1114 inlägg blev det inalles. Det här har varit kul. Men just nu orkar jag inte mer. Fram till för bara några månader sedan har det varit ett sant nöje att skriva på den här bloggen. Men av någon anledning känns det inte riktigt lika kul längre. Jag känner mig riktigt, riktigt trött på den.
Jag skriver inte speciellt kul längre. Och jag har inte heller speciellt kul när jag skriver. Dessutom har jag upptäckt att jag fastnat i en en helt ohållbar loop. Jag sitter och kollar efter era kommentarer och följer statistiken på bloggen hela tiden. Jag sitter här lätt framåtböjd, nästan Gollumlikt och trycker på ”reload”-knappen. Maniskt. Och jag suckar djupt när jag inte fått några kommentarer från er som läser. Man skulle säkert kunna säga att jag har blivit en slav under mitt eget bloggande. Jag har decimerat hela min existens till att tillåta mig att bli en patetisk bloggknarkare!
Och det känns tamejfan inte speciellt bra alls. Jag känner att jag måste skriva minst en gång varje dag. Och när jag läser igenom den senaste månadens texter så inser jag att det jag levererat inte varit så himla bra. Ibland har det varit rent bajs. Jag fattar faktiskt inte hur jag kunnat behålla mina läsare överhuvudtaget. För ni kommer ju tillbaks varje dag. Och jag kan faktiskt inte för mitt liv förstå varför?
Jag borde istället fokusera på att se till att jag har jobb som kan dra in pengar. Jag borde fokusera på att skriva på min bok. Jag borde skriva på material till stå-upp-rutinen. Men jag får inget av detta gjort. För den här bloggen upptar alldeles för mycket av min tankeverksamhet.
För ärligt talat. Det är ju det jag vill göra. Egentligen. Att uttrycka mig i tal och skrift. Och just nu står bloggen i vägen för det. Jag borde inte ägna min tid åt att skriva meningslösheter här bara för sakens skull. Jag borde skapa något bra och varaktigt istället.
Så nu tar jag en välbehövlig paus.
Tack för att ni orkat läsa. Och tack för alla era kommentarer. Dom har varit nyanserade och tankeväckande. Om ni ser mig på stan nån gång, kom gärna fram och säg hej. Det vore kul.
Och till dig ”Anonym” har jag en alldeles speciell hälsning:
– Fuck you very much!
Till alla er andra: Vi ses. Au revouir. So long. Auf Wiedersehen. Goodbye!
Jag skrev denna krönika till Smålandsposten idag. Men jag tycker inte riktigt att den håller måttet. Min inspiration tryter. Så jag publicerar den här istället. Det känns ju onödigt att slösa bort 2500 tecken helt i onödan.
Krönikan som inte höll: Har du rökt vass någon gång? Jag brukar ställa den frågan till folk i min bekantskapskrets ibland. Förvånansvärt ofta blir svaret ”ja”. När man gräver lite djupare så visar det sig nästan alltid att vasspuffandet utförts i barndomen.
Jag kommer ihåg hur jag – i mina förvirrade tonår – experimenterade med allsköns potentiella berusningsmedel. Oändligt mycket tid ägnades åt detta. Myterna och ryktena kring fyllan var många. Och metoderna för att försöka uppnå den likaså.
En sinnessvag kille på min högstadieskola hävdade att man kunde tillverka knark av bananer. Genom att ta ut trådarna i bananskalet och värma dem med aceton på spisen skulle man kunna tillverka crack. Huruvida det var sant eller inte fick vi aldrig reda på. Killens kök ödelades nämligen i en mystisk eldsvåda. Men det avskräckte oss inte. Vi drack riven muskotnöt, rökte krossade brännässlor och saffran och gjorde te på vallmofrö. Men det enda vi lyckades med var att bli kraftigt illamående då vi enbart förgiftade oss själva på olika sätt.
På fredagar och lördagar var suget som värst. Vid ett tillfälle drack en av mina klasskamrater en hel flaska billigt rakvatten. ”Tabac-man” – som blev hans smeknamn – fick en synnerligen potent och maskulin andedräkt. Men speciellt full blev han inte. På samma fest satt någon och slickade desperat på en MYGGA-roll on. Den förmodades innehålla hallucinogener, men den enda effekten var att han blev lite orolig i tarmen, och enligt egen utsago, förlorade synen på ena ögat för ett ögonblick. Trots alla våra desperata försök så infann sig aldrig det efterlängtade ruset. Men våra experiment var i alla fall i princip gratis.
20-årsdagen kom med andra ord som en befrielse. Med möjligheten att handla på Systembolaget så skulle allt bli så mycket enklare. Det är därför jag nu känner mig enormt besviken på just Systembolaget. I helgen drack jag nämligen en halv flaska svindyr sprit. Jag blev väldigt yr och illamående och det påminde oroväckande mycket om den där gången jag rökte vass på matrasten. Hela söndagen var en pärs och jag blev sängliggande. Alla symptom pekade på matförgiftning. Jag gick i skytteltrafik mellan toaletten och sängen. Det var uppenbart att jag blivit förgiftad.
När jag tittade på flaskan så förstod jag var problemet låg. Spriten var ju 24 år gammal. Jag tycker att det är vidrigt av dem att sälja sån där gammal sprit. Bäst-före-datumet måste ha gått ut för länge sen. Inte konstigt att den var härsken.
Så från och med nu bojkottar jag Systembolaget. Åtminstone tills på fredag.
Jag gjorde precis Aftonbladets webbtest om hur man ställer sig i det amerikanska valet. Det blev lite konstigt då många av formuleringarna i frågorna förutsatte att man faktiskt bor i USA. Så jag fick helt enkelt svara baserat på min uppfattning om USA.
Och svaret är inte så överraskande. Om jag bodde i USA skulle jag rösta på demokraterna och Barack Obama. Bra, tänker jag! För några månader sedan skänkte jag till och med 100 dollar via PayPal till hans presidentkampanj.
Men en grej gör mig helt perplex.
Här hemma anses jag vara extremt ekonomiskt högervriden.
I USA anses jag vara väldigt ekonomiskt vänstervriden.
Undrar vad de skulle anse att jag är i Texas och i den amerikanska Södern?
Kommunist? Och vad skulle Lars Ohly i så fall vara?
Kaos-Anna bjuder på en nakenbild på sin blogg idag. Hon påstår att hon tagit den på stranden i Barcelona i helgen.
Så jag tänkte inte vara sämre utan jag delar också med mig. Bilden blev jäkligt najs. Jag ser till och med bättre ut än jag gör i verkligheten. Det måste varit något med ljuset. Det var ett nästan magiskt ljus den där dagen i juli.
Alltså, jag hade ju tänkt anlita det där mediet Jörgen i oktober.
Ända tills jag såg det här. ”Fråga SolBritt”.
Det står ju helt klart att det är SolBritt jag ska prata med istället. Att jag inte insåg detta med en gång.
Jag tror minsann att jag ska söka upp den där SolBritt. Först ska jag charma henne så at hon inte blir rädd för mig. När vi etablerat en varaktig relation så tänker jag binda henne vid händer och fötter och placera henne i en frysbox. Där ska jag förvara henne tills någon av livets stora frågor dyker upp. Då kommer jag plocka ut henne, tina upp henne och låta henne leverera sitt svar.
Sen kommer jag borsta hennes tänder, tvätta henne ömt med en tvättsvamp med kroppstempererat vatten och kamma hennes hår. Kanske kommer jag smeka henne ömt på huvudet. Sen tänker jag frysa in henne igen.
Det är viktigt att vi konserverar SolBritt till framtida generationer.
Om SolBritt nu verkligen är synsk så känns det ju inte alls som hon misshushåller med sin förmåga.
”Vem åt upp all korv”?
En av livets alla stora frågor. Kanske den största.
Idag blev det biff-fest för hela familjen. Jag har kommit över ett parti superbilligt kött på Internet. Köpte det från Malmö igår. Malcolm vräkte i sig som om det vore hans sista måltid.
Jag fick köttet till halva priset och då var det redan nersatt till halva priset. Halva priset på halva priset alltså. Vad blir det på ordinariepriset? 20 procent?
Skitbilligt var det. Jag börjar bli orolig. Köttet kanske var stulet?
Det här är min vän Pelle. Jag tycker väldigt mycket om Pelle. Det syns kanske inte så bra på bilden, men idag hade Pelle sparat ihop till något som kan betecknas som ett regelrätt skägg. Jag skulle uppskatta det till något mellan ett tredagars och en veckas skäggväxt.
Pelle har flera gånger bett mig att inte skriva om honom här på bloggen. Men nu känns det som det är dags. Idag kom han och hans familj på besök och vi beslutade oss för att gå ut på en promenad. Pelle berättade att hans familj varit och hälsat på en annan familj igår. Och att deras yngsta barn blivit vettskrämd för honom. Flickebarnet hade börjat gråta okontrollerat så fort Pelle kommit in i rummet.
Pelle: Det var helt sjukt. Hon började gråta så fort jag kom in i rummet. Jag: Vaddådå? Fattade du varför? Pelle: Jag har faktiskt ingen aning. Hon blev väl rädd för mig. Hur jag ser ut. Jag: Det kanske var skägget som skrämde henne? Pelle: Kanske det! Tror du det? Jag: Jag vet inte. Kanske. Du ser ju lite skum ut med det. Hade du lika mycket skägg igår som du har idag? Pelle: (tystnad) Hmmmmm… Jag: Vadådå? Varför tittar du på mig sådär? Pelle: Jadu, Klaus. Nej, mitt skägg var inte lika långt igår. Jag rakade ju som du ser mig imorse. Jag har ju en väldigt aggressiv hårväxt. Jag: (tystnad) Pelle: Hahahaha! Jag: Det där jag precis sa. Det var rätt korkat va? Pelle: Ja väldigt. Hahahahahaha!
Ibland hänger inte hjärnan med när munnen går. Men jag är inte dum.
1114 inlägg blev det inalles. Det här har varit kul. Men just nu orkar jag inte mer. Fram till för bara några månader sedan har det varit ett sant nöje att skriva på den här bloggen. Men av någon anledning känns det inte riktigt lika kul längre. Jag känner mig riktigt, riktigt trött på den. 
