
Jag fortsätter i förra inläggets anda. Idag tänkte jag sätta upp en tavla på väggen. Den föreställer mitt barndomshem Poppelgården. Poppelgården ligger i Strömbergshyttan, mitt i mörkaste Småland, mellan Hovmantorp (känt för Charlotte Perrelli) och Lessebo (känt för sitt handpappersbruk). Jag bodde i det här huset i ungefär 10 år. Sen flyttade vi till ett hus ett par hundra meter därifrån. På nedervåningen hade vi vår restaurang, och så bodde vi på övervåningen. Mitt rum är fönstret precis till vänster om poppeln. I höjd med där grenverket tar slut. Det var ett rum fullt med leksaker, men också fullt av en tomhet och en känsla av att inte ha någon att dela dem med.
Det var naturligtvis ganska praktiskt att bo i samma hus som mina föräldrar drev sitt företag. Nackdelen var att jag fram till min sjuårsdag var det enda barnet som bodde i denna lilla by, bestående av kanske 70 invånare. De flesta var i pensioneringsåldern eller halvvägs ner i graven. Det var en viss överrepresentation av män med lättare missbruksproblem.
Jag hade alltså inga naturliga lekkamrater under hela min uppväxt. Visst, jag gick på dagis, men av någon anledning kände jag mig alltid utanför. Som att jag stod vid sidan och tittade på när mina jämnåriga lekte. När de andra barnen sprang iväg för att spela landhockey efter dagishämtningen så åkte jag själv hem till Strömbergshyttan. I pappas stora amerikanare. Ibland följde någon av mina dagiskamrater med hem, men det var ganska sällan. När de väl hängde på så blev mina förväntningar inför den förestående leken så stora att det nästan alltid föll platt. Jag ville säkert alldeles för mycket och skrämde på så sätt bort dem.
Jag var, kort och gott, ett mycket ensamt barn.
Jag tror inte att mina föräldrar riktigt förstod hur jobbigt det var för mig. Eftersom jag inte hade några riktigt naturliga lektillfällen med mina dagiskamrater så kände jag mig ofta utfryst och alienerad. Och eftersom mina dagiskamraters föräldrar visste att det blev ett helt företag för mig att ta mig in till fotbollsträningen eller skolans fotbollsplan, så jag blev väldigt sällan tillfrågad. Vilket resulterade i att mina band till mina dagis- och fritidskompisar inte blev så starka. Dessutom blev pappa ofta sur när han var tvungen att skjutsa mig till antingen Hovmantorp eller Lessebo. Han var så upptagen med att jobba att han ofta inte såg mina problem eller behov. När jag pockade på hans uppmärksamhet så var jag oftast ett ovälkommet avbrott i hans aktiviteter.
Att jag inte hade någon stor kompiskrets gjorde mig senare till ett tacksamt offer när det skulle utses någon att retas med eller mobba. Jag kommer än idag ihåg hur rädd jag var för att träffa mina nya klasskamrater i ettan. Fast det var inte en sån där ängslig, pirrig rädsla. Utan mer en panikartad skräckslagenhet inför att behöva fungera socialt. Och åter igen den där känslan av att stå utanför någon form av gemenskap. Redan på första rasten så lekte de andra barnen i grupper bestånde av tidigare vänner. Själv stod jag ensam och betraktade dem. Och kände mig väldigt, väldigt ensam.
Ibland känner jag mig lite som jag vore ett av dom där Fritzl-barnen. Fast jag bodde bakom en annan form av ståldörr än dem. Inte en sån som väger tre ton, men som är lika avskärmande mot världen som om den faktiskt funnits där.
Jag kan fortfarande känna mig lite socialt handikappad, och jag tror att det bottnar ganska mycket i min avsaknad av social träning i tidig ålder. Det hämmar mig fortfarande än idag.
Därför är jag mycket mån om att Stella och Malcolm ska få helt andra förutsättningar än vad jag fick. Rebecka, som också är uppvuxen som enda barnet, har samma önskan.
Jag vet faktiskt inte om jag ska sätta upp den här tavlan överhuvudtaget.
Jag tror vid närmare eftertanke inte att jag gillar det där huset något vidare.
Fast det är en fin tavla.