Jag har precis blivit singel igen efter några års äktenskap. Så nu ska jag ut på ”öppna marknaden” igen. Ett faktum som borde göra alla tjejer i landet vettskrämda. Jag minns än idag den oändliga mängd av förnedrande situationer jag försatt mig i som desperat singel. De tillfällen som jag smutsat det manliga släktets rykte är otaliga, men jag kommer speciellt ihåg ett av dem. Det hela utspelade sig i början av 2000-talet. Jag hade bestämt träff med en kompis ute på lokal, men på grund av en mängd omständigheter så var jag väldigt tidig, och han var väldigt sen. Eftersom min vän kvalar in i tvåmetersklubben och därför lätt syns när han äntrar en lokal så beslutade jag mig att sätta mig vid ett bord i anslutning till entrén.
Bredvid mig satt det en enormt snygg tjej. Efter en stund tog jag mod till mig och frågade vad hon jobbade med.
– Jag säsongsjobbar i Åre, fick jag till svar.
– Vad roligt, då åker du mycket skidor? Är du skidlärare? frågade jag.
Den söta tjejen svarade med ett korthugget nej och att hon jobbade i bar. Men eftersom jag inte är den som ger mig i första taget så fortsatte jag. Enträget, med en dåres envishet.
– Vill du dansa, frågade jag.
Tjejen svarade att hon inte dansade. Och jag skrattade bort det hela med att säga att mina prestationer på dansgolvet nog inte heller borde få kallas för dans. Att de borde vara straffbara. Hon log lite avmätt. Men eftersom jag tyckte att vi fått igång en väldigt fin konversation så fortsatte jag.
– Vill du ha något att dricka? Eller är du lite slirig i benen, drev jag på.
Tjejen skakade på huvudet. Hon var inte slirig i benen. Sen svarade hon att om jag verkligen insisterade så kunde jag få bjuda på ett glas vatten. Så jag knatade över till baren och beställde. Jag var förblindad och berusad av alla feromoner. Men i ett ögonblick av nyfikenhet beslutade jag mig för att vända mig om och inspektera den söta tjej jag var i full färd med att trakassera. Det var då jag såg det. För under bordets kant saknades det något väsentligt. Tjejen hade inga ben, bara två stumpar. Någon hade burit dit henne och satt henne där. Jag levererade vattnet med mina egna ord ringande i öronen. Är du slirig i benen? Jag ursäktade mig lite snyggt och försökte hitta en ursäkt att avvika. Då tog hon till orda. Och det hon sa var så otroligt briljant i sin elakhet.
– Du, jag är inte intresserad av dig, så du kan gå. Sen gjorde hon en konstpaus. Och avslutade.
Alla som följer mig på Twitter vet att jag till en början var lite skeptisk mot ICA:s nya reklamfilmer med ”Jerry” som har Downs Syndrom.
Jag var orolig att KING (reklambyrån) och ICA bara var ute efter att kamma hem lite billiga poänger och skaffa sig löpsedlar på ett ytterst spekulativt sätt.
Som luttrad PR-människa och före detta kvällstidnignsreporter såg jag det hela med väldigt cyniska glasögon. Jag är även lite färgad efter att ha levt väldigt nära en person med Downs större delen av mitt liv.
Det fanns även en viss oro i produktionen hur denna nya följetång skulle mottas kan jag meddela.
Men nu har jag sett både del tre och tre och jag måste säga en sak.
– Briljant! Bra ICA och bra Jerry!
Jag lägger mig platt och blottar strupen.
Och är enormt glad för att mina farhågor visade sig vara helt ogrundade.
Alltså.
