Tyskungen

Jag har spenderat tio dagar i Las Vegas för att jobba och ta lite semester. Jag är verkligen ingen spelare. Trots det gick jag ner på casinot och spelade lite poker. Jag hade satt en 50-dollarsgräns som jag nådde på fem minuter. Vid bordet satt det en permobilburen och jättetjock men underhållande herre från Texas. Av ren nyfikenhet så beslutade jag mig för att sitta kvar. Trots brinnande lågkonjunktur så satsade han tokiga summor. Han förlorade varje hand och skrek och orerade. Han vevade upprört med armarna varje gång dealern snuvade honom på hans spelmarkers.

”You motherfucker, you!” och ”Jesus Christ, why don’t you just light my wallet on fire!” var några av de saker han slängde ur sig i sin besvikelse. Efter ett halvdussin svordomsramsor så vände sig dealern mot honom och bad honom dämpa sig en smula, med hänvisning till att det satt en kvinna vid bordet. När den cowboyhattklädda och överförfriskade herren skrek ”You fucking pinhead!” var dealern ytterst nära att få honom borteskorterad. Han hänvisade åter igen till att det satt en kvinna vid bordet, och att bondlurken borde skippa svordomarna för att inte genera henne. Ju fullare Texasbon blev av gratisdrinkarna, ju hårdare blev orden. När han till slut spelat bort allt utom en hög med pokermarker av maxvalör tryckte han in varenda en och skrev ”All in, motherfucker!”.

Dealern hade svårt att dölja sitt ogillande, och han sa att om det kom en enda svordom till så skulle kåbåjsaren åka ut med huvudet före. Han sa det respektfullt nickande mot kvinnan. När han floppade upp sista kortet var det uppenbart att cowboyhatten tagit hem hela potten bestående av tiotusentals dollar. Efter att han samlat ihop den enorma högen med pokerchips så frågade han dealern om det var OK att ge dricks. Dealern nickade och mannen kastade till honom markers motsvarande en dricks på cirka tretusen kronor. Sen frågade han om det var OK att han satt kvar och spelade en stund till. Trots svordomarna. Varpå dealern vände sig om mot kvinnan som satt vid bordet och sa: ”I’m terribly sorry ma’m. But I will kindly have to ask you to leave the table”.

Publicerad i Smålandsposten 18/1 2010

Jag är enormt omusikalisk. Faktiskt så bedrövligt usel att det borde klassas som ett handikapp. Annars är jag artistiskt lagd. Jag skriver hyfsat. Jag kan måla och rita. När jag lagar mat så ser det aptitligt ut på tallriken. Men musik? No Sir! Jag har t.o.m. svårt att framföra de enklaste stycken som ”Ja må han leva”. Numera mimar jag när det vankas samsång. Jag riskerar hellre att se ut som ett lallande, ljudlöst miffo än att utsätta någon för min ”sångröst”. Jag behärskar ord. Inte musik.

Första gången jag blev medveten om min musikaliska oförmåga var på ”roliga timmen” i tredje klass. Jag framförde Herreys ”Diggiloo Diggiley” – iklädd ett par egenhändigt spraymålade guldskor – med en handkontroll från min bilbana som mikrofon. Det hela var en sorglig syn. Smärtan i mina klasskamraters ansikten var tydlig. Ögonen uppspärrade. Munnarna öppna. Min sångkarriär började och tog slut den där eftermiddagen när jag var tio.

Sen dess har jag alltid blivit vansinnigt irriterad när någon oborstad trubadurtyp med en sliten gitarr på axeln gjort entré i mitt liv. För då är det kört. Musiken vinner alltid över ordet. Varje gång. Springsteen slår Shakespeare. ”Jag dricker rom i regnet och kör ett par riff” är mer eggande än ”Jag dricker vin i vinden och skriver en dikt”.

För några veckor sedan blev jag uppringd av min gamla lågstadielärarinna. Hon var i pensionsåldern redan när jag gick i skolan, så nu måste hon vara närmare hundrafemtio. Jag vill minnas att hon var sträng men snäll, en hejare på att spela piano, och att hon alltid hade väldigt rött läppstift. Hon sa att hon verkligen gillar mina krönikor. Under samtalet lyfte hon fram mitt framförande av de tre pastellbrödernas monsterhit som något riktigt minnesvärt. Jag tror att hennes minne av sångstunden egentligen är av kropplig karaktär, då smärtminnet som bekant det starkaste minnet.  Hon gick t.o.m. så långt att hon kallade sångframträdandet ”fullkomligt oförglömligt”. Jag har tänkt en del på det där sen dess. Och jag hoppas för allt i världen att mitt skrivande för alltid kommer gå till historien som ”rätt så hyggligt”, t.o.m. ”medelmåttigt” är ok. Så länge det aldrig någonsin kommer kallas för ”fullkomligt oförglömligt”.

Publicerad i Smålandsposten 4/1 2010