Tyskungen

Jag och Micke sitter och spelar XBOX. Det är mycket underhållande. Först spelade vi senaste Grand Theft Auto. Det första Micke gjorde var att ha ihjäl sin spelare genom att springa rakt ut i gatan och bli överkörd. Han är som ett litet barn. Man måste hålla koll på honom hela tiden så att han inte gör sig illa. Sen snodde han en skolbuss och körde den nerför ett stup, rakt ner i en sjö. När han var trött på det så satte vi på ett racingspel som heter ”GRID”.

Nu svajar Micke omkring som ett mäktigt rattfyllo. Det flyger bilar överallt och det rasar loss vitala delar från hans fordon i en oroväckande takt. Där åkte en dörr. Sen en vinge. Så fort han insåg att han är en värdelös förare så bytte han taktik till att istället försöka krocka sönder alla de andra bilarna.

Han tappade precis stötfångaren. Eller var det kofångaren? Det var i alla fall den som sitter bak.

Jag är osäker på vad skillnaden är egentligen? Sitter kofångaren fram eller bak? Skulle den sitta bak skulle det ju vara jättekonstigt.

För det finns väl ändå inga kor som är så gement lömska att de smyger sig på en bil bakifrån för att sedan demolera den?

Att få ett svar på det här känns enormt angeläget för mig.

Nån som vet?

Fortsätt bjuda på vinnardatorn här! Hela summan går till Hjärt/Lungfonden samt Barncancerfonden.

Del 1

Del 2

Nu ska jag snart sluta tjata om det här med Blogg-SM. Men jag måste ändå få kommentera resultatet en sista gång. Ovan har jag lagt ljudklippen från RIX FM i fredag. Jag hummar på som värsta Thorbjörn Fälldin (för er som är tillräckligt gamla för att komma ihåg honom).

Så vill jag även ta chansen att TACKA alla er som röstat på mig. Jag har även noterat att det är många som länkat till min blogg efter vinsten. Så många att jag omöjligt kan länka tillbaka i ett och samma inlägg. För då finns risken att jag glömmer – och därmed sårar – någon. Dessutom skulle ett sånt inlägg bara bli en lång länklista.

Sen vill jag tacka alla som skrivit glada tillrop och gratulationer i mitt kommentarsfält. Jag har för vana att inte skriva och svara i kommentarerna. För då skulle jag skaffat mig en heltidssysselsättning i ett vips. Det är alltså inte av ren dumdryghet som jag undviker det. Jag vill på det här sättet säga hur oerhört glad, smickrad och rörd jag är över alla snälla kommentarer.

TACK! OCH KRAM PÅ ER ALLIHOPA!

JAG ÄR STOLT OCH HEDRAD ATT HA EN SOM LÄSARE!

Jag läser en hel del bloggar. Jag använder tjänsten ”Bloglovin” för att hålla koll på när de uppdateras. Det är en mycket bra tjänst. Kolla här! Idag kikade jag in på ”Bloglovin” för att se vad nytt som skrivits under helgen.

Och möts av 441 nya blogginlägg.

441!

Det här är vansinne!

Jag har inte läst några bloggar sen i fredags. Jag har försökt vara med familjen och så var vi på fest. Sen har jag försökt smälta vinsten i blogg-SM. Och börjat bygga upp en bloggrädsla/ångest för att jag vet att det är en massa nya läsare här. Och då måste man ju blogga överjävligt bra.

För jag är ju ändå Sveriges bästa bloggare.

Vad har ni gjort i helgen?

Bloggat lite kanske?

Precis hemkommen från jordens mäktigaste 65-årsfest.

För Hugh Heffner var där.

Han drack Norrlands Guld.

Stort!

Man kan kanske säga att han var sig själv för en stund?
>

Jag har gått och köpt mig ett par döskallekalsipper. Det tyckte jag var lite hårt och busigt. Även om de inte syns så känner jag mig nästan löjligt tuff när jag har dem på mig.

Men så kom jag på det ironiska med dem idag.

Och det har naturligtvis att göra med att det är döskallar på dem.

För nuförtiden, med två barn varav ett av dem allt som oftast ligger mellan oss som en avdelare i vår säng, så kan man nog gott säga att det är ganska dött där nere.

Och plötsligt fick mina döskallekallingar en helt annan och mycket sorgligare innebörd.

Fan också!

Inte ens där fick man ha lite kul.

Fortsätt bjuda på vinnardatorn här! Hela summan går till Hjärt/Lungfonden samt Barncancerfonden.>

Det här känns viktigt! Så läs hela det här inlägget.

Det känns för jävligt att promota en PC. Men idag vann jag en dator på RIX FM. En Aspire ONE. Den är blå. Mobil och ganska snygg. Väger ungefär ett kilo. Det verkar vara en mycket bra dator. Det vill jag inbilla mig i alla fall.

Så nu auktionerar jag ut den. Hela försäljningssumman går till Hjärt- och Lungfonden samt Barncancerfonden. Fifty-fifty. Jag hoppas att ni förstår varför.Om inte. Läs sammanfattningen av den här bloggen till höger.

Jag hoppas att ni här med mig på det här?

Utropspriset för datorn är 500 kronor. Butikspriset är ungefär 3 500 kronor. Specifikationen finns att läsa här. Låt oss vara lite givmilda nu trots lågkonja och allt det där.

Vad är tanken med det här då kan man undra?

Jo, jag hittade en bild till. Från midsommar. Mamma och jag. Och min stora tjocke far bakom midsommarstången. Och där står Tomas och Isa. Elisabeth hade en fantastisk klänning.

Det var en ståtlig midsommarstång.

Det var innan allt det där hände. När mamma fick sin hjärnblödning. Jag var inte där när hon dog. Jag var tretton och jätterädd. Ville inte se. Ville inte höra. Ville inte vara närvarande. Byggde murar och låste in mig. Och var en väldigt ledsen tonåring.

Sen fick min kusin blodcancer. Tomas tynade bort och jag fyllde femton. Och jag var räddare än någonsin. Jag var inte där. Åter igen. Jag hörde om det. Satt brevid men valde att inte närvara. Det var den värsta begravning jag varit på.

Pappa fick en hjärtattack efter år av sjukdom. Jag var arton år gammal. Och en stor man som vägde 120 kilo blev ett skelett på ett halvår. Hjärtfel på allvar. Han åt en frukost bestående av ett femtontal piller. En kamp och en skräck som jag aldrig riktigt greppade. För jag var inte där. Igen. Jag orkade inte, för det var så obegripligt. När pappa insåg att det var kört ville han ha mig där. Jag åkte dit, men var inte där ändå. Vände ryggen mot det. Vägrade inse att den starka mannen som jag alltid sett upp till plötsligt var så ledsamt bräcklig. Jag avfärdade det. Några dagar innan han dog ringde han mig och sa att han älskade mig. Och det var första gången i mitt liv jag verkligen trodde på allt han sa. Sen slutade det där trötta hjärtat som var så fullt av kärlek att slå.

Och jag blev ensam. Riktigt ensam. Men det är jag inte längre. För nu har min familj. Och i någon mån Er. Och jag står vid mitt löfte. Det gör jag alltid. Trots att jag svajar ibland och är en riktigt elak jävel.

Men det här är jag skyldig er. För ni är så jävla bra.

Tre av fem på den här bilden har lämnat tomma stolar efter sig på grund av hjärt- och kärlsjukdomar samt cancer. Och jag önskar att jag kunde fylla dem. Men det kan jag ju naturligtvis inte.

Det är den första gången jag vinner något i hela mitt liv. Men jag känner mig helt förbryllad. Och löjligt lycklig. Och stolt. Det är en väldigt märklig och mäktig känsla. Så nu vill jag dela med mig. För den enda anledningen till att jag har vunnit detta pris är tack vare er. Jag tror att mamma och pappa skulle vara stolta. Nu kan jag göra något bra. Äntligen. Jag hoppas att all ni vill hjälpa mig med det här.

För nu gör vi det här tillsammans. Eller hur?

Jag kan leverera datorn med Mac OS installerat också. Om någon vill ha det.

Bud i kommentarraden. Namn och epost, tack.

Auktionen är öppen tills på onsdag.

Flera arga kommentarer.
Ernst Klüger såklart.

Skrev fel.
Så tokigt det kan bli.

Idag blev jag utsedd till Sveriges bästa bloggare på RIX FM. Det hela var mycket vackert. Och surrealistiskt. Under ceremonin hade de klätt på mig en enorm minkmantel och en sketatung kungakrona. I händerna en spira och ett äpple. Jag satt högt uppe på en tron av juveler och såg ner på folk i studion. Emellanåt skrattade jag galet. Stötigt. En kvinna stod och matade mig med choklad och i studion eldades det intensivt med myrra. Hela studion var fylld av guld och väldoftande oljor. Det bjöds på vin och Champagne.

Jag erkänner att jag tog ett glas skumpa. Men det var inget vanligt glas. För det var så stort att jag kunde ligga utsträckt i det. Men jag drack mest för att vara artig.

Sen tog jag en taxi hem. Och mötte Ernst Günther som uppenbarligen sadlat om till taxichaffis.

Ni vet, han i Änglagård?

Ernst Günther har aldrig läst en blogg.

Ernst Günhter har en mobiltelefon från 1998.

Ernst Günther hummade intresserat när jag försökte förklara mitt bloggande. Han log och försökte verka imponerad. För mig snurrade det mest runt, runt, runt. Jag hade inte landat riktigt kan man nog säga. Jag bubblade på om mitt, om bloggen, och allt möjligt.

Ernst Günther garvade och sa att han hört talas om ”Blondinbella”. Han frågade om jag också är miljonär.

Men det är jag ju inte. Långtifrån. Så det sa jag. Och vi satt helt tysta en stund. Tittade på varandra. Sen avlossade han ett hejdundrade skratt. Det lät som en kanonsalva, eller som intensiv åska.

Jag tycker att det är otroligt befriande att träffa den här typen av människor.

Ernst Günther heter egentligen Micke och han kör taxi för Taxi Stockholm.

Han har århundradets mest osannolika skägg. Han ser ju ut som Vasa.

Jag inbillar mig att det är ett sånt skägg som vill ta över världen.

Om ni åker med honom nån gång, ge honom en kram.

Han bryr sin inte om bloggar! Han har inte ens Internet. TV:n slängde han ut för två år sen. För dom visar ju ändå bara en massa skit, menade han. Jag är beredd att hålla med.

Den där Micke på Taxi Stockholm. Jag gillar honom. Som fan.

Antagligen århundradets skönaste taxichaffis!

De ringde imorse från RIX FM och sa att jag vunnit deras bloggtävling.
Bland 4500 nominerade bloggar vad tydligen min bäst. Vilket är helt obegripligt.
Nu är jag hemma igen från radiointervjun.
Jag är helt mållös!
Nu ska jag äta middag med barnen.
Smälta alla intryck.
Prata med frugan lite.
Natta ungarna.
Jag är så galet smickrad så att det är inte sant.
Mer info kommer, men nu måste jag umgås med familjen lite.

Det är ju trots att fredag.

Nu då? Kanske lite ”På spåret”? Svennigt värre.

JÄTTEKRAM till alla som röstat på mig.

Jag kan inte förstå att det är sant!>

Dilated Peoples – Worst comes to worst