Bara sådär
Jag tror att många av er vet känslan.
Äpplena faller inte långt från trädet
Idag åkte vi lite tunnelbana, dottern, sonen och jag. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta.
Stella: PAPPA!
Jag: Ja Stella.
Stella: PAPPA! Såg du va TJOCK den gubben var.
Jag: (höjer rösten) Men Stella!
Stella: Han var ju JÄTTETJOCK. Han gick som en ANKA.
Jag: STELLA!
Stella: Hur blir man så tjock pappa?
Jag: Stella, man får inte säga så, folk kan ju bli ledsna.
Stella: Men PAPPA. Han var ju JÄTTE-JÄTTE-TJOCK.
Jag: Jo, men man säger inte så, folk kan bli ledsna. Eller JÄTTEARGA.
Stella: OK. Vad får man inte säga då?
Jag: Jo, alltså om någon är ful, eller har en konstig näsa eller är jättetjock eller ser konstig ut så säger man inte det så att de hör. Man PRATAR INTE om sånt.
Stella: OK!
Efter tunnelbaneresan väntade vi en stund i Liljeholmen på bussen, och det var nästan tio minuter tills den gick. Framför oss satt en jätteful gubbe med ett stort skägg. Jag var så klart fullkomligt vettskrämd för vad som skulle kunna sägas, för gubben såg inte helt ”stabil” ut om man säger så. Det gick jättebra, ända tills vi skulle gå på bussen, och Malcolm gick bredvid gubben.
Malcolm: PAPPA!
Jag: (någon stressat) JAAAAA!
Malcolm: PAPPA, är det den där gubben vi inte ska prata om?
Jag: (försöker i panik tysta min son genom att titta på honom med dödens öga)
Malcolm: För han luktar JÄTTEILLA!
Stella: Och han är JÄTTEFUL.
Behöver jag säga att vi satte oss LÄNGST bak i bussen och att jag mer eller mindre höll på att få panik varje gång nån av ungarna öppnade truten? Jag antar att jag får skylla mig själv som ynglade av mig. För äpplet faller ju inte så långt från trädet. Som bekant.
Ninni Schulmans ”Flickan med snö i håret”
Igår fick jag en kopia av Ninni Schulmans nya bok ”Flickan med snö i håret”. Här kommer en expertrecension från min son Malcolm:
– ”Pappa. Den har för lite bilder!”
Så nu vet du det Ninni. Din bok har för lite bilder!
Köp en Triss-lott!
Den här veckan har fan inte bjudit på mycket positivt. Det känns som den här bloggen blivit ett forum för att jag ska kunna klaga över saker och ting.
Idag hände ytterligare en sak som kommer slå ett djupt hål i semesterkassan.
När Malcolm och jag var på toa i morse så inträffade det en liten olycka. Nu finns det säkert de som hoppas på en kiss- eller bajsolycka, men nån sån har jag inte att bjuda på.
Nåväl. Vi är på toa, och Malcom har kissat och ska tvätta händerna. När jag vänder mig om för att ta handduken och torka av lillsheriffens händer så lämnar jag honom obevakad i en millisekund.
Under denna korta millisekund så hinner han rafsa ner två av mina aftershaveflaskor från hyllan ovanför handfatet.
Pang och kras!
Numera har jag en stor spricka i hela handfatet. Antagligen måste man byta hela möbeln då handfat och skåp är integrerade.
Nu vill jag inte ha några förmanande ord om att det var ”mitt eget fel” och att jag borde hålla ögonen på ungarna, för detta var fan helt omöjligt att förebygga eller förhindra. Det är bara att konstatera att jag varit otursförföljd den här veckan.
Jaja. Ännu en grej att ta på hemförsäkringen. Undrar hur enkelt det är att få tag på en hantverkare nästa vecka?
Jag älskar verkligen mina barn. Ibland älskar jag dem bara lite mindre.
Nä, nu är det jag som går och köper en Triss-lott!
Hang loose mothafucka
Idag införskaffades nya solglasögon till barnen.
Mest pga av att Stella sprutade med en flaska parfym rakt i sitt eget öga. Det blev så klart gråt och skrik. Och ett väldigt, väldigt rött öga.
Jag vabbade idag, men i eftermiddags visade Stella inga som helst sjukdomstecken.
Så vi åkte och köpte lite sköna kläder (blir väl en dagens outfit av detta imorgon) samt en Google-pool.
När jag bad Stella posera lite för mig med sina nya solglasögon blev hon lite förvirrad. Det är alltså inte några grymma gängtecken hon gör utan de gamla vanliga. Hang loose (shaka sign) och det satanistiska djävulstecknet (sign of the horns)!
Allt är naturligtvis helt i sin ordning. Haschrökande och satanistiska djävulsorgier.
Inga konstigheter. Inga konstigheter alls.
