På fredagskvällen bubblar det i blodet, man är kåt
vi skulle gå på Vågen och dansa oss en låt
vi grundade med groggen, Greven, Plast och jag
och fredagsdrömmen växte om en flicka varm och glad
Livet är en fest
Håll mä om dä folk och fä
Men om livet är pest
Fyllan värmer bäst
Jag har en kompis som kallas Wirre. Han är musikjournalist och driver en bra blogg om man gillar råcknråll. Läs den här. Det är han som sjunger i videon här ovanför. Bandet hette ”Misery Loves Co” och var ganska kända i mitten av 90-talet. De spelade såkallad ”depp-knullrock”. Wirre är en ovanligt härlig kille som jag kommit att tycka väldigt mycket om.
Jag måste erkänna att jag är löjligt imponerad av honom då han är den enda jag känner som fått en Grammis (på den tiden den fortfarande betydde något). Och dessutom fått den överräckt till sig av självaste Yngwie ”Unleash the fucking fury” Malmsteen. När han berättade detta för mig hade jag väldigt svårt att dölja min förtjusning. Jag gillar överhuvudtaget hans råcknråll-historier.
Hursomhelst tror jag att vi börjar bli riktigt goda vänner. Vi kommer bra överens och brukar ta timlånga promenader tillsammans. Vi pratar om allt mellan himmel till jord.
Nu har vi bytt nycklar med varandra. Förstår ni? Vi kommer alltså in i varandras hus. ”Utifall att något skulle hända”. Det är ett väldigt stort förtroende. En husnyckelöverräckning är mer rituellt laddad än en sketen Grammis.
Hade jag fått en annan persons hemnycklar för tio år sedan så hade jag omedelbart rusat hem till dem när jag visste att de inte var hemma. Och så hade jag knullat deras köksbord sönder och samman med valfri flyktig partner. Efteråt hade vi druckit upp all deras sprit. Sen hade jag målat om deras kök på fyllan av bara farten. Jag hade definitivt ollat något i deras hem. Guldlock goes bananas liksom.
Men några sådana sjuka tankar skulle jag aldrig komma på nuförtiden.
För nu är jag ju vuxen.
Eller?>
Mitt nya sidhuvud & logga
Jag läser på Egoinas blogg att hon har haft enorma problem med sin logga på sidan. När hon bytte design och domännamn till Egoina.se så försvann loggan helt. Den var som bortblåst. Skitjobbigt för henne.
I veckan skaffade jag också ett eget domännamn.
I samband med det passade jag på att byta sidhuvud. Och jag har överhuvudtaget inte upplevt några liknande problem med min header när jag flyttade min blogg.
Inte alls faktiskt! Vilken rackars tur!
Men ändå är det något som känns lite konstigt. Det är nåt med texten. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det måste vara typsnittet!
Jag får fundera på det där.
>
Kommer ni ihåg Alice i Underlandet? För den sagan har väl alla läst? Vad som helst kan hända i det fantastiska Underlandet. I Spegellandet upplever man minst sagt underliga saker. För i Spegellandet, där är allt bakvänt och helt tvärtemot! Låt oss göra ett besök där och läsa Blondinbellas blogg genom denna sällsamma spegel.
Blondinbella är i mitt tycke Sveriges bästa bloggare. Hon har ett utomordentligt rikt ordförråd och ett språk som är häpnadsväckande målande. Man borde ge ut hennes texter i form av diktsamlingar. Så bra är de!
Blondinbella har verkligen blivit vuxnare efter sin bloggpaus. Det märks att hon verkligen grubblat under de 14 dagarna av tystnad. Den nyblivna 18-åringen uppvisar en mognadsgrad som jag sällan skådat. Jag måste säga att det är en enorm skillnad på den gamla bloggen och den vi möts av nu. Och jag tackar gudarna för att hennes blogg är igång igen. För som jag saknat den! Jag är inne minst sex-sju gånger varje dag för att kunna följa varenda steg som Blondinbella tar.
Blondinbella är en väldigt karaktärsfast tonåring som varken dricker sprit eller håller på med andra dåligheter. Hon är kameraskygg och vi får nästan aldrig se henne på bild. De få gånger hon ändå postar bilder på sig själv på bloggen så är det med en ursäktande ton. Det sköna med Blondinbella är att hon är så jordnära. Hon fladdrar aldrig iväg och blir narcissistisk som nästan alla andra bloggare i genren. Nej, tvärtemot är hon ett föredöme då man inte ser någon som helst skillnad i hennes umgänge före och efter hon blivit sveriges största bloggkändis. Nej, för Blondinbella är en helt vanlig tjej som bara umgås med helt vanliga ungdomar från medelklassen.
Hon är väldigt personlig i sin relation till sina läsare. Hon skulle aldrig, till skillnad från nästan alla andra modebloggare, försöka pracka på läsarna skräp för att lättvindligt tjäna en hacka. Det är därför hon startat webbutiken Bellme, där hon säljer en utvald produkt om dagen. Föredömligt. På bloggen ser vi inte röken av dolda produktplaceringar. Exemplariskt säger vi i kör och applåderar! För det är fantastiskt uppfriskade att se en bloggerska som inte säljer sig hämningslöst till vilket företag som helst.
Bella är full av kunskap och är antagligen den klokaste 18-åring jag stött på. Extra intressant blir det när hon givmilt delar med sig av den via olika frågestunder. Där får vi lära oss viktiga saker. Som att finnar inte smittar och att man ska torka sig framifrån och bak om man är tjej. Hon är en kunskapsbomb som jag bara vill se brisera gång på gång.
Hon är en otroligt mångfacetterad personlighet med starka – men nyanserade – politiska åsikter. Hon viker inte från att ta en moralisk diskussion om till exempel djurens rättigheter. Hon skulle till exempel aldrig vara så vidrig att hon skulle bära päls. Hon är en helt vanlig tjej.
Blondinbella bryr sig mycket om sina medmänniskor. Ett exempel är när hon tycker synd om sig själv och sina medresenärer när hon sitter på ett tåg som blivit försenat för att någon slängt sig framför det. Blondinbella reflekterar då på sin blogg:
– ”Därefter blev det en fika innan jag mötte upp mamma igen för att åka hem. Blev världens jobbigaste hemresa som tog 1,5 h. Någon hade hoppat framför tåget. Varför var den personen tvungen att göra det idag!?”
Så talar en sann människoälskare.
Blondinbella verkar ha en härlig och genuin familj. Hennes pappa verkar vara en enormt välbalanserad och sympatisk person. Blondinbella har en jättesnygg pojkvän som verkar alltigenom godhjärtad person som aldrig någonsin skulle rida på hennes nyvunna kändisskap. Inte heller han uppvisar några som helst självupptagna drag. Blondinbellas uppfostran verkar gjort henne till en ovanligt stabil och balanserad person. Hon uppvisar en enorm självdistans och humor. Något som vi beklämmande nog aldrig hittar hos jämnåriga bloggerskor.
Blondinbella är ett med tekniken. Hennes intressanta videobloggsinlägg tillhör bloggens absoluta höjdpunker. När andra videobloggare tenderar att bli narcissistiska så bjuder hon på stor självdistans. Se bland annat klippet ovan. Där får vi ta del av hennes vackra utseende och hennes mjuka och behagliga röst. Hon är lugn och sansad och ger ett samlat intryck, inte alls så där fjortisstressat som många andra bloggerskor.
Extra glad blir jag av att Blondinbella aldrig dömer folk efter utseende, religion, social status eller vad de har på sig för kläder. Och i hennes värld lönar det sig att göra ett ärligt handtag. Hon hyllar hårt arbete. Inget kommer gratis.
Och hon är minsann inte lika beklämmande själlös som alla andra. Jag önskar att alla bloggar i världen skulle skrivas av Isabella Löwengrip. Jag föreslår – nej, jag kräver – att hon ska bli partiledare för Moderaterna och införa ett enpartisystem där alla måste rösta på henne. Sen hoppas jag att hon förklarar krig mot Göteborg och inför ämnet ”högläsning av Blondinbe
llas blogg” på skolschemat. Det ska vara obligatoriskt.
Jag tycker att det är rimligt att man kanske avsätter, låt oss säga, hälften av skoltiden till detta. Skillnaden skulle ju ändå inte bli så stor, för det är ju ungefär vad ungdomarna gör ändå, eller hur?
Jag anser att det borde vara lag på att alla hyperlänkar på internet ska gå till hennes blogg.
Precis så angelägen och samhällsviktig tycker jag att hon och hennes fantastiska blogg är. Så gå nu in på hennes blogg bums. För hon har inte tillräckligt med besök redan. Tillsammans kan vi göra en skillnad.
Detta är på det sätt jag uppfattar Blondinbellas blogg när jag tittar på den i den förunderliga spegeln från spegellandet där allt är bak-och-framvänt och helt tvärtemot.
Jag undrar vad hon ser när hon tittar i sin spegel?
Betyg: 10 reloads av 0.
Imorgon: Kenza
Nominera en egen ”Bubblare” här!
PS. Brasklapp: Ärligt talat så såg jag att Blondinbella fått boken ”100 sätt att rädda världen” i present på sin 18-årsfest. Undrar om ett av sätten är att aldrig någonsin mer tillåta henne att komma i närheten av ett tangentbord?
DS.>
Chuck Norris approves of TrettioplusIbland blir jag lite nyfiken när jag klickar igenom kommentarer här på bloggen. Idag vad det en individ med namnet ”30+” som verkade lite irriterad på mig. Inte superarg, men lite resignerad. Alltså, jag klickar mig förbi profilpresentation och kommer in på denne till synes argsinte herres blogg. Och vilket tur. För här har vi en riktig guldklimp!
Läs bloggen ”Trettioplus” här.
Ibland är jag glad att folk ger mig en känga och på det sättet fångar min uppmärksamhet. För efter bara tre sidor på denna blogg är jag såld. Denna man är tamejfan briljant!
Han är väldigt bitter, men på ett komiskt, kargt och mycket underhållande sätt.
Det här är ingen bubblare, men väl ett tips. Och så tror han på bearnaisen istället för gud. Precis som jag. Bara det är värt en länk.
Tröja: Randig, stickad, antagligen från Dressman.
Glasögon: Likadana som idolen Carl Bildt.
Skjorta: Lite för stor.
Jeans: Stentvättade La Paz med hål på fickan.
Strumpor: Vita (ok då, smutsgråa) tubisar.
Jajamensan. Så här såg jag ut när jag var fjorton.
I ärlighetens namn så kan jag faktiskt – i skenet av det här – förstå varför jag var så in i helvete mobbad.
Och dessa gener har jag nu fört vidare till Stella och Malcolm.
Batman? Herregud min skapare!
Vad tänkte jag på?
Idag var jag inne i stan och käkade lunch med Fredrik Hallgren på EGO. Det var mycket trevligt. Han var sådär sockersöt att jag bara ville luta mig fram och slicka på honom. Jag försökte naturligtvis, men han duckade undan rutinerat. Vi har ju setts förr.
Lunchen blev lite i kortaste laget så gick vi vidare till ett café för att ta en kaffe och kaka. Där mötte vi upp Fredriks tjej och ett par av hans trevliga vänner. Efter en stund gjorde lunchschnitzeln sig påmind. Det tryckte på ordentligt. Jag var helt enkelt i skriande behov av att bajsa.
Så jag uppsökte toaletten. På det lilla fiket under Kungstornet visade det sig bara finnas en toalett. Och det var lång kö. När jag väntade på min tur ställde det sig en kvinna bakom mig. Jag äntrade det minimala utrymmet och satte mig på toan för ”att ladda ner en fil”.
Redan efter ett par sekunder upplevde jag en obeskrivlig stank. Efter 30 sekunder var den nästintill outhärdlig. Jag lyfte lite på ändalyten för att göra en okulär besiktning men var omedelbart tvungen att täppa igen den lilla springan för att inte kasta upp.
Orden oren och giftig kan inte ens i närheten beskriva den doft som slog mot mig. Mitt veckolånga nattliga vinhaggande (för att stå ut med mitt bottenlösa bajsbad tillsammans svenska toppbloggare) hade nu tagit ut sin rätt. Och resulterat i en vämjelig, härsken och sur doft. Skit också!
Jag förstod omedelbart att detta var min kropps eget sätt att bestraffa mig för den elaka recension jag skrivit om Katrins blogg tidigare under dagen. Min omedelbara reaktion var naturligtvis att försöka neutralisera denna doft som bäst kan beskrivas som ren och pur ondska.
Så jag spolade! Och som jag spolade. Gång på gång. Slog igen locket och sökte efter någon form av doftspray. Var finns Glade när man behöver den? Inte där i alla fall. PANIK! I ren desperation plockade jag fram min tändare och försökte döda doften med lågan. Ingen förbättring! Satan! Helvete! Tankarna for genom huvudet med ljusets hastighet. Fanns det nåt annat? Toapappret! Naturligtvis! Jag tog ett ark och började elda på det. Och som det brann. Dubbelpanik! Jag slog upp locket med min fria hand och befriade mig från det genom att slänga ner det i toan. Det enda resultatet var dessvärre en kraftig branddoft. Blandat med det där äckliga.
Satan! Satan! Satan! Jag spolade igen. Kunde jag kanske skylla på den som varit inne före mig? Neeeeeej, för nu hade jag ju varit här för länge. Det var helt uppenbart att det var jag som var gjort det där fula.
Tvålen. Jaaaa, tvålen naturligtvis. Jag fyllde hela handflatan med lila tvål, satte på vattnet på max och gnuggade händerna mot varandra för kung och fosterland. Det borde ju funka! Resultatet? Ett handfat fyllt med skum. Dessutom var avrinningen lika med noll så skummet började flöda över kanten. Förskräckelse!
OK! OK! OK! Precis ovanför handfatet satt det en handtork monterad på väggen. Utmärkt! Genom att sätta igång den så skulle ju luften börja cirkulera i det lilla rummet och därmed skulle ju doften från helvetet försvinna. Liksom tryckas ut genom luftkonditioneringen. Tillintetgöras.
Trodde jag! Nej. Nej. Nej. Det visade sig emellertid att handtorken var placerad alldeles för nära handfatet. Så skummet yrde över hela toaletten. Större delen landade i mitt skrev och på min tröja.
Vid det här laget började jag frukta att doften satt sig i mina kläder. Att jag skulle lämna ett tungt doftspår av bajs efter mig när jag släntrade genom lokalen för att sätta mig med mina nyfunna vänner.
Det var då jag hörde en lätt knackning på dörren och en desperat kvinnoröst utanför.
– Snälla, är du klar snart?
Hon hade hört att jag tvättade händerna. Loppet var kört. Det var bara att kapitulera. Så jag låste upp dörren. Stålsatte mig. Gick ut och tittade rakt ner i golvet för att hon inte skulle se mitt ansikte.
Och mumlade:
– Jag beklagar!
Jag noterade att kvinnan tittade på mig konstigt så jag upprepade orden. Lite högre.
– Jag beklagar!
Sen gick jag snabbt genom lokalen och satte mig tillsammans med mitt sällskap. Med mina egna ord ekande i huvudet.
– Jag beklagar!
Jag borde istället sagt: Gå inte in! Fly! Det är förenat med livsfara!
Jag beklagar? Helt otroligt!
Hur har er dag varit? Känner ni igen er?
Idag besökte jag en av mina absoluta favoritbloggar dvs. BUZZ! Läs den här! Alltid underhållande! Där hittade jag denna ”nyhet”. Det här är lätt bland det sjukaste och roligaste jag har läst på mycket, mycket länge.
För visst är det så att man kanske beter sig som ett djur i trafiken ibland. Men ”Rallymuppen” Animal tar nog ändå priset.
Rallymuppen!
Smaka på det ordet! Rallymupp!
Veckans i särklass roligaste ordkombination.>
Efter regn kommer solsken. Om Katrin Zytomierskas blogg var ett kallt och läskigt ställe så är bloggen ”Heja Abbe” som att bege sig på en resa rakt in i solen. För här är det varmt och gott. Det känns faktiskt nästan ovärdigt av mig att ”Bubbla” denna blogg efter allt det där fula jag spytt ur mig i föregående postning. Jag vill liksom inte smutsa ner den. För den är så ren, spröd och vacker.
När vissa ägnar sig åt att använda bloggens makt till att haussa ord som ”böghåna” på Bloggportalens sökordslistor, så använder Abbes pappa istället bloggens styrka till saker som verkligen betyder något. Att snacka lite allvar om saker och ting. Som att uppmuntra folk till organdonation.
Abbes pappa berättar en fantastisk historia, om en numera treårig pojkes resa från nyfödd – med ett medfött kromosomfel som medfört tre omfattande hjärtoperationer – till idag. Abbes pappa skriver så innerligt om kärleken till Abbe att det nästan gör ont. Om oron som alla föräldrar känner, men som av förklarliga skäl gör sig än mer påmind hos honom pga. Abbes tillstånd. Nämligen det ovanliga kromosomfelet 22q11 – eller Catch 22.
För att berätta Abbes historia från mars 2005 till idag finns det en fantastisk sammanfattning till höger på Heja Abbe-bloggen. Där får vi – via 47 länkar – ta del av de avgörande milstolparna. Och det hela är så kolossalt välformulerat att det inte är det minsta svårt att relatera till Abbes sjukdom. Med ett hjärtfel som Abbes brukar läkarna ge en fifty-fifty chans till överlevnad. Rätt risiga odds med andra ord. Men denna blogg visar inga som helst spår av uppgivenhet. Nej, här hyllas istället livet. Och det är det som är så fint. Glaset är alltid halvfullt. Aldrig halvtomt.
Vi får ta del av ilskan vid beskedet från läkarna när diagnosen ställts, till glädjen efter lyckade operationer, och lättnaden efteråt. Man kastas mellan skratt och gråt. Och jag älskar det.
Vi får ta del av en småbarnspappas dråpliga reflektioner över vardagen, som jag alltför väl kan relatera till. Som att Abbe vägrar borsta tänderna. Stella beter sig likadant. Men barn med det symptom Abbe har får lätt hål, så problemet är större för Abbe.
Abbes femåriga storebror verkar vara en synnerligen klok liten pojke. Det syns klart och tydligt i de konversationer som vi får ta del av på bloggen. Abbe är ännu så länge tyst. Men för kommunikationen tränas det teckenspråk. Och vi får lektioner. Makalöst bra! Jag ser verkligen fram emot den dag Abbe kommer kunna prata. För jag tror att han kommer ha en hel del att säga. Det kommer bli otroligt intressant att höra vad en treåring – som vet mer om livets vedermödor än de flesta ens gör den dag de plockar ner skylten – har att säga.
Abbe är en väldigt annorlunda liten pojke. Och skulle jag vara Abbe så vet jag vem precis jag skulle vilja ha som pappa. Där råder det inga tvivel.
Läs ”Heja Abbe” här.
Nominera en egen blogg här>
