Detta är ett mycket komplicerat inlägg för mig att skriva. Dels på grund av allt djävulskap som mina landsmän hittade på för ungefär 50 år sen, och dels för att jag liksom de flesta svenskar är en lekman inom storpolitik. Dessutom blir lite extra laddat för mig då min farfar krigade på tyskarnas sida under hela andra världskriget. Det är nog rättvist att kalla honom nazist, som ungefär halva den tyska befolkningen var på den tiden. Vilket naturligtvis – vilket är viktigt att komma ihåg – inte gör mig till detsamma.
Farfar var stridspilot och flög ett enormt bombplan. Under den avslutande delen av kriget gick hans jobb i stort sett ut på att utföra uppdrag där han fällde sin dödliga last över fienden, för att sedan landa i olika delar av tyskockuperat territorium för att flyga hem soldater, men mest civila familjer som flyttat med sina stridande män. De evakuerades hem till Tyskland när fienden kom alltför nära. En gång landade han ett plan med nästan 150 civila med halva vingen avskjuten och bara en fungerande motor. Han var, vad man brukar kalla för, en krigshjälte. En skicklig pilot – och även från vad jag hört så här i efterhand – en stor människovän som levde för musiken. Nazist eller inte.
Jag är ganska säker på att min farfar mådde fruktansvärt dåligt när han insåg vad som försiggått i det fördolda under kriget. För efter kriget blev han aldrig riktigt sig själv igen. Han började dricka och lämnade familjen och min pappa när han bara var ett par år gammal. Skulden konsumerade honom.
Och den kollektiva skulden går i arv. Det är därför jag, liksom de flesta tyskar (och även andra européer) har så otroligt svårt att kritisera det som händer i Israel och Palestina just nu. Det är även svårt att kritisera USA – som backar upp det som sker – eftersom vi står i tacksamhetsskuld till dem då de faktiskt räddade oss från den där tyska galningen som hotade att ta över hela kontinenten. För skulden för det som hände, och det helvete som den judiska befolkningen utsattes för, är ett öppet sår som aldrig verkar vilja läkas.
Och det är också därför det är så komplicerat att kritisera staten Israel och dess judiska befolkning. Men nu får det fan vara nog. Israelernas mentala frikort är efter de senaste veckornas utveckling helt förbrukat. I alla fall i mina ögon.
De fick (eller rättare sagt så ockuperade de) ett land som de flesta FN-länder inte accepterat deras rätt till. Oavsett religiösa eller historiska fakta. När staten Israel bildades så såg man mellan fingrarna med anledning av allt det fasansfulla som skett tidigare. Efter det övertrampet så har de roffat åt sig ytterligare. Jag såg en nyhetssändning nyligen där man visade satellitbilder på hur de Israeliska gränsmurarna förflyttats de senaste 15 åren. Och det är skrämmande bilder. De äter sig in mot den palestinska befolkningen. Tro fan att de blir irriterade och känner sig trängda.
Men min största invändning är mot hur FN agerar. Eller rättare sagt hur FN inte agerar. För i Palestinakonflikten använder man en helt andra måttstock än i någon annan väpnad konflikt jag upplevt under hela min livstid. För det Israelerna ägnar sig åt nu är flera resor värre än det vi såg i Jugoslavien och det är lika nästan illa som det vi sett i flera afrikanska länder, och en värre situation än i Beirut på 1980-talet. På ett sätt är det faktiskt lika illa som det som Adolf och hans hantlangare ägnade sig åt under 1940-talet. För det som sker här är den värsta form av övervåld jag sett.
Det hela är helt oproportionerligt. För Israelisk retorik baseras på tesen ”Kasta en sten på mig så skjuter jag huvudet av dig”. För det ska svida när man attackerar Israel, och därför använder de sig av samma typ av övervåld som amerikanarna praktiserat i mellanöstern de senaste åtta åren. En metod som visat sig fungera väldigt, väldigt dåligt.
För vad vi ser är hur världens fjärde största krigsmakt lemlästar barn och kvinnor i vad som endast kan betecknas som en fullständigt ursinnig och urskiljningslös massaker. Och FN låter det hända och tittar åt andra hållet. Bakbundna av USA:s veto och i händerna på det tidigare amerikanska Bush-styret och dess oförmåga att ta ett enda vettigt och rakryggat beslut i Palestinafrågan.
Idag såg jag en bild på tre palestinska barn som låg på rak. Döda. Deras pappa skrek ut sin obegripliga smärta och jag mådde både fysiskt och psykiskt illa när jag såg det. Oavsett om pappan är en Hamas-anhängare eller inte så ska sånt här inte få förekomma. Ingen ska bli utsatt för någon sådant. Någonstans. Någonsin. Inte heller är det OK att beskjuta skolor sanktionerade av FN. En annan finurlig idé Israelerna kommit på är att beskjuta biståndsarbetare. Verkligen beundransvärt.
Igår kväll utlyste Israel ensidig vapenvila i Gaza. Idag har denna även anammats av Hamas. I alla fall på pappret. Jag tror på det när jag ser det. För vad jag förstår så viner det fortfarande raketer mot Israel, och likaledes avfyras det israeliska vapen mot palestinier.
Israelerna menar att Hamas använder civilbefolkningen som mänskliga sköldar. Dessvärre stämmer detta bara delvis. För eftersom Hamas inte är en regelrätt armé, och Hamassoldaterna lever och verkar bland civilbefolkningen, så är det omöjligt för dem att vistas någonstans än just bland civilbefolkningen. Men Israelerna framhärdar och menar att Hamas med berått mod valt att förlägga striderna bland barn och civila. Men det påståendet haltar betänkligt i mina ögon. För vilken annan plats skulle de valt för stridigheterna? På en gräsmatta eller fotbollsplan med stängsel runt? De har ju ingen annat val än att föra sin strid i stadsmiljö.
Strax över tusen palestinier har dödats hittills. Merparten civila. Ännu fler har skadats. På den israeliska sidan räknar vi ”endast” till ett tiotal dödade soldater. Och det är oerhört svårt att bilda sig en helhetsöversikt. För vad jag kan förstå så är cirka 40 procent av de dödade palestinierna civila. Barn och kvinnor. Fast siffrorna stämmer inte riktigt eftersom FN inte räknar in alla döda palestinska män när de summerar ihop på sista raden. Helt enkelt eftersom det är osäkert om det rör sig om civila eller Hamas-militärer och därmed stridande terrorister.
Vad Israelerna håller på med just nu är inget annat än vidrigt och en skymf mot deras landsmän som dog i förintelsen. För det övervåld de ägnar sig åt just nu är precis lika vidrigt i mina ögon. Likheterna är större än skillnaderna. Jag skiljer inte på eld från USA-sponsrade stridsflygplan och tyska arkebuseringar i Treblinka och Auschwitz. För elden lika dödlig och lika besinningslös. Och precis lika jävla vidrig i allt sitt svarta hat.
I mina ögon har Israel utvecklats till att bli en rasistisk stat som valt att gå i konflikt med i princip alla sina grannar. Dessutom använder de sig av en jävligt obehaglig retorik genom att inte officiellt säga om de har kärnvapen eller inte. För alla vet att de har det och agerar efter det. Men i Israels fall snackar inte amerikanarna om bovstater som har ”weapons of massdestruction”. Istället håller de Israelerna om ryggen och skyddar dem varenda gång det blossar upp en argumentation. Trots att jag är en amerikavän i det stora hela så misstänker jag att vi är ganska många som ser att något är lite snett här?
För ingen vågar ifrågasätta sakernas natur pga. israelernas historiska frikort. Ett frikort som de spelar ut varenda gång någon betvivlar deras intentioner. Jag tycker att detta frikort använts så många gånger nu att det är förbrukat. Förbrukat och konsumerat bortom all rimlighetens gräns.
Och FN är tvungna att bara stå vid sidan och titta på. Framförallt bakbundna av amerikanarnas vetorätt. Så de agerar tandlöst och fegt. Och i och med detta så har FN degraderats till en skolpolis utan egentlig makt. Och det är så satans tragiskt.
Det här är min syn på det hela. Kritisera mig gärna, och tillrättavisa mig om jag har fel. Men min lösning är väldigt enkel. Ställ hela den israeliska regeringen inför krigsrätt. Tvinga dem stå till svars för de brott de begått och låt dem ta straffet för det. Skit i Hamas för en stund. Men lyssna på det palestinska folket. De som drabbats allra hårdast.
För det är faktiskt inte ok att döda barn och civila. Oavsett om man heter Adolf Hitler, Saddam Hussein eller Ehud Olmert (premiärminister i Israel). För. det. är. inte. OK. Någonsin.
Problematiken i Palestinafrågan kommer fortsätta vara den samma så länge man inte använder sig av samma måttstock som i alla andra konflikter. Och så länge man behandlar palestinierna som djur så kommer de fortsätta bete sig som djur. Så länge man inte lyssnar på dem så kommer våldet fortsätta att eskalera. För den som inte känner sig sedd kommer ser till att göra sig sedd på alla upptänkliga sätt. Och i extremfallet blir det tråkigt nog med hjälp av ett bombbälte runt midjan i en folksamling. Och självmordsbombningarna och raketskjutningarna kommer aldrig ta slut.
Men ger man tillbaks dem lite av sin värdighet genom att ställa de ansvariga Israelerna till svars för vad de ställt till med så kanske vi är ett steg närmare en lösning i konflikten.
Detta är FN:s ansvar. Om de inte mäktar med det så kan vi likaväl lägga ner hela skiten. För tar man inte ställning här så har man – beklämmande nog – antagligen helt spelat ut sin roll i den internationella politiken.
Nu har bomberna tystnat för den här gången. Men läget är bräckligare och mer utsatt än någonsin. Och om inte FN tar sitt ansvar så tror jag – dessvärre – att det är i Palestina och Israel som vi kommer få se ett tredje världskrig blossa upp.
Och om det skulle gå så långt så är det faktiskt skit samma vilken måttstock vi använt.
För då är alla förlorare.
