Det här hittade jag på YouTube idag. Jonas Leksell. Musse Hasselvall. Nu ska dom tydligen göra ett religionsprogram ihop. Hur fan kommer det att se ut? ”Jonas och Musses religion” startar visst i mitten på september i SVT.
Flygresa någonstans. Oklart var. Är det ett program om skönhet? Jonas pratar ju om foundation. Är det inte sånt man har i ansiktet?
Reverend Billy går igång på Starbucks.
McDonalds Slussen har anställt en viskare. Något som jag upptäckte idag. Tjejen står där bakom kassan och viskar fram svar på beställningar. Jag borde ha börjat ana oråd redan då kvinnan framför mig i kön ständigt upprepade ordet ”Va?”.
Beställningen tog ovanligt lång tid och när det var min tur så lät det såhär:
Jag: En donut och en kaffe.
Kassatjej: V..l du ha m..lk i .af..e.t?
Jag: Va?
Kassatjej: M..lk?
Jag: Va? Är det kaneldonuts?
Kassatjej: Ja, d.. ä. .an.l
Jag: Skit samma, ge mig kaffet och donuten. Den med socker på.
Kassatjej: D.. b..r .j..o kr…r.
Vid det här laget struntade jag fullständigt i att försöka slutföra min konversation med henne. Jag tittade istället på kassaregistret och på siffran som stod där. Tjugo kronor. Jag betalade och sprang till bussen.
När jag satt på bussen insåg jag plötsligt en sak. Ju mer stackaren viskade till mig, desto mer höjde jag rösten. Till slut stod jag och skrek åt henne. Detsamma inträffade med såväl kunden före mig som efter mig. Hur ska denna stackars viskare någonsin bli av med sitt handikapp om alla sätter igång och skriker åt henne hela tiden?
Så om du möter denna tjej på McDonalds Slussen, skrik inte åt henne. Hon måste ju vara fullständigt skräckslagen av alla skrikare.
Viska tillbaka istället.
Eftersom det är så oerhört många som besöker min blogg så har jag fått i uppdrag att sälja en fallskärm åt en av min frus bästa tjejkompisar. Hon låter även meddela att hon numera är singel om det finns några snygga killar här på bloggen. Lite info om fallskärmen nedan.
Fallskärm Javelin J1/C17, Safire 119, PDR 143.
Mkt fin bättre begagnad fallskärm.
Endast använd en gång.
Höjdmätare defekt.
Liten fläck.
Pris: 6000 kronor. Eventuellt byte mot blomstercheckar samt kontanter.
Ring mig på 0707-64 67 64.
Nu tänker jag dela med mig av något mycket privat. Mitt pinsammaste raggningsförsök någonsin. En mörk episod i mänsklighetens historia.
För många år sedan då jag fortfarande var ung och obunden gick jag ofta på krogen och försökte ragga. Jag var inget vidare på det, men jag var tapper. Som man säger, enträgen vinner! Jag kommer speciellt ihåg ett tillfälle då jag gjorde bort mig riktigt jävlar ordentligt.
Jag kände redan nu att vi hade upprättat en bra kontakt. Jag hade smidigt undvikit teman som lägenhetsköp, lön och andra slentrianämnen. Lite märkligt att hon inte åker skidor dock. Hon bor ju i Åre. Jag beslutade att lägga i ytterligare en växel.
Jag: Ska vi dansa lite?
Marit: Jag kan inte dansa.
Jag: Inte jag heller, men skit samma, nu dansar vi.
Marit: Jag kan verkligen inte dansa. Men dansa du.
Jag: Inte utan dig. Kom igen nu.
Marit: (tittar förbi mig, mot dansgolvet)
Vid detta laget infann sig känslan att den fina kontakt vi lyckats etablera i början av vårt samtal var på väg att försvinna helt. Marit intog plötsligt en ganska aggressiv attityd mot mig. Jag gjorde således som alla killar gör för att mjuka upp stämningen. Jag erbjöd mig att bjuda på sprit.
Jag: Vill du ha något att dricka?
Marit: Nja. Jag vet inte.
Jag: En drink kanske?
Marit: Näää, jag tror inte det.
Jag: Är du lite slirig i benen?
Marit: Nääääää.. faktiskt inte.
Jag: (desperat) Vill du ha ett glas vatten då?
Marit: Visst. Whatever.
Alltså begav jag mig mot baren. Beställde ett glas vatten till Marit och en sexa GT till mig. Eftersom jag kände att slaget kanske ändå inte var förlorat så vände jag mig om för att inspektera vad jag försökte mig på att erövra. En bit från luktintryck och feromoner.
Det var då jag såg det. Under ståbordets kant så fattades det någonting. Någonting viktigt.
Marit hade nämligen inga ben. Inga ben alls faktiskt.
Alla mina frågor repriserades i mitt huvud i slow motion. Åker du skidor? Ska vi dansa? Är du slirig i benen?
Jag måste framstått som otroligt intelligent. Och smidig. Och uppmärksam och charmig. Eller kanske inget av det där? Jag beslutade mig snabbt för att fly fältet. Jag svepte min drink i fem klunkar och siktade mot dörren. På väg ut från stället snubblade jag dessutom över en rullstol så att ena hjulet lossnade och ett av fotstöden gick sönder. Jag skulle tro att den var helt obrukbar efter min närkontakt. Dessutom sa jag aldrig hejdå eller förlåt till Marit. Därför vill jag passa på att göra det nu.
Vad är det pinsammaste Ni gjort när Ni raggat? Dela gärna med Er i kommentarsfältet.
>
En av mina fantastiska läsare gjorde mig uppmärksam på att jag köpt en iPod med möjlighet att spela upp video.
Detta öppnar oanade möjligheter..
Ron Jeremy equals kvalitetsfilm!
Jag har beställt en ny iPod. När man beställer på nätet så kan man få den graverad gratis. Och det är det ju klart att man ska ha. Eller hur? Själv tyckte jag att det var lite tråkigt med min egen autograf. Därför har jag låtit pryda baksidan av min iPod med superpåsättaren Ron Jeremys autograf. Ron ”The Hedgehog” Jeremy. Mannen, myten, legenden! Killen som är listad på IMDB som medverkande i 1009 vuxenfilmer. Troligtvis är det många fler.
Hur har jag då kommit över denna gigants underskrift? Jo, det ska jag berätta för er barn.
En god vän till mig bodde ett par år i Los Angeles. Ron Jeremy var en frekvent besökare på det lokala pizzahaket där min polare bodde. Ron spenderade otaliga timmar med att spela ”Space Invaders” och äta pizza tillsammans med Lemmy från Motorhead. Min kompis handlade ofta där men vågade inte riktigt närma sig Ron. Bara ett par dagar innan han skulle åka hem tog han dock mod till sig och gick fram till Ron och frågade om en autograf. Ron signerade då baksidan på en pizzakartong. Denna kartong har sedan dess suttit ovanför min polares säng. Tills för ett par år sedan då jag stal den på en fest. Jag skyllde senare på ett grabbgäng som var på festen för att de ”kände nån som kände nån som kände nån”. Efteråt minns ingen vilka de var.
Jag skäms väldigt mycket över detta. Väldigt, väldigt mycket! Men ojojoj, vad jag glädjs över min nya iPod.
Jag tror bestämt att jag ska fylla den med porrfilmsmusik och Ron Jeremys samlagsljud!
Jag har tidigare berättat om min frus mammas nya gubbe Göran. Och hans hatt av folie. Jag tänkte förgylla er tillvaro med ännu en anekdot om denna mycket märkliga person.
Jag är uppvuxen i en restaurangfamilj och är själv en hygglig kock. Dessutom är jag en livsnjutare som älskar mat (en aning för mycket vilket börjar synas). Under de senaste åren har vi anordnat ett par festligheter med efterföljande middagar. Ganska flotta sådana om jag får säga det själv. När jag lagat själv så har det nästan alltid varit hängmörad kobébiff och mycket bra viner. Vi är väldigt, väldigt kräsna, min fru och jag.
Under dessa middagar har farbror Göran ofta orerat högljutt och betygssatt måltiderna. Han har talat ner köket ordentligt och resonerat högt med hela bordet om förfallet i det svenska restaurangköket. Om hur det eskalerat.
Nä minsann, annat var det på hans tid. När han jobbade som kock. Då var det flott värre. Det svineri som numera förekommer hade minsann aldrig fått finnas i de kök som han jobbat i. Göran är den första vid bordet att ge goda tips om matlagning och hur en slipsten ska dras. Även om ingen bett om dessa råd. Görans bordsskick har mycket övrigt att önska. Göran är något av en glufsare.
Jag har länge gått och grubblat över vilka flotta restauranger Göran kan ha jobbat på. Edsbacka krog? Café Opera? Grand Hotel?
Förra veckan fick jag reda på var han jobbat som kock. Han har jobbat på ett mycket fashionabelt ställe.
Göran har jobbat som matapa på Findus i Tollarp.
Very very Fancy schmancy!>
No, it’s not a bug.. it’s a ..
Läs mer här.
En fördel med mitt jobb är att jag ibland får nöjet att träffa en del begåvade och briljanta människor. Babben Larsson är en av dem. En av Sveriges absolut bästa stå-uppkomiker. Hon är en idol sedan många år tillbaka, ända sen ”Släng dig i Brunnen” faktiskt. Problemet är att när jag träffar dessa personer så har jag ofta en tendens att bete mig som ett fullkomligt spån. Jag blir alldeles snurrig och säger konstiga saker. Ibland blir det ganska komiskt. Som i fredags.
Jag har pratat massor med gånger med Babben på telefon. Vi har kommit att bli ganska ”tjena-hej” med varandra. Hon är mycket trevlig och charmerande. Dock har vi inte träffats ”in person” tidigare. Inte förrän just i fredags då vi hade en fotodag inför ett kommande TV-jobb.
Följande dialog utspelade sig (ungefär så här) då Babben skulle bege sig hemåt efter fotograferingen.
Jag: OK, här är din taxibiljett. Hoppas att det kommer att gå bra att åka hem.
Babben: Tack! Det ska nog gå fint.
Jag: Fotograferingen gick ju jättebra!
Babben: Ja, det tycker jag också.
Jag: Det var kul att ses, för det är ju alltid roligt att få ett ansikte på en person som man bara pratat med i telefon tidigare.
Babben: (tystnad)
Jag: (tystnad, tänker efter vad jag just har sagt)
Jag måste ha framstått som en komplett idiot.
Det är tur att kvinnan har humor.>
Och jag som hela tiden trott att Homer Simpson bodde i Springfield. Att han var en fiktiv person. Och så visar det sig plötsligt att han bor i Hässelby. På Maltesholmsvägen. Strax utanför Stockholm.
Hela min världsbild är skakad i grunden.
Vad kommer härnäst? Cosmo Kramer bor i Gröndal? Rambo har ett andrahandsboende i Alby? Kalle Anka bor på Fågelvägen i Sveg?
Jag känner ett mycket starkt obehag inför det här. En fullständig känsla av vanmakt. Nu har verkligheten krupit sig på alltför nära fiktionen. Vad är sant och vad är saga?
Jag är förvirrad. Hjälp mig.>
