och mjuka inbromsningar existerade inte. Hela bilen luktade blöt hund. Att manövrera den var som att försöka skruva i en glödlampa iklädd boxhandskar. I ett mörkt rum. Med ögonbindel. Det vill säga helt omöjligt. Men min kompis älskade den där bilen. Och vet ni varför? För att den hade själ. Sen kom GM. Och med dem en oändlig rad av Opel och Cadillacs med en SAAB-logotyp på huven.

Anledningen till att jag alltid har haft en soft spot för SAAB är att de där tossiga Göteborgarna alltid balanserat på gränsen att vara vansinnigt innovativa och tjurskalligt knökkonservativa. I brist på bättre uttryck så har jag upplevt SAAB lite som en excentrisk friherre helt utan självinsikt. Knäpp och nyckfull, men samtidigt enormt underhållande. Lite som Christian von Koeningsegg. När jag hörde om hans förvärvsplaner tyckte jag att det var en”match made in heaven”. Men nu blev det ju inte så. Så vad fick vi istället? Jo, vi fick Spyker! Och vet ni vad, jag tror faktiskt att det är det bästa som någonsin kunde hända. Därför har jag formulerat en lista på vad de där holländska haschtomtarna bör sikta på. Och jag förväntar mig inget mindre.

Jag vill ha en galen bil. Något radikalt annorlunda. En bil tillverkad av majsstärkelse med åtta hjul. Nyckeln ska vara gjord av mjölkchoklad. Jag vill ha en ratt av marshmallows.  Jag vill att ingenjörerna byter ut turbon mot en jetmotor som drivs av drömmar. Jag vill att de stoppar sätena med änglahår och fluffiga små moln. Jag vill ha en bil med bak-och-framvänd styrning och vingar. Jag vill att växelspaken ska vara formad som en blomma och att den ska sitta i taket. Möjligen vill jag även ha en obligatorisk vinylspelare. Jag vill ha något helt politiskt inkorrekt och annorlunda. Jag tycker inte att jag begär för mycket. För om SAAB vill ha mina pengar så måste de ge mig lite av sin själ. Det vore inte en dag för tidigt.

(Publicerad i Smålandsposten 15/3 2010)

Förutom att jag skriver mina små krönikor här varannan måndag så läser jag Smålandsposten dagligen. För även om jag bor i Stockholm sedan mer än tio år så vill jag ha koll på vad som händer hemmavid. Nämligen i Lessebo Kommun. Och det finns två saker som har drabbat – och berört – mig väldigt mycket de senaste åren.

Den första händelsen är den segdragna Folkets Hus-konkursen. Den andra är de oändliga rapporter som jag läser där min hemkommun har bland de högsta ungdomsarbetslöshetssiffrorna i landet. Jag vet faktiskt inte vad som är sorgligast, för det vore lite som att välja mellan pest och kolera. Men när jag dessutom läser att nyföretagandet har minskat med över 30 procent på ett ynka år så blir jag faktiskt bestört. Siffrorna tangerar de sämsta i hela landet. Vad fan var det som hände? Kan det vara så illa att landets mest arbetsglada människor plötsligt inte vill jobba längre? Jag betvivlar detta starkt!

Istället tror jag att det handlar om något helt annat. Nämligen oförmågan att tillhandahålla förutsättningarna för att generera jobb. Att ge människor möjligheterna att förverkliga sina idéer. Att erbjuda tillräckligt med uppåtströmmar under vingarna för att de ska våga kasta sig ut och testa dem. Jag är egenföretagare. Och det enda jag lärt mig är att enda sättet att få en verksamhet att spira är genom skapa en miljö där idéer får lov att gro och växa. Och så föds en tanke i mitt huvud. Det som slår mig är att det alltså finns en enorm lokal som står helt oanvänd. Mitt i Lessebo. Nämligen Folkets Hus. Sen finns det sexton procent arbetslösa ungdomar som inte vill något hellre än att jobba.

Varför inte göra något av det? Samla in en tusen- eller tjugolapp från varje boende i kommunen som vill bidra och öppna upp den där dammiga lokalen innan någon slår sönder varenda ruta och spikar igen dörrarna. För vem skulle misstycka till att samla ihop alla som har en idé innanför dess fyra väggar? Utgå från att ingen idé är för dålig att testa. Bjud in varenda jävel i hela landet som har en bra affärsidé. Och efterskänk hyran i sex månader – om de kommer – i de lediga lägenheter som Lessebohus förvaltar. För de kommer, tro mig! Och med dem kommer idéerna. Gör den där byggnaden fantastisk igen, fyll den med kreativitet och framtidstro.

Gör den till folkets hus igen.

(Publicerad i Smålandsposten 1/3 2010)

Idag lever det över 6.9 miljarder människor på jorden. Det innebär att nästan 6 procent av alla människor som någonsin fötts gnuggar gruset ur ögonen varje morgon. Sedan millennieskiftet har antalet människor ökat med nästan en halv miljard. Om fyrtio år beräknas vi vara fler än 9 miljarder. En hisnande siffra. Om man bortser från alla religiösa påståenden om mänsklighetens tillkomst så kan vi konstatera att den moderna människan existerat i omkring 70 000 år. Men det som är allra mest fascinerande är att trots att antalet människor formligen exploderat så har vi lyckats skapa kommunikationer och teknik som gjort vår närhet till varandra större än någonsin. Så till den milda grad att man idag menar att alla har en relation till varandra genom endast sex personer. Huruvida det varit så enda sedan mänsklighetens begynnelse vet vi inte, men det moderna begreppet kallas ”six degrees of separation”.

På 1960-talet genomförde man ett experiment i USA där man skickade ut 160 paket till slumpvis utvalda personer. I paketet låg det en lapp. På lappen stod det en mottagare i form av ett namn, med yrke och bostadsort. Alla som fick ett paket uppmanades att skicka det vidare till någon i deras bekantskapskrets som kunde få försändelsen att komma närmare den slutliga mottagaren. Mirakulöst nog så kom hela 24 paket fram till adressaten, och det visade sig att paketen i genomsnitt färdats via sex personer. Flera liknande undersökningar har gjorts efteråt. I en skickades det paket till alla världsdelar och resultatet var detsamma. Paketen strömmade in till mottagaren ända från Kenya, Japan och Frankrike. De hade färdats över kontinenter och länder. Enorma avstånd. Och den gemensamma nämnaren var att alla färdats framburna av människors ständiga vilja att använda sina nätverk. Att kommunicera. Att bygga broar och skapa band. Att vara en del av ett sammanhang.

Varje människa är en oöppnad dörr. En ingång till ett osynligt nätverk som är helt obegripligt stort och kopplar alla oss samman som en stor brodyr i mänsklighetens väv. Och bakom varje dörr döljer sig ett virrvarr av nya upplevelser. Idag är det måndag. Så varför inte börja veckan genom att glänta lite på någon av de där mänskliga dörrarna? För de finns runtomkring oss. Överallt. Och konstigt nog är de väldigt sällan låsta.

Jag registrerade mig på en nätdejtingsajt förra veckan. När jag vill ha ett gott skratt så häller jag upp ett glas vin och sätter mig framför datorn. Här har vi nämligen en samlad uppvisning i koncentrerad galenskap. Låt mig ge några exempel.

Underhållningen är som bäst när en särskrivande Smurftjej70, Sunshinegirl eller Mysman42 presenterar sig med hjälp av egenkomponerade dikter. Här finns det två kategorier. Julklappsrimmaren – som bjuder på nödrim som vi och magi – och den svårmodiga poeten som rapar ur sig massor av ord helt utan sammanhang. Akta er extra noga för personer som vill ”fånga dagen”. För tro mig, det vill de inte. Undvik personer som använder orden spontan och äventyrlig för att beskriva sig själva. Vad det i själva verket betyder är att de är pinsamt högljudda eller att de legat med allt med puls.

I ungefär varannan presentationstext förekommer ordet galen i någon form. Antingen är personen hel- halv- eller smågalen. Jag vet inte varför det skulle vara bra att vara galen i något sammanhang, och allra minst på en dejtingsajt? Jag börjar omedelbart fundera på är hur denna galenskap tar sig uttryck. Går de till jobbet utan byxor? Stoppar de fickorna fulla med nykokta makaroner? Skrattar de högljutt på begravningar? Eller fyller de sina lägenheter med vispgrädde från golv till tak? För det vore verkligen galet. Frågorna är många, svaren få.

Sen har vi de som bjuder på rena floskler. Att man registrerat sig på en dejtingsajt för att ”träffa nya bekantskaper” kan väl knappast förvåna någon. Inte heller att man har en ”positiv livsinställning”. Skulle man skriva ut motsatsen? Att uppge att man gillar musik är ungefär lika överraskande som att säga att man gillar att äta. Jag vet väldigt få som när ett brinnande hat mot musik.

En annan sak som slagit mig är hur förvånande ofta folk bär någon form av bisarr huvudbonad på sina profilbilder. Jag funderar spontant på i vilka sociala sammanhang det är OK att bära en cowboyhatt, en kungakrona eller en tomteluva?

Jag tänkte avsluta med några konkreta tips. Folk som ser bra ut enligt andra gör aldrig det. Folk som gillar katter gör precis det. Speciellt med majonnäs. Att någon är lite mullig innebär i själva verket att personen är smällfet. Folk med öppet sinne är desperata, och de som är emotionellt stabila går i själva verket på kraftig medicinering. De som uppger att de är roliga är alltid häpnadsväckande irriterande. Sammanfattningsvis har vi att göra med vilseledande marknadsföring på högsta nivå. Själv är jag helt ärlig. Vad jag kallar mig? 25centimeter@hotmail.com såklart. Vi ses därute!

(Publicerad i dagens Smålandsposten)

Jag har spenderat tio dagar i Las Vegas för att jobba och ta lite semester. Jag är verkligen ingen spelare. Trots det gick jag ner på casinot och spelade lite poker. Jag hade satt en 50-dollarsgräns som jag nådde på fem minuter. Vid bordet satt det en permobilburen och jättetjock men underhållande herre från Texas. Av ren nyfikenhet så beslutade jag mig för att sitta kvar. Trots brinnande lågkonjunktur så satsade han tokiga summor. Han förlorade varje hand och skrek och orerade. Han vevade upprört med armarna varje gång dealern snuvade honom på hans spelmarkers.

”You motherfucker, you!” och ”Jesus Christ, why don’t you just light my wallet on fire!” var några av de saker han slängde ur sig i sin besvikelse. Efter ett halvdussin svordomsramsor så vände sig dealern mot honom och bad honom dämpa sig en smula, med hänvisning till att det satt en kvinna vid bordet. När den cowboyhattklädda och överförfriskade herren skrek ”You fucking pinhead!” var dealern ytterst nära att få honom borteskorterad. Han hänvisade åter igen till att det satt en kvinna vid bordet, och att bondlurken borde skippa svordomarna för att inte genera henne. Ju fullare Texasbon blev av gratisdrinkarna, ju hårdare blev orden. När han till slut spelat bort allt utom en hög med pokermarker av maxvalör tryckte han in varenda en och skrev ”All in, motherfucker!”.

Dealern hade svårt att dölja sitt ogillande, och han sa att om det kom en enda svordom till så skulle kåbåjsaren åka ut med huvudet före. Han sa det respektfullt nickande mot kvinnan. När han floppade upp sista kortet var det uppenbart att cowboyhatten tagit hem hela potten bestående av tiotusentals dollar. Efter att han samlat ihop den enorma högen med pokerchips så frågade han dealern om det var OK att ge dricks. Dealern nickade och mannen kastade till honom markers motsvarande en dricks på cirka tretusen kronor. Sen frågade han om det var OK att han satt kvar och spelade en stund till. Trots svordomarna. Varpå dealern vände sig om mot kvinnan som satt vid bordet och sa: ”I’m terribly sorry ma’m. But I will kindly have to ask you to leave the table”.

Publicerad i Smålandsposten 18/1 2010

Jag är enormt omusikalisk. Faktiskt så bedrövligt usel att det borde klassas som ett handikapp. Annars är jag artistiskt lagd. Jag skriver hyfsat. Jag kan måla och rita. När jag lagar mat så ser det aptitligt ut på tallriken. Men musik? No Sir! Jag har t.o.m. svårt att framföra de enklaste stycken som ”Ja må han leva”. Numera mimar jag när det vankas samsång. Jag riskerar hellre att se ut som ett lallande, ljudlöst miffo än att utsätta någon för min ”sångröst”. Jag behärskar ord. Inte musik.

Första gången jag blev medveten om min musikaliska oförmåga var på ”roliga timmen” i tredje klass. Jag framförde Herreys ”Diggiloo Diggiley” – iklädd ett par egenhändigt spraymålade guldskor – med en handkontroll från min bilbana som mikrofon. Det hela var en sorglig syn. Smärtan i mina klasskamraters ansikten var tydlig. Ögonen uppspärrade. Munnarna öppna. Min sångkarriär började och tog slut den där eftermiddagen när jag var tio.

Sen dess har jag alltid blivit vansinnigt irriterad när någon oborstad trubadurtyp med en sliten gitarr på axeln gjort entré i mitt liv. För då är det kört. Musiken vinner alltid över ordet. Varje gång. Springsteen slår Shakespeare. ”Jag dricker rom i regnet och kör ett par riff” är mer eggande än ”Jag dricker vin i vinden och skriver en dikt”.

För några veckor sedan blev jag uppringd av min gamla lågstadielärarinna. Hon var i pensionsåldern redan när jag gick i skolan, så nu måste hon vara närmare hundrafemtio. Jag vill minnas att hon var sträng men snäll, en hejare på att spela piano, och att hon alltid hade väldigt rött läppstift. Hon sa att hon verkligen gillar mina krönikor. Under samtalet lyfte hon fram mitt framförande av de tre pastellbrödernas monsterhit som något riktigt minnesvärt. Jag tror att hennes minne av sångstunden egentligen är av kropplig karaktär, då smärtminnet som bekant det starkaste minnet.  Hon gick t.o.m. så långt att hon kallade sångframträdandet ”fullkomligt oförglömligt”. Jag har tänkt en del på det där sen dess. Och jag hoppas för allt i världen att mitt skrivande för alltid kommer gå till historien som ”rätt så hyggligt”, t.o.m. ”medelmåttigt” är ok. Så länge det aldrig någonsin kommer kallas för ”fullkomligt oförglömligt”.

Publicerad i Smålandsposten 4/1 2010

Jag åker en hel del tåg. Senaste gången klev det på en synnerligen ättikssur och tvär herre i Linköping. Datorerna på SJ placerat honom bredvid mig trots att vagnen var i princip folktom. När jag presenterade mig fick jag ett buttert mumlande till svar. Sen satt vi en stund i total tystnad. Jag läste min bok. Han stirrade tomt ut i hopplösheten. Sen öppnade han munnen.
– Det var bättre förr, knorrade han.
– Ojdå, hoppsan, jaha, svarade jag och sänkte boken. Det här kommer nog att bli intressant tänkte jag.

Sen fick jag höra om SJ:s förfall. Att tågen aldrig kommer i tid. Att vem som helst kan åka förstaklass. Att maten är värdelös. Jag påpekade snabbt att jag åker ganska mycket tåg och att jag tycker att det fungerar ganska bra. Och att det dessutom inte var möjligt att få tillagad mat, än mindre ett glas vin på tåget, för bara 15 år sen. Mina argument besvarades med en ljudlig suck. Sen gav han sig på ”dagens eländiga dunka-dunkamusik” som är ”ren dynga”. När jag påpekade att det säkerligen fanns urusla musiker även på 1600-talet och att jag hellre petar hål på mina trumhinnor än att lyssna på Snoddas så suckade han djupt. Sen redogjorde han för det bedrövliga modet. Jag kontrade med att kläder i vadmal, platåskor och våfflat hår inte heller var speciellt snyggt. Då ondgjorde han sig över Internet. Jag frågade om han föredrog att cykla genom regnet till bibblan för att upptäcka att allt är var utlånat istället för att googla fram svaret? Eller om han föredrog korviga fax framför e-post? Han menade att man minsann får massor av cancer i huvudet av mobiltelefoner. Jag frågade om han istället föredrog att jäkta runt – med risk att drabbas av en hjärtattack – för att leta efter en telefonkiosk? Hans klagosång pågick i en och en halv timme. Han gnällde. Jag replikerade.

När vi rullade in på perrongen i Stockholm tittade jag på mannen och sa:

­- Du har rätt. Det var faktiskt bättre förr!

Missnöjesmannen bredvid mig lös upp. Han njöt av att han överbevisat mig och bjöd på det första leendet under hela resan. Ett triumferande hånleende. Så jag förtydligade:

–      Det var definitivt bättre förr. Speciellt före du hoppade på tåget i Linköping.

(Publicerad i Smålandsposten 21/12 2009)