Dagens krönika i Smålandsposten: De asociala sociala medierna
Jag sitter på ett litet, intimt och trångt café. Jag är omringad av kommunikationsproffs och experter inom sociala medier och internet. En blandning av t-shirts och slipsar dricker latte i samma rum. Här träffas man.
Eller träffas och träffas. Att kalla det att träffas är kanske att ta i. För så fort någon slår sig ner vid ett bord så åker den bärbara datorn och mobiltelefonen reflexmässigt upp. Kanske byts en hälsningsfras, men inte mycket mer. Det går snabbt, snabbt, snabbt. Skärmarna strålar intensivt ikapp med varandra. Ibland piper en mobil till och någon hugger kobrasnabbt tag i den. Vissa håller krampaktigt i sina iPhones. Som de är rädda att telefonen riskerar att explodera likt en handgranat när den lämnar handen. Ibland briserar ett skratt. Men skrattet är i mono, och sällan – om aldrig – delat. Blickarna är försjunkna i skärmarna. Det pågår tusen diskussioner. Men rummet är ordlöst. Allt sker digitalt. Snabbt, snabbt, snabbt. Kommunikationen sker här, men passerar serverhallar i Amerika, Asien och Europa innan den till slut landar en meter från ursprungsadressen. I bordgrannens e-postmapp eller i en statusrad på facebook. Vid bordet bredvid.
Så jag gör detsamma. Jag loggar på. Jag tar del av kommunikationsrevolutionen genom att läsa om orättvisorna i Iran. Sen läser jag om en neger som sitter fängslad i Eritrea. Ett gäng tidningsredaktörer kallar honom högtidligt för kollega i alla upptänkliga mediekanaler. Bismaken är fadd för omtanken känns inte genuin. Innerst inne misstänker jag att de grånande herrarna aldrig någonsin skulle släppa in honom på sin redaktion. Inte ens som städare. Jag läser en bloggpost om Blondinbellas senaste outfit och tittar på ett videoklipp på YouTube. En kille tänder eld på sina egna fisar iklädd en Star Wars-dräkt. Klippet har visats över en miljon gånger. Det är en fulländad uppvisning i idioti.
Istället för att samtala så Facebookar, Twittrar och SMS:ar vi varandra på en armlängds avstånd. Snabbt, snabbt, snabbt. Och det verkar som ingen hinner med eller orkar engagera sig på riktigt längre, varken i bordsgrannen eller i annat. På nätet blev debatten om Dawit Isaak och diktaturen i Iran enormt intensiv i ett par veckor. Sen dog den ut lika snabbt. Hejarklacken tystnade. Den kroknade. Och kanske var det så att världen roterade lite för långsamt för oss även den här gången?
Och jag tänker att aldrig någonsin har så många människor varit varandra så nära, men samtidigt så långt ifrån.
Jag är en Festis!
