Tyskungen

I tv-rutan ser jag en rödmosig man med för tunt bockskägg. Han ser blek, rädd och nästan lite sjuklig ut. Håret är flottigt och sticker ut som en kvast under den nötta kepsen som pryds av en sliten sydstatsflagga. Hans uppsyn påminner lite om en ertappad och förvuxen Emil i Lönneberga. Han står och mummelpratar rakt ner i marken. Mannen fångar mitt intresse så jag höjer volymen en smula. Man ska värna fornminnen säger han. Jag funderar på om det kanske rör sig om en bonde som hittat något värdefullt mynt eller så när han varit ute och plöjt i sin åker. Sen stakar han sig vidare och säger att de svenska traditionerna som julafton och midsommarafton är viktiga.

En namnskylt dyker upp och jag inser att vad vi har framför oss är en tvättäkta Sverigedemokrat. Han verkar mycket stressad av att reportern kört upp sin kamera i ansiktet på honom. Reportern frågar om han fortfarande är aktiv NAZIST och man ser hur han sväljer två gånger extra innan han svarar. Han står och skrapar i marken med foten när han framför sina åsikter. Det hela påminner mycket om en uppkäftig tonåring som blivit avslöjad med att tjuvröka och är ångerfull men samtidigt njuter av att vara trotsig. Argumentationen är förvirrad, styltig och allmänt vimsig men kan enkelt kokas ner till ett enkelt budskap. Allt är invandrarnas fel! Det är inte helt enkelt att följa hans förvirrade tankegångar, och jag konstaterar kallt att det nog beror på att han dricker starköl till frukost.

– Jag är inte nazist längre men jag har alltid tyckt som Sverigedemokraterna, säger han och tittar nervöst åt sidan. För det går ju inte att gå omkring och säga att man är nazist, fortsätter rikspuckot och ler in i kameran precis som han svarat rätt på tiotusenkronorsfrågan. Det han indirekt säger är ju faktiskt att han ÄR nazist.

Några dagar efter ser jag SD:s reklamfilm som ska gå i nationell tv. En pensionär jagas av en hord burkaklädda kvinnor med barnvagnar. Jag kräks en smula i munnen. Sen funderar jag lite. Det finns vissa som tycker att man inte ska ge Sverigedemokraterna utrymme i media. Jag menar att vi borde göra tvärtom. Ge dem allt utrymme de kan få. För då slipper vi svartmåla dem, för det jobbet gör de så bra själva.

Krönika publicerad i Smålandsposten 30/8 2010

Det är mycket nu. På jobbet och privat. Därför blir det lite dåligt med uppdateringar här på bloggen.

Just nu ser det ut så här i min hall hemma. Det är ingen vacker syn och jag ORKAR inte ta tag i det.

Imorse stressade jag runt och testade varenda plagg jag har i garderoben. Jag ska träffa en kompis till den hemliga tjejen som jag träffat och inte skriver om här på bloggen, och man vill ju göra ett bra intryck. Hur bra det nu kan bli med anledning av att denna okända kompis tydligen följt mig på ”Allt Om Barn” när jag bloggade på Ensammapappan innan de la ner.

Jo, och så fick jag blommor från AlltomBarn igår också. ”Tack för din tid på redaktionen”, stod det på kortet. Jag visste inte att jag tillhört deras redaktion, men blommor är ju alltid trevligt.

Nä nu ska jag göra en PowerPoint som skulle varit klar för en vecka sen typ.

Shit va nervös jag är inför kvällen. Jag får försöka luras och verka normal och trevlig.

Hur ska detta gå?

Skrev lite om alla självutnämnda ”socialamedieexperter” som finns där ute:

Läs här: http://kingmakerglobal.se/2010/08/10/tio-fragor-att-stalla-till-en-socialamedieexpert/

Igår satt jag stora delar av eftermiddagen och kvällen och talade med någon som jag bryr mig om.

Hon är på väg att gå in i väggen och vi pratade mycket om detta. Grundproblemet är att hon är väldigt mycket av ”duktiga flickan” som alltid vill vara andra till lags. Så förtvivlat mycket att hon själv mår dåligt. Som betraktare är det ganska enkelt att identifiera vad det egentligen handlar om och vari problemet ligger. Men det betyder inte att det är enkelt att hitta en lösning. Jag var ju själv sjukskriven för stress för några månader sedan och jag tycker att det är mängder av människor runt omkring mig som mår dåligt.

Oftast handlar det om att man sätter upp mål som är helt orealistiska. Som baseras på vad man tror att andra ställer för krav på en. När jag var hemma hos en tjejkompis på semestern såg jag en Post-it-lapp. Hon har varit ordentligt utbränd och har nu flyttat ut i ett hus långt ute i skogen. Det var minst sagt stilla där. När man är inne i stan så är det alltid ett konstant brus. Där mitt ute i skogen var det knäpptyst. Så jag stod där i hennes tysta hus och tittade på lappen. På den stod det: ”Inget har någon betydelse förrän man ger det betydelse”.

Så sant.

”Inget har någon betydelse förrän man ger det betydelse”.

Fundera på det en stund.

Det ligger något i det.

Vad är straffet för att spränga en statlig myndighet?

Kan max vara tre, fyra år va? Det är nästan så att det skulle vara värt det faktiskt.

Den 14 mars heltidssjukskrevs jag för en sk. ”depressiv period”. Bedömningen att jag inte var arbetsför gjordes av tre fristånde personer. En läkare, en psykolog och en läkare till.

Den 8 juni kl. 12:23:59 mailade jag till Förolämpningskassan och bad dem avsluta handläggandet av mitt ärende eftersom jag väntat på min ersättning i tre månader och de fortfarande inte var klara med handläggandet av ärendet. Jag tänkte i ren desperation att jag KANSKE skulle kunna få ersättning av min a-kassa istället. En total felbedömning skulle det visa sig senare.

Exakt 53 minuter senare mailar jag dem åter och förklarar att jag önskar att de frånser mitt förra mail eftersom jag sannolikt har 45 dagars karens på min a-kassa eftersom jag är egen företagare och lagt ner mitt bolag.

Då vi lever i ett land där man inte kan skaffa sig privata sjukförsäkringar och helt är i klorna på ett par vidriga byråkrater på en statlig myndighet (som jag allvarligt funderar på att elda upp vid tillfälle) så gör de allt som finns i deras makt för att jävlas med den enskilda individen.

Jag har idag ägnat nästan två arbetsdagar totalt på att sitta i telefonköer (det är aldrig mindre än 25 minuters kö om men överhuvudtaget kommer fram utan att bli nerkopplad), fylla i blanketter, styrka uppgifter, prata i telefon med handläggare, fylla i mer blanketter, uppge min skostorlek, uppge min mammas namn som ogift, begära ut sjukintyg från diverse instanser och installera bank-ID och gud vet vad.

Idag fick jag beslutet. Jag får ingen sjukersättning. Big surprise!

Att tre fristående personer med (förmodar jag) något mer djupgående expertis gör samma bedömning spelar ingen roll. Handläggarna på Förolämpningskassan vet nämligen hur saker och ting ska vara. Så de bestämmer lite som de själva känner för.

Så här är det. Jag vill bara ha vad jag har rätt till. Det rör väl sig om runt tiotusen kronor skulle jag tro. För jag var ju sjuk. Jag var faktiskt det. Riktigt jävlar under isen. Det var inte nåt som jag bara hittade på. Det har jag till och med papper på.

Att handläggningen nu är inne på sin femte handläggningsmånad spelar liksom ingen roll för dem. Och det blev ju precis som jag misstänkte. För innan vi är klara kommer det tagit minst ett halvår. SEX månader eller mer för ett slutgiltigt besked (ja, jag kommer överklaga) känns inte värdigt för ett välfärdssamhälle som Sverige.

Så här kommer min önskan till Göran Hägglund, Fredrik Reinfeld, Maud och framförallt Jan Björklund.

LÄGG NER SKITEN!

Och gör det bums. Inför privata försäkringar och friställ varenda jävla idiot på det där trötta fuskbygget till myndighet.

Försäkringskassan har kommit att bli en parodi på hur ett väl fungerande sjuksystem ska fungera. Det spelar liksom ingen roll om jag har tvåhundratusenmiljoner kronor på banken. Jag var sjuk, jag kan styrka det, och jag vill ha min ersättning.

Istället klänger de sig fast vid att jag skrev i ett brev till dem att jag istället ville söka a-kassa för att de HAR SÅ SATANS LÅNGA HANDLÄGGNINGSTIDER, en önskan som jag drog tillbaka 53 minuter senare när jag kom på att det inte är ett alternativ. Det spelar liksom ingen roll att jag har styrkt min sjukdom. För dom gör sina huvudlösa bedömningar ändå. Det finns liksom inget utrymme för empati överhuvudtaget. Låt oss säga att jag inte haft några pengar undanstoppade? Och inte kunnat betala hyran på de här sex månaderna. Vad hade hänt då? Det är faktiskt HELT oacceptabelt. Det spelar liksom ingen roll att man försöker förklara för dem. Folk behöver betala hyran. Jag har tyvärr inte möjligheten att säga till min bostadsrättsförening att jag har en handläggningstid på tre månader för att besluta om jag ska betala hyran eller inte. För Försäkringskassan lyssnar inte. Deras bedömning är att jag i och med detta brev var fullt arbetsför. End of story!

Jag funderar lite på hur det skulle gå om jag införde en halvårs ”handläggningstid” innan jag betalar min skatt t ex? Hur tror ni att det skulle funka?

Jag funderar helt allvarligt på att fakturera dem 14,5 timme för allt jobb jag lagt ner. Det blir 17.400 kronor (till min ordinarie konsulttaxa). Ungefär samma summa efter skatt som jag borde haft rätt till från första början. Det är ju bara att svara på deras uppmaning att jag är fullt arbetsför. För då tar jag ju åtminstone betalt för jobbet jag genomfört åt dem.

Om inte annat så funderar jag på att göra det för att statuera ett exempel.

Så här får det fan inte gå till.

Igår accepterade jag en utmaning från min vän Johan.

Vi ska gemensamt gå ner tio procent av vår totala vikt på två månader.

I mitt fall blir det 7,7 kilo.

Johan kommer vara tvungen att gå ner 23,6 kilo.

Borde väl inte vara några problem?

Idag tar jag cykeln till jobbet, de borde vara en mil eller två.

Rapporterar senare hur det gått.

Vad gör jag när jag känner mig lite nere och ledsen?

Jo, jag köper klockor. Och sneakers. Så idag passade jag på att köpa fem par sneakers och två klockor.

Manisk? Jag? Näääähhhhh….

Jag visste det. Dagen efter jag lämnat bort barnen infinner det sig en känsla av meningslöshet och ensamhet. Även så denna gång. Jag har ju haft ungarna i två veckor i sträck nu och jag måste säga att vi haft en fantastisk semester ihop. Vi har varit på Astrid Lindgrens Världs, Ölands djurpark, hemma hos min moster och hälsat på en gammal klasskamrat som bosatt sig långt ute i skogen.

Grejen med barn är att de låter oerhört mycket. Mina ungar låter en hel del. Och det är ganska enerverande ibland, och man vill bara gå och stänga in sig i en ljudisolerad låda.

För trots att skränet tar en hel del energi så ger det tillbaka mer.

Och saken är den att jag aldrig någonsin skulle vilja byta det oväsendet mot den tystnad som omger mig nu.

Igår lämnade jag barnen till Rebecka.

Idag är det helt tyst här hemma och jag blir helt nipprig.

Och den där känslan av saknad och ensamhet kryper sig på som en oönskad besökare.

Idag vaknade jag sent som bara den. Åt lunch och sen beslutade jag mig för att ge mig ut och åka lite bil.

I bilen var det också knäpptyst. Trots att motorn låter en del.

Sträckan mellan Sickla och Älvsjö kändes som en evighet. Jag funderade på vem jag skulle kunna ringa för att få lite sällskap. Och då föll ensamheten än tyngre över mig. När jag åkte förbi Hammarby så började jag fundera på min gamla före detta bästa vän. Som jag inte pratat med på två år (mer än för någon månad sedan då vi träffades och gick på bio tillsammans. Anledningen till att vi inte setts på nästan två år var att han misshandlade mig och det har varit en rättsprocess oss emellan. I samband med att vi sågs drog jag tillbaks min polisanmälan och hoppades väl nånstans lite fåfängt att vi kanske skulle kunna bli vänner igen. Sen anmälan drogs tillbaks har jag inte hört ett ljud från honom. Jag har funderat på att skriva ett brev till honom för att förklara att jag saknar hans vänskap. Samtidigt vet jag inte om det är värt mödan.

En ny bekant sms:ade mig idag och undrade om jag vill äta middag. Någon form av parmiddag. ”Bring a date” skrev han. Men jag har ingen dejt att ta med mig. Tjejen jag är förälskad i befinner sig utomlands. Och jag har ingen lust att gå på parmiddag utan att ha med mig en dejt. Och jag har igen lust att hitta nån annan dejt än tjejen jag är huvudlöst förälskad i.

När jag satt i bilen så funderade jag över mitt sällskapsliv. Och kom fram till att det är på tok för knapert just nu. Dessutom har jag slarvat bort min mobil, och med den alla mina telefonnummer till de få bekanta (inte vänner) som jag säkert skulle kunna ringa och bara mötas upp med för en fika.

Innan jag hade mitt företag för några år sedan så hade jag mycket av min bekantskapskrets inom bilsporten. När jag sålde firman och den sedan försattes i konkurs av de nya ägarna så försvann stora delar av det umgänget. En del la skulden för konkursen på mig, och dom undvek jag så klart. Men i samma veva försvann även resten av mina vänner.

Flera andra kompisar (väldigt många) har flyttat från Stockholm. Frida som jag besökte i veckan är en av dem. Folk jag jobbat med tidigare han antingen flyttat utomlands eller iväg från stan.

Det senaste året har jag drivit eget och därför inte haft ett naturligt umgänge via jobbet.

Kort och gott känns min umgängeskrets ganska begränsad. Och jag börja fundera. Beror detta kanske på mig? Är jag så svår att ha att göra med? Är jag så svår att vara vän med? Varför känns det så här?

Just nu vill jag bara ha en vän.

Ska det vara så jävla svårt?

OK.

Nu har jag kört tio mil med bilen.
Mina första intryck kan bara sammanfattas i tre ord:

JAG HAR RIBBA!

Denna bil är fantastisk. Meddelas endast på detta sätt.

Och så är min iPhone på väg från England också.

Är det onormalt att vilja ligga med en bil? Eller en mobiltelefon?

Jag har noterat att jag har mellan 600 och 900 läsare om dagen här på bloggen. Det är ganska många det för en så här trött blogg.

Jag är lite nyfiken hur just du hittat hit. Vore därför kul att få reda på följande:

1. Är du en gammal ”trogen” läsare som varit här sen Tyskungen-eran eller kommer du från min blogg (ensammapappan) på Alltombarn? Eller har du rent av hängt med sen ”Att stalka Alex Schulman”-bloggen?

2. Vad vill du helst läsa om här?

3. Var bor du?

4. Hur gammal är du?

5. Har vi legat med varandra?

6. Om nej på fråga 5. Är du snygg? Och tjej? Eller kille? Eller en get? Äsch förresten. Allt funkar.

7. Oavsett om du är tjej eller kille. Skulle du kunna tänka dig att träffas i verkliga livet och ”ta en fika” eller ”hänga lite”? Eller verkar jag vara en läskig ruskprick? Anledningen till att jag frågar är för att jag funderar på att utöka min vänskapskrets. Kanske kan bloggen vara en språngbräda för sånt? Vad vet jag!

8. Jag ska designa om bloggen. Är det något speciellt jag ska fundera på?