”Din nya blogg är värdelös”
… och …
”Du duger inget till när du är dig själv”
… är två kommentarer jag mottagit på twitter i helgen. Postat i kulsprutehastighet av ”någon” som kallar sig DVIJDVS.
Hon fortsatte med ”min-blogg-är-större-än-din-därför-är-jag-bättre-än-du”-retoriken. Lite som den ”min pappa är polis”-ramsan man brukade köra på skolgården eller på dagis. De flesta av oss lämnade kvar den där, men i mitt och DVIJDVS twitterflöde är den synnerligen närvarande. Hon har även påstått att ”jag ljuger” och att jag HOTAT henne i en mailkonversation. Att jag är falsk som visar två olika ansikten. Ett på twitter och ett annat privat till henne. Inget kunde vara längre från sanningen. Därför publicerade jag hela konversationen i helgen och du kan läsa den här.
Jag vet inte jag, men jag tolkar det hon skrivit och sagt som något annat än ett ganska plumpt försök till att håna och såra mig.
”Din blogg är värdelös”. Jaha, säger vem, undrar jag?
”Du är elak och saknar självinsikt” är ytterligare två ”sanningar” som några personer kastat i ansiktet på mig.
När jag frågat om det är en fråga eller ett påstående så har jag fått svaret ”det är en fråga”. Jag vet inte hur jag ska svara på det riktigt. För i mina ögon är det inget annat än ett påstående.
”Du är bananas. Jag har slutat lyssna” menar Ulrika Good. Antagligen till följd av att jag överreagerade vid ett tidigare tillfälle när hon blandade ihop personen Klaus med ”The Critics” och ”The Critics” med Tyskungen. Fast hennes skarpaste kritik var mot mitt ”experimenterande”, och för att jag berättat det öppet och därmed gjort henne och andra besvikna. Jag gjorde alltså saker som precis varenda annan bloggare gör dagligen. Blogghorade alltså. Den avgörande skillnaden var att jag berättade hur jag burit mig åt.
Det intressanta är att samma Ulrika vid ett flertal tillfällen länkat till bloggen och kommenterat enormt positivt i anslutning till flera av de lite mer spetsiga inläggen jag skrivit. Man skulle kanske till och med kunna säga att hon uppmuntrat mina elakheter. Dessutom nominerade hon ”Tyskungen” till ”Stora Bloggpriset”. Det underliga är att hon påstår att hon inte begripit sig på mitt blogghorande. Ändå kallar hon mig just ”blogghora” i positiva ordalag i mitt mest publikfriande inlägg av alla (dvs. välgörenhetsauktionen av vinstdatorn i Blogg-SM).
”Han lottade bara ut den för att vinna sympatier för att vinna tävlingen” var en vanligt förekommande kommentar före och efter auktionen. Så var det naturligtvis inte. Men likväl.
Om de recensioner som hon numera kritiserar, och målar upp som satans verk, skrev Ulrika för inte alltför länge sedan såhär:
”Som du kanske vet så har Tyskungen (eller Klaus-Peter Beiersdorf som han egentligen heter) ägnat sig åt att recensera de största bloggarna på sistone. Det har han gjort på ett väldigt underhållande, skarpt och framgångsrikt sätt.”
En förbehållningslös hyllning.
Inlägget om ”The Critics” där hon ondgör sig över att jag är elak och inkonsekvent är för övrigt ett av de mest länkade på hennes blogg. Det får mig att undra om det fanns någon taktik bakom den postningen? Host.. blogghoreri.. host.. host..
Efter hennes postning satte frågefloden igång på Twitter. ”Vad ger dig rätten att bedöma andras bloggar?”. ”Är du elak”? ”Kommer du driva en mobbingblogg?” och ”Vad betyder elak för dig? Ge mig din definition av elak”.
Dom kunde likaväl frågat: Hur långt är ett snöre?
Goddag yxskaft liksom!
En av de mest kritiska var Niclas Strandh, även känd som Deepedition. Efter en hård utfrågning på twitter, full av retoriska skamgrepp och ett och annat hot blandat med härskarteknik skrev han en bloggpostning. När jag (efter fem timmars utfrågning) frågade om han fått svar på sina frågor så blev svaret ”Jag har fått fler svar än du själv anar”. De flesta skulle nog se det som ett hot. Men jag överreagerar säkert. Hans inlägg blev i alla fall det mest nyktra i hela debatten.
Hans fråga om det är min oneman-show eller en collaborateblogg är nu efter tre månader besvarad. Det har utvecklats till att bli en blogg som skulle klara sig precis lika bra utan mig. Jag skriver ju ytterst sällan där. Av 120 inlägg vi publicerat har jag stått för ett tiotal. Inget av dem speciellt otrevligt eller elakt. Och inget som skulle kunna uppfattas som mobbing. Nu har vi kört snart tre månader och jag tycker att det är ganska tydligt att det inte är det. Så jag kan inte riktigt ta debatten på allvar längre. Därför tänker jag helt ignorera den.
”The Critics” har inte alls blivit det jag tänkt mig. Och det är ju liksom också hela poängen. För det är inte mitt projekt. Det är en gruppblogg med tio skribenter. Jag läser inte ens igenom de andras recensioner, de publicerar dem själva. Därför kallar jag inte mig för chefredaktör längre heller. De andra tar ju mer ansvar för bloggen än vad jag gör. Det gör projektet mer till deras än mitt.
Det har i alla fall varit en jävla massa tyckande om vem jag är sedan jag stängde ner min gamla blogg ”Tyskungen”.
Ett annat påstående (som framförts som en fråga) är att jag inte kan ta kritik.
Det kan jag. Jag är kanske lite sämre än genomsnittet, men jag försöker. Som jag försöker. Men den måste framföras med värdighet och inte som en gigantisk flodvåg av avföring.
Problemet är bara att man slängt fram en massa påståenden på 140 tecken. Lite som att bråka via SMS. Och när jag säger något så spinner man det till förbannelse, med enda mål att misstänkliggöra mig. Jag har bitit mig i tungan varenda gång jag sett något som jag tycker är snett. Eller när det framförts påståenden om hur jag är och inte är. Jag har suttit på händerna istället för att skriva elakheter, även när elakheter vore på sin plats.
Jag har fått presenterat för mig hur jag är, vad jag står för och vilket elak och liten person jag är. Flera gånger än jag orkar räkna.
Jag har försökt försvara mig på Twitter. Med 140 tecken i stöten. Över 2.5 dygn har jag ägnat mig åt detta. Eoner av tid som jag egentligen inte har.
Jag har svarat på kritik från folk som inte känner mig det minsta. Som aldrig ens träffat mig.
Det har känts väldigt viktigt och angeläget för mig.
Varför? undrar jag.
Varför är det så viktigt för mig att försöka förklara att jag inte delar deras uppfattning eller att besvara deras påståenden? Eller försöka förklara när jag tycker de missuppfattat mig?
Varför gör jag det när jag istället kan ägna den tiden åt att umgås med mina barn eller göra min fru ett par snäpp lyckligare?
Varför lägger jag all denna tid på att försöka övertyga ett gäng människor som inte känner mig, som jag inte har någon relation till och som dessutom redan bildat sig en uppfattning om mig som jag omöjligt kan ändra på? Dom har ju redan bestämt sig. Eller ja, förutom vissa då som vänder kappan efter vinden och gör pudlar mer eller mindre hela tiden.
Varför tar jag mig den tiden?
Jag vet allvarligt talat inte. För på köpet bildar en massa andra människor sig en uppfattning om att jag är en bråkstake.
Denna postning handlar inte alls om att skylla ifrån mig. Inte heller att fiska sympatier.
Det handlar bara om att framföra min sida av saken. På mer än 140 tecken och i affekt.
Jag vill inte framstå som en bråkstake. Därför kommer jag nu sluta försvara mig. Både här och på twitter. Folk får tycka vad fan de vill.
Nu tänker jag säga precis vad jag tycker om saker och ting. Rätt eller fel.
Folk säger att det blivit mitt varumärke. Att tycka.
Jag skulle säga att mitt varumärke alltid varit att roa. Och ibland att beröra. Det är min gåva och det är det jag är bra på. På köpet kommer en del annat. Mest beror det nog på att jag har väldigt nära till mina känslor. Det har inget att göra med att jag blivit mobbad. Inte heller att mina föräldrar är döda. Eller så är det precis det som det bottnar i, för jag vet inte. Och ingen annan heller. Så sluta spekulera. Att använda det faktum att jag delat med mig av mina personliga trauman i livet för att analysera saker fram och tillbaks är bara ovärdigt och totalt meningslöst.
Trots det får jag nu känslan att även de finaste saker jag någonsin skrivit, som om mina föräldrar och min kusin också ska dras i smutsen. Det är så ovärdigt att jag nästan spyr på det. Mymlan skrev något mycket bra om vuxenmobbning här. Jag kan inte hålla med mer.
En av mina gamla belackare, Max ”Gubbsoda”, skriver i min kommentarsrad att det finns något mörkt och lite otäckt i mig. No shit Sherlock? Har inte alla det?
Skulle det göra mig till en mobbare?
Jag tycker kanske att ”folk” fokuserar på lite fel saker ibland.
Idag har den största nyheten i Svenska medier varit en felaktig bildpublicering och att man misstagit sig på person.
I Nordkorea sprängdes det en atombomb.
Go figure!
Jag är en Festis!
Nepp,
