En av de smartaste bloggare jag vet tyckte att mitt förra inlägg var ett lågvattenmärke.
Faktum är att ALLA som kommenterade omedelbart identifierade dessa personer som SD-anhängare.
Baserat på fördomar förmodligen.
Baserat på viss erfarenhet, säkert.
Baserat på mina tidigare inlägg, självklart. Det kallas för ”priming” och ofta går det ut på att man bekräftar just… fördomar och ”sanningar”.
Jag tänkte faktiskt skriva att alla var medlemmar i gruppen ”vi som lämnar blod” bara för att se reaktionen från er som läser bloggen.
Nu var det ju visserligen så att det rör sig om en bunt lightrassar och att de ser lite festliga ut. Men det kanske i grund och botten mer handlar om att de röstar som vi ”von-oben”-människor förväntar oss att de ska rösta? ”Man blir som man förväntas vara” som jag hörde ett gäng romer säga som någon slags ursäkt när de stökat till det för sig själva och blivit bortschasade från sina hem.
Med detta säger jag inte att jag inte gillar romer. Däremot ogillar jag sverigedemokrater. Mycket.
Visst var det ett lågvattenmärke. Men frågan är väl snarare av vilken typ?
Vem är det som sitter på ett jättebatteri av fördomar? Vilka är värst?
Och vad gör mig eller dig bättre? Egentligen?
Vad jag försöker säga är inte att varken du eller jag är dumma eller fördomsfulla. Utan bara att vi alla måste akta oss lite för att döma.
Jag hittade en grupp med ett gäng rätt ”spännande” individer på Facebook när jag surfade runt idag.
Om ni får gissa helt vilt, vad tror ni är den gemensamma nämnaren är mellan Maud, Martin, Robin och Hampus är?
Ni får gissa fritt. Använd er fantasi.
Jag ska ge er en ledtråd. De är inte lajvare. Det är möjligt att de är kusiner med varandra alla fyra men det är inte heller rätt svar. Inte heller att de är SM-mästare i luftbanjo.
Satt och tittade lite på TV4:s morgonprogram. Plötsligt så kommer frågan om varför kanalen inte sänder SD:s valfilm.
Killen som framför frågan heter inte helt oväntat Johnny. Jag hade inte blivit förvånad om han hetat Ronny eller Sonny heller. Han känns precis så intelligent och skarp som jag föreställer mig alla SD-väljare.
Titta på klippet och förundras lite.
Själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
I tv-rutan ser jag en rödmosig man med för tunt bockskägg. Han ser blek, rädd och nästan lite sjuklig ut. Håret är flottigt och sticker ut som en kvast under den nötta kepsen som pryds av en sliten sydstatsflagga. Hans uppsyn påminner lite om en ertappad och förvuxen Emil i Lönneberga. Han står och mummelpratar rakt ner i marken. Mannen fångar mitt intresse så jag höjer volymen en smula. Man ska värna fornminnen säger han. Jag funderar på om det kanske rör sig om en bonde som hittat något värdefullt mynt eller så när han varit ute och plöjt i sin åker. Sen stakar han sig vidare och säger att de svenska traditionerna som julafton och midsommarafton är viktiga.
En namnskylt dyker upp och jag inser att vad vi har framför oss är en tvättäkta Sverigedemokrat. Han verkar mycket stressad av att reportern kört upp sin kamera i ansiktet på honom. Reportern frågar om han fortfarande är aktiv NAZIST och man ser hur han sväljer två gånger extra innan han svarar. Han står och skrapar i marken med foten när han framför sina åsikter. Det hela påminner mycket om en uppkäftig tonåring som blivit avslöjad med att tjuvröka och är ångerfull men samtidigt njuter av att vara trotsig. Argumentationen är förvirrad, styltig och allmänt vimsig men kan enkelt kokas ner till ett enkelt budskap. Allt är invandrarnas fel! Det är inte helt enkelt att följa hans förvirrade tankegångar, och jag konstaterar kallt att det nog beror på att han dricker starköl till frukost.
– Jag är inte nazist längre men jag har alltid tyckt som Sverigedemokraterna, säger han och tittar nervöst åt sidan. För det går ju inte att gå omkring och säga att man är nazist, fortsätter rikspuckot och ler in i kameran precis som han svarat rätt på tiotusenkronorsfrågan. Det han indirekt säger är ju faktiskt att han ÄR nazist.
Några dagar efter ser jag SD:s reklamfilm som ska gå i nationell tv. En pensionär jagas av en hord burkaklädda kvinnor med barnvagnar. Jag kräks en smula i munnen. Sen funderar jag lite. Det finns vissa som tycker att man inte ska ge Sverigedemokraterna utrymme i media. Jag menar att vi borde göra tvärtom. Ge dem allt utrymme de kan få. För då slipper vi svartmåla dem, för det jobbet gör de så bra själva.
Med anledning av gårdagens inlägg om Sverigedemokraterna och dagens debatt som som blossat upp vill jag bara göra en kort analys. För även om de stora lagrena av medlemmar och potentiella väljare i SD är lågpannade jubelidioter så är inte partiledningen och Jimmie Åkesson det.
1. TV4 öppnar dörren för SD i ren obetänksamhet. SD producerar då en reklamfilm som är så anstötlig att TV4 inte kan förmå sig att sända den. SD vinner.
2. SD får antagligen lika många – eller fler tittare som de hade fått via tv – på videoklipp distribuerade via YouTube och andra videosajter. Distributionskostnaden blir lika med noll mot en förmodat väldigt dyr reklamkampanj i TV4. SD vinner.
3. SD får spela ut ”martyrkortet” ytterligare en gång. SD vinner.
4. SD får igång en debatt som de aldrig kunnat starta utan TV4:s hjälp. SD vinner.
Alternativet hade varit betydligt bättre, TV4 hade kunnat låta filmen snurra ett par gånger, gett bort pengarna till Nollrasismprojektet och låtit folk upptäcka vilka otäcka jävlar SD faktiskt är. Folk är inte dumma, och blir det uppenbart vad SD faktiskt står för så finns det nog en del som skulle dra sig för att rösta på dem.
Istället gör Jan Scherman sig till SD:s bästa valarbetare. Det är så huvudlöst att jag häpnar.
PS. Så klart har jag själv svalt betet bara genom att skriva om detta, men jag väljer i alla fall att inte länka till klippet.
DS.
Allt jag gör blir fel. Allt jag rör vid blir till skillnad från konung Midas inte till guld utan istället till rent BAJS.
Följande har hänt: Mitt golv har fått resning. Jag har först lyckats förstöra en mobil och SEDAN till på köpet köpa en felaktig mobil till den jag älskar. Dessutom har jag misstrott henne så till den milda grad angående hennes intentioner att det är ett under att hon ens vill prata med mig längre. Jag har gjort ett par ganska grova övertramp i den personliga integriteten pga att jag är en mycket osäker och liten man.
Jag fick vissa misstankar bekräftade, men även en insyn i hur jag agerar när jag släpper fram mitt allra mörkaste och fulaste och äckligaste.
Ikväll har jag allvarligt funderat att hångla upp en hagelbrakare och bara göra slut på alltihop. Snabbt. Smärtfritt.
Men som man brukar säga: Det finns ingen skitdag som inte kan övertrumfas av något ännu värre.
Så nu stålsätter jag mig, spänner skinkorna och gör mig beredd på att bli rövknullad av livet ett par gånger till.
Fan va härligt det är att leva! Happy, happy, joy, joy!
PS. Jag har precis skickat in århundradets mest ironiska Blocketannons, vi får se om de vågar publicera den.
