Tyskungen

Så

Jävla

Sant!

I’M ON A HORSE! EPISK KOMMENTAR!

Jag fascineras av folk som har denna typ av kreativitet inom sig.

Här är snubbarna bakom Old Spice-reklamen som alla pratar om. Kanske världens bästa reklamklipp någonsin.

Hela klippet är filmat i ett svep.

Kolla klippet med ”så här gjorde vi den” med Craig Allen and Eric Kallman på byrån Wieden + Kennedy.

BRILJANT!

Jag kommer ihåg första gången jag såg min far gråta. Jag var bara tre år gammal – och rimligtvis borde jag glömt bort det vid det här laget – men ändå känns det som det var igår. Jag minns att jag väntade i lädersätet i hans stora, gula amerikanare. Vindrutetorkarna var på. Han var inne på macken för att köpa kvällstidningen. Jag hade blivit lovad glass. När han kom ut öppnade han bildörren, satte sig tungt, tog ett djupt andetag och började gråta. Formel 1-stjärnan Ronnie Peterson hade dött. Sen tog det över tio år innan jag såg pappa gråta igen. Jag grät också, men av en helt annan anledning. Han hade glömt att köpa den utlovade glassen, och då kändes det helt rimligt att tjuta.

När jag tänker efter så grät jag nog ganska mycket när jag var liten. Säkert lika mycket som jag skrattade. Jag var inget sorgset barn, men jag har alltid haft nära till mina känslor. Jag har aldrig sett det som något fult. Pappa däremot, han grät aldrig. Inte så att jag såg det i alla fall. Och inte någon annan heller för den delen tror jag.

I veckan så fick jag ett ganska underligt samtal från två journaliststudenter som undrade om de kunde få intervjua mig om män och känslor. De hade läst min skilsmässoblogg. Och de ville prata om manlig gråt. Först trodde jag att de ringt fel, men insåg snabbt att så inte var fallet. Någon dag senare satt de vid mitt köksbord och ställde en riktigt svår fråga till mig:

– Gråter du inför dina barn, frågade de.

Och det gör jag. Senaste halvåret har jag gråtit mer än någonsin. Jag har gråtit av saknad. Jag har gråtit av sorg. Jag har gråtit av ensamhet. Och jag har gråtit av glädje. Så, nej, jag har inga problem att gråta inför barnen. Jag tror att det är bra att barn får uppleva att vuxna sänker garden och gråter. Jag tror att det får dem att växa som människor. Att det ger dem en palett för att måla sig ett fullt känslomässigt spektra. Men det måste vara en gråt utan aggressioner och utan skam. Och barnen måste förstå varför den vuxna gråter. Man måste inkludera dem i gråten, och förklara varför man är ledsen. Annars blir de osäkra och tror att gråten beror på en besvikelse riktad mot dem. Jag har bestämt mig för att gråta inför mina barn – när det verkligen behövs – istället för att sucka mig genom livet. Men gråten måste vara på barnens villkor. Och framförallt måste det vara en trygg gråt.

(Publicerad i Smålandsposten 29/3)

Ryssar.

Need I say more?

Ibland spårar Tyskungen ur ordentligt.

Igår var ett sånt tillfälle.

Skrev något osmakligt här, kanske roligt i vissas ögon, men klart över gränsen. Jag snodde ett skämt från en etablerad kanadensisk/engelsk komiker som heter Jason Rouse (se klipp). Han har kört för fulla hus under sin Sverigeturné. Bland annat på klubben RAW som är känd för att bjuda in komiker av den lite mer hårdbarkade skolan. Han är minst sagt ”over the top” i delar av sin repertoar. Egentligen är han fullkomligt vidrig, men av någon anledning kommer han undan med sina sjuka skämt.

Jag ville i alla fall se om jag fick någon reaktion. Det fick jag!

Inte så mycket i kommentarfältet, men en kvinnlig bekant undrade lite stilla om jag inte är en smula dum i huvudet?

Kommer ni ihåg när Schyffert skämtade om incest på SVT i ”Dokument:Humor”?

Det blev ett jävla liv.

Nu var ju det skämtet inte speciellt kul, men han testade och misslyckades.

Eller Sixten Herrrgårds AIDS-skämt på 80-talet.

Humor är ju så subjektivt. Jag tycker att man kan skämta om allt. Men det kan man ju inte.

Tur att jag inte satt i Parlamentet och sa dumheter om Madeleine och Astrid Lindgren inför några hundra tusen tittare i alla fall.

Men jag får se positivt på det.

Jag hamnar nog i helvetet. Visst!

Jason Rouse kommer garanterat göra det i alla fall.

Men det kommer vara varmt och jag kommer träffa flera av mina vänner där (även det ett skämt direktöversatt från Rouse).

Vad tycker NI?

Kan man skämta om ALLT?

Min vän Johan är lite lätt efterbliven.

Han är bästis med en orm. Bara en sån sak.

Titta på klippet ovan så förstår ni.

Och så kan ni läsa hans blogg här. Den är faktiskt ganska bra.

Man får tydligen skabb av att spela Playstation och X-BOX.

Bäst att passa sig.

Skabb liksom.

Usch va skabbigt!

Asså, den här bloggen:

Lokaltidningsbesvikelser

Så fruktansvärt rolig!

På ett tragikomiskt sätt.

Hittade den hos Mymlan.

Håkans bar och Petra Mede Show.

Behöver jag säga mer?

Jag har alltid gillat SAAB. Men trots min välvilja har jag aldrig ägt nån. Min kompis däremot ägde en SAAB 99 Turbo i unga dagar. Det var en mycket märklig bil. Förutom att startnyckeln var placerad på golvet så hade bilen en massa andra underliga hyss för sig. Turbon levde sitt eget liv och slog till helt skoningslöst, helt utan förvarning. Detta adderade naturligtvis massor av ofrivillig spänning i tillvaron. Bromsarna var analoga. Antingen var de på eller av. Det fanns inget mellanting, och mjuka inbromsningar existerade inte. Hela bilen luktade blöt hund. Att manövrera den var som att försöka skruva i en glödlampa iklädd boxhandskar. I ett mörkt rum. Med ögonbindel. Det vill säga helt omöjligt. Men min kompis älskade den där bilen. Och vet ni varför? För att den hade själ. Sen kom GM. Och med dem en oändlig rad av Opel och Cadillacs med en SAAB-logotyp på huven.

Anledningen till att jag alltid har haft en soft spot för SAAB är att de där tossiga Göteborgarna alltid balanserat på gränsen att vara vansinnigt innovativa och tjurskalligt knökkonservativa. I brist på bättre uttryck så har jag upplevt SAAB lite som en excentrisk friherre helt utan självinsikt. Knäpp och nyckfull, men samtidigt enormt underhållande. Lite som Christian von Koeningsegg. När jag hörde om hans förvärvsplaner tyckte jag att det var en”match made in heaven”. Men nu blev det ju inte så. Så vad fick vi istället? Jo, vi fick Spyker! Och vet ni vad, jag tror faktiskt att det är det bästa som någonsin kunde hända. Därför har jag formulerat en lista på vad de där holländska haschtomtarna bör sikta på. Och jag förväntar mig inget mindre.

Jag vill ha en galen bil. Något radikalt annorlunda. En bil tillverkad av majsstärkelse med åtta hjul. Nyckeln ska vara gjord av mjölkchoklad. Jag vill ha en ratt av marshmallows.  Jag vill att ingenjörerna byter ut turbon mot en jetmotor som drivs av drömmar. Jag vill att de stoppar sätena med änglahår och fluffiga små moln. Jag vill ha en bil med bak-och-framvänd styrning och vingar. Jag vill att växelspaken ska vara formad som en blomma och att den ska sitta i taket. Möjligen vill jag även ha en obligatorisk vinylspelare. Jag vill ha något helt politiskt inkorrekt och annorlunda. Jag tycker inte att jag begär för mycket. För om SAAB vill ha mina pengar så måste de ge mig lite av sin själ. Det vore inte en dag för tidigt.

(Publicerad i Smålandsposten 15/3 2010)