Tyskungen

Jag åker en hel del tåg. Senaste gången klev det på en synnerligen ättikssur och tvär herre i Linköping. Datorerna på SJ placerat honom bredvid mig trots att vagnen var i princip folktom. När jag presenterade mig fick jag ett buttert mumlande till svar. Sen satt vi en stund i total tystnad. Jag läste min bok. Han stirrade tomt ut i hopplösheten. Sen öppnade han munnen.
– Det var bättre förr, knorrade han.
– Ojdå, hoppsan, jaha, svarade jag och sänkte boken. Det här kommer nog att bli intressant tänkte jag.

Sen fick jag höra om SJ:s förfall. Att tågen aldrig kommer i tid. Att vem som helst kan åka förstaklass. Att maten är värdelös. Jag påpekade snabbt att jag åker ganska mycket tåg och att jag tycker att det fungerar ganska bra. Och att det dessutom inte var möjligt att få tillagad mat, än mindre ett glas vin på tåget, för bara 15 år sen. Mina argument besvarades med en ljudlig suck. Sen gav han sig på ”dagens eländiga dunka-dunkamusik” som är ”ren dynga”. När jag påpekade att det säkerligen fanns urusla musiker även på 1600-talet och att jag hellre petar hål på mina trumhinnor än att lyssna på Snoddas så suckade han djupt. Sen redogjorde han för det bedrövliga modet. Jag kontrade med att kläder i vadmal, platåskor och våfflat hår inte heller var speciellt snyggt. Då ondgjorde han sig över Internet. Jag frågade om han föredrog att cykla genom regnet till bibblan för att upptäcka att allt är var utlånat istället för att googla fram svaret? Eller om han föredrog korviga fax framför e-post? Han menade att man minsann får massor av cancer i huvudet av mobiltelefoner. Jag frågade om han istället föredrog att jäkta runt – med risk att drabbas av en hjärtattack – för att leta efter en telefonkiosk? Hans klagosång pågick i en och en halv timme. Han gnällde. Jag replikerade.

När vi rullade in på perrongen i Stockholm tittade jag på mannen och sa:

­- Du har rätt. Det var faktiskt bättre förr!

Missnöjesmannen bredvid mig lös upp. Han njöt av att han överbevisat mig och bjöd på det första leendet under hela resan. Ett triumferande hånleende. Så jag förtydligade:

–      Det var definitivt bättre förr. Speciellt före du hoppade på tåget i Linköping.

(Publicerad i Smålandsposten 21/12 2009)

Min mormor brukade alltid säga att ett bländvitt leende tar en långt. Har man fula tänder får man inte pussas.  Efter denna krönika blir det nog inte så mycket pussande för min del. Skälet till detta är min munhygien. Det första tandläkarbesöket jag kan minnas inträffade veckan efter jag började årskurs ett. Jag kommer ihåg det eftersom jag hade ofattbara tolv hål. En direkt påföljd av omfattande godiskonsumtion. Tandläkaren – som jag fortfarande minns namnet på – var i upplösningstillstånd. Han skrämde livet ur både mig och min tandläkarrädda far – när han hävdade att jag skulle tappa alla mina tänder om jag inte borstade dem minst två gånger om dagen. Efteråt fick jag det föga insmickrande smeknamnet ”Karies-Klaus”. Sen dess har min munhygien varit av stor vikt för mig. Något som jag nu även försöker föra vidare till mina barn.

För en månad sedan inhandlade jag en ny elektrisk tandborste. När jag ändå var i farten så passade jag även på att köpa ett storpack färgglada tandborstar till barnen. Eftersom jag numera är varannan-vecka-pappa så hade vi magnifik invigning av dem i början av förra veckan.

I förrgår när jag blandade kvällsvälling till lillkillen hördes det ett illvrål från toaletten. Eftersom jag befarade att lilltjejen gjort sig illa så paniksnubblade jag dit hals över huvud. När jag slet upp dörren såg jag henne stående framåtböjd över toan. Med ögonen stora som tefat.

–      Jag tappade tandborsten i toaletten, hulkade hon. Med darrande underläpp.

Efter jag försäkrat henne om att det inte var någon riksolycka så slängde vi den besudlade tandborsten i soporna och hon fick en ny. Jag skojade lite med henne och sa att soptrollet fått hennes tandborste. Igår morse när jag skulle borsta mina tänder hittade jag inte min tandborste. Den var spårlöst försvunnen. Så jag frågade barnen om de sett den. De leker ju med allt som inte är väggfast.

–      Den har jag gett till soptrollet, fnittrade min dotter. När jag frågade henne varför tittade hon upp och svarade.

–      För den tappade jag i toaletten. För en vecka sen, tillade hon förståndigt.

Med sitt bländvita leende.

(Publicerad i Smålandsposten måndag 7/12 2009)