Tyskungen

Den senaste veckan har jag fått ett par kommentarer från läsare som känner sig lurade av mig.

De tycker att jag fört dem bakom ljuset med mitt bloggexperiment. Med all rätt kanske. Men trots att jag ”lurats” så har läsarantalet ändå ökat stadigt. Vilket tyder på att mina metoder (dessvärre) fungerat.

Jag vill bara klargöra en sak. För det här är viktigt. Det har aldrig varit min intention att lura eller bedra mina läsare. Jag har istället velat bjuda på underhållning med inslag av blogghoreri och läsarraggande, men tyvärr blev det alldeles för mycket av det sistnämnda i slutet. De läsare som känt sig lurade är i huvudsak de som följt bloggen länge, för de har inte känt igen sig i förvandlingen. De nya läsarna reflekterar inte över detta så mycket, för de vet inget annat. För det var ju för mina elakheter de kom hit. Eller?

Det är några som frågar mig (och sig) vem den verklige ”Tyskungen” är. Mitt svar på det är ganska enkelt. Allt det som genomförts här på bloggen är ett verk av den ”riktige Tyskungen”. Problemet är bara att denne ”Tyskunge” har fått den riktige Klaus-Peter att få ganska dåligt samvete i perioder. Inte bara för projektet utan även för att jag faktiskt gillat att se bloggen växa i samband med mitt experiment. Men frågan jag ställt mig flera gånger är om det är värt det (som till exempel när Ulrika Good ifrågasatt vad jag håller på med). Min nästan-komiker-kollega Anders Sparring reflekterar över min situation här. Trots att han inte känner mig så fångar han det hela väldigt bra.

För med en större läsarkrets så uppkommer en del ganska stora problem. Den som aldrig haft en stor blogg kan omöjligt uttala sig om, eller förstå det. För med mer läsare kommer bråkstakar, avundsjuka, hatkommentarer, elakheter och individer som jävlas med en för att promota sin egen blogg. Man måste inse att man gör sig själv till en måltavla via sin blogg. Så enkelt är det. Själv gick jag från att vara den som kritiserade till den som blev kritiserad.

För så här är det. Jag avskyr bloggbråk. Jag avskyr de enkla, simpla konflikter som jag varit inblandad i. Speciellt de senaste månaderna. Jag föraktar den ytlighet och enfaldighet som vissa bloggare får vräka ut sig helt ohämmat. För oss alla att ta del av och förundras och (ibland) förfäras över. För det är lite som en extremt schaskig dokusåpa, eller hur? Nu är denna postning inget utslag av självömkan, för jag har varit medveten om vad jag gjort hela tiden, och är beredd att ta konsekvenserna av det. Inget konstigt med det.

Om det nu ska vara nödvändigt för mig att redovisa när jag varit mig själv så delar jag gärna med mig av ett par inlägg som jag känner mig stolt över. Främst för att de är väldigt personliga. Det är även dom som mina läsare visats sig älska. Men vet ni vad? Ibland är det för jävla jobbigt att skriva såna inlägg och även om det är vacker text så river det fortfarande i ett öppet sår för mig.

Att skriva sånt får mig att må dåligt, men samtidigt så väldigt, väldigt bra. För på något sätt är det den bästa typen av terapi.

På andra sidan hittar vi mina bloggbråk, mina bloggrecensioner, de påhopp jag gjort mot vissa personer, det ”Stora Bloggriset” och andra fånigheter som jag drivit på här på bloggen. Detta är saker som jag inte alls är speciellt stolt över.

Värst har det varit när vissa läsare har hejat på. För det är väldigt hjärtlöst det där. Och trots att det oftast har känts jäkligt gött när jag fått till en spetsig formulering så har det samtidigt känts lite jobbigt. Nu är det ju mitt eget val, så jag klagar sannerligen inte. Men det är väl lika bra att säga det ändå. Det känns lite riktigt bra, för jag är faktiskt inget samvetslöst monster.

En av mina mer frekventa kommentatorer ”Mr.Arboc” tog det till och med så långt idag att han menade att min trovärdighet är skjuten i sank. Det är en risk jag är beredd att ta, men jag skulle vilja säga att det snarare är tvärtom. Jag vågar i alla fall berätta vad jag ägnat mig åt. Det är mer än vad de flesta andra gör. Faktiskt!

Det viktiga är att jag i nån mån lyckats belysa hur illa folk beter sig i bloggosfären. Och att vi utan att blinka låter det fortgå så länge det underhåller oss. Jag funkar likadant, så jag är den sista att döma.

Men saken är det att man skulle nog aldrig säga saker man säger på sin blogg rakt upp i ansiktet på någon i verkliga livet. Och där har vi roten till problemet. Man har en distans till bloggförfattarna eller sina läsare som är direkt osund. Både till den man häcklar och dem man lyfter till skyarna. För det blir aldrig på riktigt. Aldrig verkligt!

Det finns väldigt många tangentbordsninjor, men fantastiskt få som faktiskt vågar stå för vad de tycker. För när konfrontationen emellanåt kommer i verkliga livet så stammas det fram ursäkter, rodnas eller blir helt tyst.

För det är sånt som händer i verkligheten. Att man ställs till svars för sina handlingar.

För den finns där ute. Verkligheten. Och den kommer alltid i fatt en.

Det hela är väldigt enkelt.

För det är dom man sparkat på när man varit på väg upp som man nästan alltid möter på vägen ner.

Ett annat utmärkt exempel på hur man ska bära sig åt för att köra bort sina läsare är att skriva långa, tråkiga och extremt tekniska texter om hur man kan bära sig åt för att öka sitt läsarantal. Samt att vara så där lite övertydigt överlägsen i tonen. Som jag ser att jag varit i mina senaste postningar.

Bara idag är det 20 pers som slutat prenumerera på den här bloggen via ”Bloglovin”. Jag förstår er faktiskt, för det här var kanske inte så underhållande.

Snart har jag väl tre läsare kvar om dagen. Inte för att det gör så mycket, för jag avvecklar ju ändå ”Tyskungen”.

Här sitter jag och skriver hur man ska ragga läsare, och så flyr ni allihop.

Det är en intressant paradox.

Men det kanske blir lite mkt att stapla dessa punkter på varandra?

Vad säger Ni? Ska jag vänta med de sista två?

Punkt 3

Tyskungen skulle komma in på topp 50-listan på Bloggportalen för mest besökta bloggar och vara ett av deras 10 mest sökta ord.

Detta var ganska enkelt. Jag hade utan problem kunnat komma på en topp tio-placering genom att använda mig av lite fusk. För det går att fuska till sig läsarsiffor, visste ni det? Och det är inte speciellt svårt heller.

Fast det finns sätt att uppnå höga läsarsiffror utan att fuska. Man kan bland annat skriva kommentarer där man bifogar sin bloggadress på de riktigt stora bloggarna.

Det är även bra att kommentera på de stora bloggnätverkens toppbloggar (Stureplan.se/finest.se/Blogg.se). Det brukar ge ett par tusen läsare om dagen om man gör det systematiskt, men man måste har en intressant ”ögonbrynshöjare” som till exempel: ”Läs hela sanningen om Linda Rosings tutt-tårta här!” (med länk). Hellre på flera små än en stor är grundregeln. Många bäckar små blir till en stor å.

En annan bra idé är att kommentera de nyheter som ligger på topplistan på Bloggportalen på sin blogg med en länk till nyheten. Då dyker din blogg upp bland de som kommenterat nyheten. Vilket gör att rubriken du väljer är väldigt viktig. För en bra rubriksättning ökar chansen att någon klickar. Om man har tillräcklig många länkar till olika nyhetsartiklar i samma inlägg kan man öka trafiken på sin blogg ordentligt.

En annan sak man kan göra är att skapa linkkluster på sin blogg för att förbättra sin placering på sökmotorernas listor. Läs mer här.

En annan bra grej är att ställa upp i bloggtävlingar.

Att skaffa ett eget domän som är lätt att komma ihåg är ett annat tips. Det är enklare att komma ihåg ”Tyskungen.se” än ”beiersdorfbloggen.blogspot.com”. Ett lätt domännamn eller bloggnamn är A och O.

Och så var det ju det där med att jag skulle bli ett av Bloggportalens mest sökta ord. Om man har en tillräckligt stor blogg och folk inte självmant söker på ens namn så kan man ju alltid fuska för att komma högre på ”mest-sökta-listan” på Bloggportalen.

Då gör man så här.

Punkt 4

Tyskungen skulle få minst en topp-tio-bloggare att länka till bloggen.

Det finns några enkla sätt att få en tio i topp-bloggare att länka till ens blogg:

A) Kittla deras ego. Smickra och fjäska. Höj dem till skyarna.
B) Utnötning, spamma sönder deras kommentarsfält med din bloggadress.
C) Förolämpa dem – gärna med ett påstående som är helt uppåt väggarna – på din egen blogg och gör dem uppmärksamma på detta, gärna anonymt, i kommentarfältet. Ge dig helst på någon som är lite labil.
D) Om du har massmedias uppmärksamhet, utnyttja det genom att skapa en medial konflikt.
E) Ha eller inled en privat relation med en storbloggare (som Storstads-Nils, Katrin Zytomierska, Gay-Amir, Calle Schulman mfl gjort).

Naturligtvis var recensionerna av tio-i-topp-bloggarna ett försök att få dem att länka till Tyskungen. Dessvärre var det ingen som svalde betet. Jag provade att vara trevlig (Stina-Lees recension) samt att vara ett riktigt svin (Linda Rosing-recensionen m fl).

Smickergreppet fungerade mycket väl då jag startade min förra blogg ”Att Stalka Alex Schulman”. Dock gjorde det inte det denna gång. Men då jag skrev mina ”bubblare” som jag verkligen skrev från hjärtat så blev resultatet alltid en länk. Dock var ingen av dessa någon topp-tio-bloggare.

Den eftertraktade länken fick jag sen till slut efter att ha påstått på bloggen att Alex Schulman blivit bjuden på en mutresa till Thailand av Fritidsresor. Efter denna postning fick jag ett argt samtal av honom, och även om jag fortfarande tror att min källa inte var helt ute och cyklade, så valde jag att backa i frågan. Alex skickade ju över ett kontoutdrag som visade en transaktion till Fritidsresor. Detta förhindrar dock inte att han fick betalt i efterhand från Fritidsresor. En vanlig lösning när journalister gör resereportage.

Han länkade i alla fall.

”Bloggbråket” resulterade i mer än 10.000 unika besök under en dag. Varav i princip ingen av besökarna stannade kvar, mer än för att läsa en sida.

Ett annat tips är att OM du planerar att försöka få någon av ”de stora tio” är att förbereda ett batteri av välformulerade inlägg som håller hög kreativ klass eller som är helt befängda och eldar på bråket. Då slipper du känna stressen och prestationsångesten som gärna uppstår när du ser att besökssiffrorna skjuter i höjden.

Nu ska jag lägga mig i sängen igen. Jag är en slagen man.

Förbannade förkylning!

Punkt 5

Tyskungen skulle bli den mest länkade bloggen på Bloggportalen.

Att få många inlänkar på sin blogg innebär alltid ökad trafik. Skärmdumpen är tagen den 9 november och ”Tyskungen” hade seglat upp som Bloggportalens mest länkade blogg från ingenstans. 74 länkar till 33 inlägg.

Jag hade flera gånger försökt få till så kallade ”bloggbävningar” men utan resultat. Det berodde på att jag försökt genomföra ovanstående punkter var och en för sig, och av en slump kom jag på att det är genom att kombinera dem som man uppnår bäst resultat.

Det finns huvudsakligen fem bra sätt att lägga ut linkbaits:

1) Skriva något jävligt korkat och dumt.
2) Skriva något politiskt.
3) Skriva något väldigt personligt. Och göra det bra.
4) Engagera sina läsare och be/uppmana dem att länka till bloggen.
5) Ta ställning i en aktuell fråga/nyhet som listas bland de mest inlänkade på Bloggportalen och sedan gå in på alla de bloggar som länkat in och kommentera deras ställningstagande i förhållande till ditt.

I oktober skrev jag ett väldigt personligt inlägg om min kusin Tomas. Vid tillfället ovetande om att det skulle bli så uppmärksammat och länkat till. Anledningen till att det blev ett av Bloggportalens mest länkade inlägg någonsin (tror att Mymlan har ett inofficiellt rekord på 125 länkningar till ett inlägg) var för att det innehöll punkterna 2, 3 och 5 ovan.

Bara någon vecka senare lottade jag ut en bok av Henrik Fexeus där jag uppmanade mina läsare att länka till bloggen för att öka sina vinstchanser. Naturligtvis med glimten i ögat.

Däremellan hade jag uppmanat alla mina läsare att länka till bloggen med löfte om en korslänkning. Tyvärr var det praktiskt omöjligt då folk helt missförstod min instruktion och glömde lägga adresserna till sina bloggar i kommentarfältet. Men en satans massa inlänkar fick jag i alla fall.

Trots alla dessa inlänkar så ökade inte trafiken på bloggen nämnvärt, utan kanske med 1000-1500 läsare. Det var inte förrän Niklas Schulman länkade till bloggen sent på kvällen den 19 oktober som besökarantalet exploderade ordentligt med över 18.000 unika besökare på en vecka.

Samtidigt så skickade jag en present till Mammabecka. Lite som ett experiment, men även för att jag tyckte att hon behövde en liten paus. Så jag fyllde en låda med biogodis, ett par biobiljetter och lite leksaker till hennes ungar. Naturligtvis länkade hon.

Slutsats: Många länkar innebär alltså inte med nödvändighet mycket trafik. Men när en STOR blogg länkar så ökar trafiken markant. Det intressanta som hände när Niklas och alla andra – mindre bloggar – länkade var att det även kommenterades en hel del på bloggen.

Kommentarfältet var mer fyllt av kärlek än jag kunde ta in, än mindre besvara till varje enskild person. Tyvärr!

Om du ska lyckas riktigt bra med en länkkampanj så är det en fördel om du kombinerar någon av punkterna ovan. Men mest effekt får du naturligtvis om du får någon som Niklas Schulman att länka. Dessvärre finns det ganska få sådana omtänksamma, humanistiska och genuina personer bland de 50 största bloggarna.

Om då är ute efter trafik kombinerat med en positiv stämning på din blogg så krävs det en liten insats, att du faktiskt anstränger dig. Men man får tusenfalt tillbaks i form av kärlek i kommentarfältet. Och kommer gå omkring med en liten varm sol i magen resten av dagen.

Blogglänkande är oftast den ultimata bloggkärleksförklaringen. Mitt tips är att du som läsare går in på Bloggportalen och titta på de 25 största bloggarna. Där kan man konstatera att nästan ingen länkar till dem. Den stora frågan är varför? Jag tror vet svaret men tänker inte säga det. Den slutledningen överlämnar jag istället till dig i egenskap av läsare.

Orkar man inte med att lägga energi på att försöka samla blogglänkar så kan man ju alltid genomföra punkt 1 tillsammans med punkt 5.

Det är också effektivt. Fast på ett annat sätt.

Punkt 6

Tyskungen skulle generera pengar till någon form av välgörenhet.

OK, jag är dödförkyld idag, och trots det har jag försökt ställa mig på en stand up-scen. Helt oförberedd, så det gick naturligtvis åt helvete. Jag har en sprängande huvudvärk. Jag hade tidigt satt upp ett mål att generera lite pengar till välgörenhet. Dels för att det är ett trevligt initiativ och dels för att se om det påverkade trafiken märkbart på bloggen.

Jag ville helt enkelt se om det ”säljer” att göra en god gärning. Plus, vilket var huvudorsaken, var att jag tyckte det vore trevligt att ge pengar till hjärt- och lungforskning samt cancerforskning. Naturligtvis av den enkla anledningen att båda mina föräldrar avlidit till följd av kärlsjukdomar och min kusin avled av blodcancer.

Så jag kontaktade ett trettiotal företag i elektronikbranschen via mail och telefon. Jag nämner ingen så pekar jag inte ut någon. Det enda jag kan säga är att min förfrågan i ett fall resulterade i ett missförstånd (då en datortillverkare kände sig pressad av mig eftersom de visste att jag skrev för en tidning som de står i beroendeställning till). Detta resulterade i sin tur att jag förlorade ett stort frilansuppdrag.

Men poängen är att INGET av de trettio företagen visade något som helst intresse att ge mig en produkt att lotta ut. Inte heller ville de ge mig ett rabatterat pris på tex. en dator, musikspelare, kamera eller liknande. Det rör sig i viss utsträckning om företag utan att blinka skulle skicka sina produkter till storbloggare, även om de skriver på sin blogg att det är helt OK att elda med barn.

Nu löste detta ju sig naturligt då jag vann en minidator i RIX FM:s bloggtävling.

Innan jag vann datorn så kontaktade ett femtiotal bloggar – bland annat landets tio största – samt ett fyrtiotal till. En av dessa bloggare svarade med ett enkelt ”Bite me!” på min förfrågan. De flesta svarade inte alls.

Någon svarade att jag bara var en cynisk jävel som raggade trafik. Trots att jag förklarade att varenda öre skulle gå oavkortat till Barncancerfonden samt Hjärt- och Lungfonden så blev jag misstänkliggjord. Någon tyckte att de inte ville hjälpa en skitstövel och då erbjöd jag mig att ge bort datorn till denna storbloggare mot att pengarna skulle gå till ett välgörande ändamål utvalt av mig. Det enda jag ville var att denna ”någon” skulle berätta var datorn kom ifrån. På detta mail erhöll jag inget svar.

För det var ju trots allt jultider och då ska man ju vara givmild. Så jag bad dem därför istället uppmärksamma kampanjen: ”The Give Hope Movement”. Också det ett initiativ från Barncancerfonden.

Tydligen var de alldeles för upptagna med att designa Barbiedockor, så upptagna att de inte ens kunde svara på min fråga.

De tiotal länkar jag fick (utelämnar vilka som länkade pga. risken att glömma någon) hjälpte faktiskt till helt utan att jag (i merparten av fallen) kontaktat dem. För de insåg att det hela handlade om en god gärning.

Till syvende och sist fick jag i alla fall ihop 4500 kronor för en dator som kostar 4000 i butik, och det var ganska många som budade. Mestadels mina trogna läsare. Det var väldigt få nya ansikten som dök upp på den virtuella auktionen. För det tillkom inga nya under perioden.

Slutsatsen blir således: Så länge det inte gagnar en storbloggare på ett fördelaktigt vis som genererar trafik så blir det ingen länk. Välgörenhet ställer man endast upp på i PR-syfte för att gagna sig själv och för att det ”ser bra ut”.

Det är alltså lättare att bråka till sig en länk än att vara god. De flesta bloggare vill helst har sina läsare för sig själva och konkurrensen är så hård att de inte vill dela med sig. Inte ens om de tjänar ett högre syfte. För de ställer inte upp, inte ens för välgörenhet. Det tycker jag är bajs.

Jag hade hoppats på att slå två flugor i en smäll i med denna insats, nämligen att få en topp-tiobloggare att länka samt donera pengar till välgörenhet.

Dessvärre uppfylldes bara ett av målen. Nämligen punkt sex.

Endast på grund av ren och skär missunsamhet.

Jag mailade även ut en pressrelase tillsammans med Spotlife om att vi gemensamt avsåg att ge 10 procent av alla annonsintäkter på ”Tyskungen” till välgörande ändamål. Medielistan var lång och gedigen. Från branschpress till välgörenhetsorganisationer. Ingen valde att ens göra en notis om detta. Trots att jag vunnit Rix FM:s tävling bara någon dag innan.

En positiv grej var i alla fall att jag troligtvis ökade mina vinstchanser i bloggtävlingen drastiskt då jag berättade att jag avsåg auktionera ut vinsten till förmån för de två välgörenhetsorganisationerna. För även om det kanske lät lite ostigt så fanns det ju en god tanke bakom.

Och trafiken på bloggen? Ökade den?

Nej. Den minskade.

Välgörenhet ”säljer” helt enkelt inte. Det lockar inte läsare.

Det känns väldigt tråkigt.

PS. Jo just det. Abbes pappa har påbörjat sin sista välgörenhetsauktion med start idag. Kan ni inte vara så bussiga och gå in och buda? På så sätt bevisar ni ju att jag har fel.
DS.

Utvecklingskurva för Tyskungens trafik i takt med starten av mitt experiment.

Punkt 7

Tyskungen ska vara en plattform för att lära känna och bli vän med någon av mina läsare. I verkligheten alltså. För att se om det gick.

Att sätta ett av de sju målen till att skaffa vänner via “TYSKUNGEN” kan naturligtvis verka en smula besynnerligt. Men det var faktiskt en av de viktigaste punkterna av de sju, kanske den viktigaste. Och vill man skaffa sig vänner så kan man inte blogga anonymt.

Att skaffa sig vänner via en blogg är väldigt svårt. Att skaffa sig ovänner – däremot – är extremt enkelt. Som ni vet så bråkas det en hel del i bloggosfären. En del har byggt hela bloggkarriärer på det. Till viss del även jag. Det är så man får en lättköpt plats i folks webbläsare. Bråkstakarbloggar är välbesökta, men inte populära. Det är så de tjänar sina pengar och hela tiden får större bloggar.

För i bloggosfären fungerar det lite annorlunda än i verkliga livet. För om definitionen av att vara populär är att vara välbesökt så är inte popularitet samma sak som i verkligheten. Låt mig ge ett exempel. Du skulle aldrig, i egenskap av väljare, lägga en röst på en person som du ogillar. Typ en nazist. Du skulle inte heller köpa en produkt som du avskyr eller betala någon för att utföra något som du ogillar.

Detta går dessvärre inte att applicera på ett stort antal bloggar och den grundläggande anledningen till att de är så välbesökta. För folk besöker med dessa bloggar med samma fascination som när de pillar bort en sårskorpa eller drar bort ett envist plåster. För det gör lite ont, och det är lite obehagligt. Och man hatar sig själv efter man gjort det. Läs lite i kommentarerna på dessa bloggar (vilka det är får ni räkna ut själva) så förstår ni vad som driver folk att läsa dem. Nämligen huvudsakligen hat och avsky.

Ju mer man besöker dessa bloggar, desto mer eggar man blodtörstigheten och viljan från bloggaren att ställa till med ännu mer satanstyg och dumheter. För det funkar ju för att dra trafik.

Jag slängde mig huvudstupa in i detta ormbo, med viss fascination och med stor nyfikenhet. Men ska man ge sig in i denna sörja så är det bra att ha vänner. Speciellt om man har lite risig självkänsla. För det tar ohyggligt mycket energi att bråka. Huvudsakligen negativ energi.

Jag har testat det där med bloggbråk, en del (tex. Bloggkommentatorerna) menar att jag byggt hela varumärket “TYSKUNGEN” på detta. Problemet är att dessa bloggare aldrig uppmärksammade “TYSKUNGEN” förrän – ja just det – jag började bråka på allvar. Fram till dess var min blogg helt ointressant för dem.

Och mycket riktigt, i takt med att bråken eskalerade så tilltog även hatkommentarerna. Och vet ni vad? Hatkommentarer föder en jävligt negativ stämning även hos bloggaren. Ni som läst den här bloggen innan jag döpte om den till “TYSKUNGEN” förstår vad jag menar. För det är väldigt många gamla läsare som upplever att det är en helt annan blogg än för bara ett halvår sen. Många hänvisar till RIX FM-tävlingen som ett startskott till den här bloggens förfall, och det kanske stämmer innehållsmässigt, men inte i besökarantalsmässigt.

För jag började faktiskt mitt experiment redan två månader innan bloggtävlingen på RIX FM. Närmare bestämt i oktober 2008. Det var bland annat då jag började med mina bloggrecensioner. Samtidigt bytte jag tillbaks namnet på bloggen till “TYSKUNGEN” från Beiersdorfbloggen. Ett medvetet val för att distansiera mig och skaffa mig ett sk. ”alter ego”. Men alter ego till trots så har jag ändå alltid stått för vad jag skrivit.

Ulrika Good, Abbes pappa, Mymlan med flera har läst den för det personliga, det utlämnande och nakna, och som de länkat. En del andra har läst för att jag muckat runt, skrikit som ett barn och gjort mig omöjlig. Som Bloggkommentatorerna. En del gamla läsare som läst bloggen ännu längre har helt slutat kommentera, och även i vissa fall läsa. För de har tyckt att den blivit för opersonlig. Det är även därför jag medvetet valt att inte föra diskussioner i kommentarraden. Mer än med folk som kritiserat mig och varit obstinata.

I takt med att trafiken ökar på en blogg pga. bloggbråkande så finns det även en risk att man kan utveckla fartblindhet. För ju elakare man är, desto mer läsare drar man till sig. Och då är det bra att ha vänner, som tillrättavisar en och ifrågasätter vad fan man sysslar med (Abbes pappa kommer säkert ihåg fiskinlägget som jag snabbt tog bort). För Abbes pappa är en vän, i alla fall i bloggosfären.

Jag har utnyttjat en massa olika bloggare för att få länkar till bloggen, vilket var enda syftet från min sida, men inte mina vänner. Både genom att vara personlig och utlämnande, men även genom att uppröra, provocera och vara fullständigt obstinat. Och i takt med att de som läst bloggen för dess innehåll, för att få sig ett gott skratt, eller bara för att de gillar mig har droppat av så har dessa läsare bytts ut mot en annan kategori. De som inte tycker om mig speciellt mycket, eller de som gillar när jag slungar mitt hat åt alla håll, helt urskiljningslöst.

Och det är då man behöver vänner. För ibland är det lätt att gå vilse. Dels riktiga fysiska som håller en under armarna när det stormar, men även bloggvänner som alltid finns där och försvarar en. För så länge man har det så finns det en balans.

Jag har träffat ett gäng härliga personligheter via bloggen som jag även träffar med jämna mellanrum i verkliga livet. Anna, Fredrik, Peter, Johan, Pontus och Mymlan är några av dem. Men alla adderades till min vänskapskrets innan jag satte igång mitt experiment. Och jag kan ärligt säga att jag inte träffat NÅGON som jag vill addera till denna listan EFTER experimentet började. Istället har det tillkommit något annat. Nämligen hatläsare. Inte alla, men många.

Hatläsarna läser en blogg av tre anledningar. Ett: De hatar dig för dina åsikter, Två: De hatar dig av avundsjuka, Tre: De hatar dig för att de hatar sig själva.

Och de hittar alltid saker att klaga på.

Det finns en mängd dårar som varit inne och snurrat i mitt kommentarfält. De flesta i samband med ett eller annat bloggbråk. De flesta har varit så outgrundligt dumma i huvudet att det inte går att finna ord för det. En av mina värsta belackare har varit en läsare som kallar sig för ”Max”. Han driver en blogg som heter ”Gubbsoda”. Hans signum har varit att ständigt och jämt kritisera mig i kommentarfältet. Men skillnaden mellan honom och många andra är att han inte hatat anonymt. Han har stått för vad han skrivit. Och därför är han en av de enda som jag orkat resonera med. Ett resonemang som resulterat i det här. Jag ska med glädje fortsatt följa hans framsteg.

Ni andra som kommenterar anonymt och är elaka mot mig, men framförallt mina barn, kan dra åt helvete. På allvar, jag vill inte ha er här. Stick härifrån! För vissa läsare är helt enkelt viktigare än andra. För de står för något som är bra. Nämligen omtanke, kärlek och ett nyktert perspektiv. Såna personer som jag vill ha som vänner. Och läsare.

För att sammanfatta det hela. Det är väldigt enkelt att bygga en stor blogg snabbt. Se bara till att vara tillräckligt provokativ och var konsekvent dum i huvudet. Bråka gärna med varenda jävel. Gör dig hatad av läsarna. För då kommer de tillbaks. Jag har testat det, och det funkar, problemet är bara att jag inte förmår att vara totalt hjärndöd hela tiden av respekt mot mig själv. Därför har även dessa läsare blivit kortvariga.

Eller så kan du gå den andra vägen. Och skaffa dig vänner via bloggen. Det kommer troligtvis inte generera lika mycket trafik. Men jag lovar att det i det stora hela är en mycket mer angenäm upplevelse.

Jag tänkte avsluta med ett par kloka ord som Hjalmar Söderberg en gång satte på pränt. Jag tycker att de sammanfattar det hela väldigt bra:

Den som inte blir älskad vill bli beundrad. Den som inte kan bli beundrad vill bli fruktad. Den som inte kan bli fruktad vill bli avskydd. Den som inte blir avskydd vill bli föraktad. Själen avskyr tomrum. Den söker kontakt till varje pris.

Fundera på det. Vissa mer än andra.

Jag tänkte avslöja något idag. Och det är något lite smutsigt. Nån kanske tycker att det är en efterkonstruktion, men som flera av er redan har genomskådat så har ”Tyskungen” varit ett omfattande bloggexperiment. Ett ganska tärande och krävande experiment, för att hela tiden hålla sig au jour om folks åsikter och vad som skrivs om ”Tyskungen” har varit som att springa en maraton.

Det har tagit mycket tid och kraft, något som jag talat länge och väl om med mina vänner och framförallt min fru. Bloggen har aldrig varit nåt ”monster” som en annan bloggare uttryckt sig, utan det har hela tiden varit jag som skrivit, mer eller mindre fult. Problemet är inte läsarantalet, för ni är fler än någonsin. Men nu känns det som det här projektet gått på övertid ett tag.

Mymlan förstod detta tidigt och har skrivit om mitt blogghoreri. Sen är det några av de piratpartister som jag skickat ”linkbaits” till med jämna mellanrum som också genomskådat mig. Faktum är att det är ganska många som läst den här bloggen innan jag påbörjade mina tester som inte alls känt igen sig och helt enkelt slutat läsa och kommentera. Kudos till dem.

Under det senaste halvåret har jag testat massor av olika metoder för att generera trafik. Vissa bra, andra mindre bra. Innan jag påbörjade mitt experiment hade jag satt upp en lista med sju konkreta mål.

Tyskungen skulle…

1) … vinna minst en stor bloggtävling.
2) … synas i branschpress, höras i radio eller TV samt vara med i minst en morgontidning.
3) … komma in på topp 50-listan på Bloggportalen för mest besökta bloggar och vara ett av deras 10 mest sökta ord.
4) … få minst en topp-tio-bloggare att länka till bloggen.
5) … vara Sveriges mest länkade blogg.
6) … generera pengar till någon form av välgörenhet.
7) … vara en plattform för att lära känna och bli vän med någon av mina läsare. I verkligheten alltså. För att se om det gick.

Flera av er som läst bloggen länge vet att jag är en ganska beräknande och systematisk person. Jag behöver knappast redogöra för varför. Ni som begriper förstår (dvs. nästan alla mina läsare). Ni som inte förstår är det ingen idé att försöka förklara för, då ni dessvärre inte kommer förstå ändå. Att kalla mig själv för listig är att tillmäta mig själv för stort värde, men med ett visst mått av logik och ”trial and error” så har jag lyckats uppnå samtliga uppsatta mål, plus ett par bonusfeatures.

De närmaste 7 dagarna (dvs nästa vecka) tänkte jag redogöra för hur jag gjort för att uppnå alla de sju målen. Se det som en gratiskurs från en som testat i hur man kan göra – respektive inte göra – för att växa sin blogg. För det finns ett stort mått av fusk och strategi inblandat i hur jag burit mig åt. Eftersom jag bloggat i mitt eget namn så har det gått lite långsammare än jag hade tänkt mig att uppnå de målen. För jag har ju hela tiden varit tvungen att kunna titta folk i ögonen, även om det varit svårt ibland.

Hade jag bloggat anonymt så hade det gått betydligt snabbare. Men då hade mina slutsatser inte varit applicerbara i den metod som jag utarbetat. En metod som är en av de tjänster ”BE UNITED” kommer erbjuda kunder som vågar ta det läskiga steget ut i sociala medier. För det finns ju inga företag som kan undvika att titta sina kunder i ögonen. De som gör det i det nya medielandskapet blir ganska kortvariga.

Från den 15 Mars kommer jag driva bloggen ”TheCritics.se” som kommer vara en blogg som recenserar svenska bloggar. Inte kommenterar, för det finns det så många andra som gör (som utmärkta Bloggkommentatorerna och Bloggtipsarna till exempel) utan en blogg där du kan få tips om vad du bör läsa och inte. Läsarna ska kunna sätta betyg om vi av någon anledning har fel.

Tanken är också att de recenserade bloggarna ska finnas som ett stöd för oss på ”BE UNITED” när vi genomför kampanjer i bloggosfären. Att det i skrivandets stund är 50-talet bloggare som vill att jag ska recensera deras bloggar (med risken att bli sågade) tycker jag är ganska talande. Detta var sista biten i mitt pussel.

Från och med den 15 Mars kommer Tyskungen förpassas till historien. För den här bloggen har spelat ut sitt syfte, och hela ”Tyskungen”-begreppet är numera laddat med en massa värderingar som jag inte riktigt kan stå för varken personligen eller i min nya verksamhet. Att jag skulle vara en bråkstake är en av dem.

Jag kommer även behöva medarbetare som vill vara med och recensera. Maila mig på klaus@beunited.se om du är intresserad av att skriva på ”TheCritics.se”.

Häng med, och rekommendera gärna fler bloggar i föregående inlägg. Vi är tacksamma för alla tips.

20 inlägg kvar alltså. Ett om dagen. Till den 15:de Mars.

Eller som Churchill sa:

”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning”.

Det är söndag. Rebeckas Macbook Pro har rasat. Skulle tro att det har ngt med det där två virusen vi installerade på hennes dator för några veckor sen. Tror det hette ”Bootcamp” och ”Windows XP”. Det snöar ute.

Om jag varit utanför dörren i dag?

Skulle inte tro det!

Jag funderar på att ta mitt koncept med bloggrecensioner ett steg vidare.

Jag menar, det går ju bra att recensera filmer, böcker, skivor. Så varför inte recensera bloggar? Det vore kul att göra detta, fast utan de de spetsiga elakheter som mina recensioner gjort sig (lite oförtjänt) kända för. Eller, jag kommer naturligvis säga vad jag tycker, men… ja, ni förstår. Utan personangrepp eller plumpa påhopp.

Skulle det vara kul att få sin blogg recenserad? Jag tänkte göra en eller kanske två recensioner i veckan, och då inte så långa och omfattande som de utlåtanden jag gjort tidigare. Utan istället korta och kärnfulla recensioner. Med ett betyg från 1 till 5. Eller 1 till 100%.

Kanske indelat på form, innehåll, språkhantering, genre osv?

Om det är riktigt bra så får bloggen en (personlig och oerhört subjektiv) kvalitetsmärkning av typen ”Tyskungen rekommenderar”. Det kan verka lite som jag fått hybris, men det skulle även kunna vara ett utmärkt sätt för mindre bloggare som skriver bra men har svårt att synas att visa upp sin blogg. För det är ju så många som drunknar i alla det tusental bloggar det finns där ute.

Ingen blir gladare än jag om jag kan hjälpa till att lyfta dessa genom att skyffla dit ett par läsare.

Låter det som en kul grej?

Nån som skulle vilja få sin blogg recenserad?

Ge mig gärna feedback i kommentarsfältet.