Tyskungen

Nu vill män ha större penis, säger ”Jan Banan”.

Nähä? Ofan! Menar du det?

Vilken kioskvältare!

Jag är nyss hemkommen från möte på stan med en reklambyrå som jag kuckilurar lite med.

Själva bilfärden dit var något i hästväg.

Mellan Saltsjöbaden och Kungholmen (en sträcka på 1,5 mil) höll jag på att krocka 4 (!) gånger.

Först med en SUV modell större, sen med en Fiat, efterföljt av en Mercedes. Alla bytte fil helt opåkallat.

Blinkade gjorde de först efter filbytet. Så att man fick reda på var de varit.

Vid Kungsbron mötte jag dessa två snillen. De körde om mig på varsin sida innan de till slut hamnade brevid varandra.

På bilden försöker bägge pressa in sig i ETT körfält. De låg brevid varandra på detta sätt och hetsade ett tjugotal meter. Ingen ville böja sig för den andra.

Alla kör som idioter i trafiken. Alla utom jag.

Jerry Silfwer AKA ”Dr. Spinn”.

En riktig karla-karl som inte tvekar att improvisera och ta initiativ när en sexuell situation kräver en fast hand. Så mjuk, men ändå så hård på något sätt.

Tack Jerry för en trevlig ”lunch” på Lisa på Udden idag.

Som jag skrivit tidigare här på bloggen så har jag satt upp ett mål: att gå ner 6 kilo till midsommar.

För att uppnå detta har jag beslutat mig för att börja träna tillsammans med min granne, Micke.

Micke är norrlänning och flerfaldig svensk mästare i spjutkastning. Kanske en av världens mest explosiva sporter. Jag tränar alltså med en gammal elitidrottsman som har ägnat sig åt en utpräglad kraftsport i ett tiotal år.

Jag har inte varit på gymmet på fyra år. Vilket jag slängde in som en brasklapp innan vi ens påbörjat vårt första träningspass tillsammans.

När vi körde bänkpress så fick jag sån syra i musklerna att armarna låste sig i nittio graders vinkel. Micke fick hjälpa till att lägga tillbaks stången. Sen stod han och tittade på mig. I tystnad. Jag öppnade munnen och försökte förklara:

Jag: Ajajajajaj! Det gör ont.
Micke: (norrländsk tystnad).
Jag: Jag måste vila.
Micke: Vila? (tystnad) Det trodde jag du gjort i fyra år!

Kul att träna med en spydig jävla norrlänning. Han ska vara glad att det inte fanns något spjut i närheten.

För hade det funnits det så hade han gått från gymmet ovanligt rak i ryggen.

Även om jag men jämna mellanrum hatar Tele2 (då de gång på gång ringer till oss och försöker sälja samma tjänster som vi redan har) så är de idag förlåtna för alla gamla dumheter.

För, precis som Bahnhof, så går de mot pantskallarna i Sveriges Riksdag och vägrar att lämna ut sina kunders IP-adresser till de som kan tänkas begära ut dem. Eller rättare sagt så raderar de dem med en gång.Tele2 kommer alltså INTE att lämna ut fildelare.

För en gång skull känner jag respekt för det telebolag som jag varit kund hos i flera år.

Och även om det naturligtvis är ett cyniskt sätt att skaffa sig mer kunder så känns det för jävla bra att de tar ställning mot idioti.

Niclas Palmstierna, VD på Tele2, är numera med på min hjältelista. Tillsammans med Steve Jobs, Blackie Lawless och Astrid Lindgren.

Kör du Mac? Ladda ner den bästa Bittorrent-klienten här (Vuze), byt till Tele2 och sätt igång och ladda. Både upp och ner.

Läs mer om nyheten här: Aftonbladet, SVD, DN

Ibland lyxar jag till det lite extra här hemma.

Lyx. Lyx.

Det snackas något sjukt mycket om Piratpartiet i media nu. Speciellt med anledning av införandet av IPRED och en och annan författares debattartiklar och utspel på Piratebay.

Flera tongivande svenskar och framförallt folk som är aktiva inom sociala medier kommer nu ”ut” som Piratpartister. Som Nikke Lindqvist, Marie Andersson (Opassande-Emma) och Joakim Jardenberg. Alla mycket smarta personer som jag respekterar djupt.

Jag tycker Jardenberg är en synnerligen intelligent och skarp person. Igår kommenterade Joakim varför  han ”kommit ut” som Piratpartist. Han menar att det är bra om folk – som är nyanserade och tongivande i övrigt – berättar varför de ska rösta på Piratpartiet. Vettiga människor. Istället för en massa flummiga, svartklädda knasbollar och emosar, som i mina ögon ägnar sig åt vad som bäst kan beskrivas som ”retorisk pajkastning och krumbuktande som är totalt obegripligt för gemene man”. För det är så folk uppfattar Piratpartister i stort. Och varför är det så? Jo, kanske för att man medvetet valt att definiera sitt parti som avståndstagande och lite ”konstigt”.

Jag tycker dock att det är intressant Joakim med flera använder ett ordval som alltid förknippats med något skamligt. Som homosexualitet till exempel. Eller missbruk.

För denna ”outande” har man skapat en webbplats. Vad jag förstår så är skapandet av Piratpartister.se ett försök att visa på att det faktiskt finns en stor seriositet bakom Piratpartiet.

Det är därför jag tycker att det är så oerhört roligt och nästan gripande att läsa de valbara namnen på valsedeln.

Som ”Rick Falkvinge” och ”Snild Dolkow”. Bland annat.

Även om jag lovat mig själv att aldrig rösta på ett enfrågeparti så känns Piratpartiet faktiskt lite lockande.

Herregud, detta är ju enda gången i historien som man får chansen att rösta på ett par personer som av misstag råkat skicka in sina nicknames i sin ”World of Warcraft”-klan till valmyndigheten.

Bara en sån sak är ju värt en röst.

Twitter är helt ute.

Nu är det Flutter som gäller.

Ulrika Good skriver att Jesus Kristus följer henne på Twitter.

Jesus? Tramsigt! Löjligt! Pfffffff! säger jag bara.

Niklas Strömstedt följer mig på Twitter. Det är fanimej större än både Jesus, Gud och han där nere tillsammans.

Följ Niklas här, och mig här.

På Twitter alltså. Inte i verkligheten. Det kallas för stalking och är riktigt oskönt.

Jag har insett att jag nått en kritisk punkt i mitt kroppsliga förfall.

Därför har jag satt upp ett mål att gå ner 6 kilo till midsommar.

Ni kommer få ta del av denna viktresa här på bloggen. Jag har redan varit på gymmet två gånger denna vecka.

Men den bästa personliga tränaren har jag nog här hemma.

Stella pushar mig som ingen annan.

Här kör vi lite benträning.