Som jag skrivit tidigare så genomförde jag för några år sedan ett mycket misslyckat raggningsförsök på en rullstolsbunden tjej när jag var ute på lokal. Idag hittade jag detta fantastiska klipp med Jesper Odelberg.
Läs det gamla inlägget om min studie i smidighet här.
Och skratta gott åt det fantastiska klippet ovan.>
Markus Krunegård är ett geni. Smaka på frasen ”Hela världens hunger samlad i mig” till exempel. Detta är stor poesi.
Helt fantastiskt bra.
Är det bara jag, men är inte Markus dessutom sjukt lik skådespelaren Shanti Roney?>
Jag fortsätter i förra inläggets anda. Idag tänkte jag sätta upp en tavla på väggen. Den föreställer mitt barndomshem Poppelgården. Poppelgården ligger i Strömbergshyttan, mitt i mörkaste Småland, mellan Hovmantorp (känt för Charlotte Perrelli) och Lessebo (känt för sitt handpappersbruk). Jag bodde i det här huset i ungefär 10 år. Sen flyttade vi till ett hus ett par hundra meter därifrån. På nedervåningen hade vi vår restaurang, och så bodde vi på övervåningen. Mitt rum är fönstret precis till vänster om poppeln. I höjd med där grenverket tar slut. Det var ett rum fullt med leksaker, men också fullt av en tomhet och en känsla av att inte ha någon att dela dem med.
Det var naturligtvis ganska praktiskt att bo i samma hus som mina föräldrar drev sitt företag. Nackdelen var att jag fram till min sjuårsdag var det enda barnet som bodde i denna lilla by, bestående av kanske 70 invånare. De flesta var i pensioneringsåldern eller halvvägs ner i graven. Det var en viss överrepresentation av män med lättare missbruksproblem.
Jag hade alltså inga naturliga lekkamrater under hela min uppväxt. Visst, jag gick på dagis, men av någon anledning kände jag mig alltid utanför. Som att jag stod vid sidan och tittade på när mina jämnåriga lekte. När de andra barnen sprang iväg för att spela landhockey efter dagishämtningen så åkte jag själv hem till Strömbergshyttan. I pappas stora amerikanare. Ibland följde någon av mina dagiskamrater med hem, men det var ganska sällan. När de väl hängde på så blev mina förväntningar inför den förestående leken så stora att det nästan alltid föll platt. Jag ville säkert alldeles för mycket och skrämde på så sätt bort dem.
Jag var, kort och gott, ett mycket ensamt barn.
Jag tror inte att mina föräldrar riktigt förstod hur jobbigt det var för mig. Eftersom jag inte hade några riktigt naturliga lektillfällen med mina dagiskamrater så kände jag mig ofta utfryst och alienerad. Och eftersom mina dagiskamraters föräldrar visste att det blev ett helt företag för mig att ta mig in till fotbollsträningen eller skolans fotbollsplan, så jag blev väldigt sällan tillfrågad. Vilket resulterade i att mina band till mina dagis- och fritidskompisar inte blev så starka. Dessutom blev pappa ofta sur när han var tvungen att skjutsa mig till antingen Hovmantorp eller Lessebo. Han var så upptagen med att jobba att han ofta inte såg mina problem eller behov. När jag pockade på hans uppmärksamhet så var jag oftast ett ovälkommet avbrott i hans aktiviteter.
Att jag inte hade någon stor kompiskrets gjorde mig senare till ett tacksamt offer när det skulle utses någon att retas med eller mobba. Jag kommer än idag ihåg hur rädd jag var för att träffa mina nya klasskamrater i ettan. Fast det var inte en sån där ängslig, pirrig rädsla. Utan mer en panikartad skräckslagenhet inför att behöva fungera socialt. Och åter igen den där känslan av att stå utanför någon form av gemenskap. Redan på första rasten så lekte de andra barnen i grupper bestånde av tidigare vänner. Själv stod jag ensam och betraktade dem. Och kände mig väldigt, väldigt ensam.
Ibland känner jag mig lite som jag vore ett av dom där Fritzl-barnen. Fast jag bodde bakom en annan form av ståldörr än dem. Inte en sån som väger tre ton, men som är lika avskärmande mot världen som om den faktiskt funnits där.
Jag kan fortfarande känna mig lite socialt handikappad, och jag tror att det bottnar ganska mycket i min avsaknad av social träning i tidig ålder. Det hämmar mig fortfarande än idag.
Därför är jag mycket mån om att Stella och Malcolm ska få helt andra förutsättningar än vad jag fick. Rebecka, som också är uppvuxen som enda barnet, har samma önskan.
Jag vet faktiskt inte om jag ska sätta upp den här tavlan överhuvudtaget.
Jag tror vid närmare eftertanke inte att jag gillar det där huset något vidare.
Fast det är en fin tavla.
Mannen till höger på bilden heter Johan Wennberg. Johan har en blogg som jag tycker mycket om. För några veckor sedan träffades vi i Kungsan och kollade på när Sverige förnedrades av Ryssland i fotbolls-EM. Johan var mycket besviken och ganska full efter matchen. Jag tyckte av någon anledning omedelbart väldigt bra om Johan. Han verkar vara en riktigt skön kille. Killar som utdelar kramar helt spontant till folk de inte känner är enligt min tidigare erfarenhet ofta väldigt bra människor.
Igår kväll SMS:ade jag honom för att se om han ville kolla på EM-finalen med mig på lokal. Jag håller ju på Tyskland nu efter Ryssland tagit död på Sveriges gulddrömmar. Eftersom Johan verkar vara en fotbollsfan av stora mått hoppades jag på att kunna tagga på honom. 24 timmar senare har jag har fortfarande inte fått nåt svar på mitt SMS. Jag tycker att det är ganska tråkigt. Blir nästan lite ledsen faktiskt. Löjligt förstås, för vi känner ju inte varandra. Men jag känner mig lite deppig ändå.
Jag tror att det beror på att detta är symptomatiskt i mitt liv för tillfället. Folk verkar rädda för mig och undviker mig. Efter jag drev min stalkerblogg ”Att stalka Alex Schulman” försökte jag till exempel få till en öl med Alex Schulman. Vi mailade fram och tillbaka ett par gånger. Nu verkar han av någon anledning tro att jag är någon form av psykfall. Lite senare, när jag jobbade på Aftonbladet, försökte jag få till en bira med en annan briljant bloggare, nämligen Johan Lindqvist. Även han dissade mig efter en kortare mailkorrespondens. Oklart varför.
För ett tag sen såg jag på Alex Schulmans satsning 1000apor att han SMS:ade Ninni Schulman. I detta SMS uttryckte att han tyckte att jag verkar vara ett psykfall. Ninni (vars blogg jag verkligen uppskattar) avstod från att svara på detta SMS publikt vilket jag verkligen uppskattar. Hon verkar inte dela hans uppfattning, något som verkligen glädjer mig.
Den gemensamma nämnaren är att alla är media- och TV-folk. Mer eller mindre kända. Jag gillar människor som är roliga och kreativa. Mest för att det får mig själv att känna mig rolig och kreativ.
Jag tycker att det känns lite tråkigt att alla numera tycks tro att jag är en komplett galning.
Jag börjar undra om det är så. Att jag faktiskt är knäpp på riktigt. Helt galen och totalt socialt inkompetent. Ett fullfjädrat nut-case!
Jag hoppas naturligtvis att det inte är så. Men eftersom jag inte lyckats träffa en enda ny varaktig bekantskap de senaste fem åren så börjar jag fan undra.
De nya vänner jag har skaffat har jag skaffat tillsammans med min fru. Jag har inga nya ”egna” vänner som jag umgås med. Så nu börjar jag ju verkligen undra.
Antagligen är jag helt paranoid. Men det känns ganska motigt just nu.
Det hade varit kul att ta en öl och kolla på matchen med någon ikväll. Istället kollade jag på matchen hemma. Själv, med en påse torr-rostade jordnötter. Och två glas vitt.
Är jag ett psykfall utan att ha fattat det själv?
Jag börjar fan undra.
Efter jag burit över ett ton sten på två dar så ser underarmarna ut såhär. Frukten av hårt kroppsarbete. Rebecka hade ett precis likadant förra veckan. Sen kajkade hennes rygg ur fullständigt. Jag vet alltså vad jag har att se fram emot.
Jag ser ut som en heroinjicerande pundare.
Spiffigt!
Min fru Rebecka, till yrket civilingenjör, har anlagt en stenträdgård. Efter att hon pajjat ryggen för två veckor sedan har jag nu fått ta över detta projekt. Det går i en häpnadsväckande fart nu. Jag har kånkat och stånkat omkring ungefär 2 ton sten på två dagar. Fogat och burit.
Nu är allt nästan klart.
Det ska bara läggas en fog i den runda uteplatsen. Och sättas upp solcellslampor. Det är lite finlir kvar kan man säga.
Det finns bara ett problem.
Rebecka, mattegeniet, har räknat lite fel.
Så nu står vi med en big bag med ett halvt ton sjösten som vi inte kan varken flytta på eller vet var vi ska göra med.
Någon som har ett tips på hur man smusslar bort 500 kilo sten utan att någon märker något?
Alla förslag mottages tacksamt!
Här är Rebeckas nya arbetsplats som jag låtit inreda i vår källare.
Som gjort för formgivning, videoredigering och allmänt marknadsföringsarbete.
Här kommer hon tjäna goa, fina, härliga miljoner till familjen Beiersdorf.
Själv funderar jag på att bli hemmapappa.
Shit va skönt det ska bli. Oxfilé och rysk kaviar varje dag.
Det finns dock ett enda liten, men avgörande problem, som står i vägen för mig och min nyfunna rikedom.
Det trådlösa nätverket når inte hela vägen ner i källaren.
Jag kanske inte skulle byggt den där 3 ton tunga ståldörren till källarutrymmet? Kan det vara den som är problemet?
Nån som vet om man behöver bygglov för såna dörrar förresten?
>
Stella träffar en väldigt, väldigt glupsk häst vid namn Mimmi.
Detta otroligt yxiga, och extremt interna klipp, är nog bara kul för oss och våra närmaste. Men jag fick en chans att testa vår nya HD-kamera. Tyvärr gör inte riktigt YouTube-kvalitén kameran rättvisa.
Här kommer i alla fall klippen. Det tar sig nånstans i mitten.
Då blir det rafflande värre. Med biljakter, slowmotion-flygande vita duvor och exploderande helikoptrar. John Woo skulle bli grön av avund.
Hoppas att ni gillar det.
Trots allt blodet.
>
Jag filmade lite idag. Stella träffade Mimmi på Nyckelviken. Nu ska jag bara slåss lite med iMovie och importera materialet i ungefär 33 minuter. Mer info imorgon.
Det blir kul. Jag lovar.
Jag la upp detta geniala klipp på min miljöblogg idag. Det är gammalt, men inte desto mindre aktuellt.
Titta på hela klippet. Det är väldigt tankeväckande.
