Som en utandning
Jag såg min son i ögonen idag. Det var annorlunda den här gången mot alla gånger tidigare. För första gången så såg vi verkligen varandra. Vi satt ner och lyssnade på en låt tillsammans. Jag kan inte minnas vad det var för melodi. För när jag satt där och tittade in i hans klarblå ögon så kunde jag inte höra. Inte känna. Inte lukta. Jag var så upptagen av hans blick. Hans varma andedräkt så nära mitt ansikte. Så nära. Hans blick fastsvetsad i min. För han ville säga mig något, och trots att han inte bemästrar orden ännu så gjorde han det.
Utan ord.
Jag såg honom. Och jag hörde honom.
Och jag blev fullkomligt panikslagen.
För frågan som han ställde till mig är så svår att svara på.
För det är frågan som jag aldrig fått svar på själv.
Finns du här för mig?
Utan att säga ett enda ord sa han allt detta. Och jag var tvungen att andas extra hårt. Bita mig i läppen för att inte börja gråta. För det är det jag är så rädd för. För jag har själv blivit lämnad. Ensam. Tom. Vilsen.
Lämnad av någon som inte valt det. Innan en inandning har blivit en utandning så har det tagit slut.
Jag tänker på döden nästan varje dag.
Och då är jag är trasig. Tom.
Både min mamma och pappa dog i en utandning. Jag hade önskat att de var här nu i stället för i himlen. Så jag kunde fråga dem vad jag ska säga till min son. Svaret på frågan han ställer utan ord. Frågan han ställer med bara med en blick.
Utan ord.
Så jag andas in och ut. På samma gång. Som en enda lång inandning.
För jag vågar inte andas ut.
Inte riktigt ännu.
Men jag vet att min son kan ge mig svaret på frågan.
Just nu byter han plats med en ängel.
Och snart lär han mig allt det där.
Och då kommer jag bli hel igen.
13 May 2009 at 11:02Abbes pappa
link | my site
Fint, Klaus. Väldigt fint.
13 May 2009 at 11:22Elvira
link | my site
Rös när jag läste detta. Så otroligt fint.
13 May 2009 at 11:34David Gottlieb
link | my site
Rädslan för att dö och lämna sitt barn försvinner nog aldrig. Men när barnen växer upp och kan stå på egna ben, blir rädslan inte längre lika outhärdlig.
13 May 2009 at 12:40Danitra
link | my site
Jag ställde frågan till min mamma när jag var liten, många gånger.
”Mamma, kommer du dö?”
”Ja, det kommer vi alla en dag. Men jag är både ung och frisk så förmodligen kommer det dröja länge, länge.
Sanningen i en betryggande form.
13 May 2009 at 14:13Fredrik Hallgren
link | my site
Vackert.
13 May 2009 at 18:40Göte Børge
link | my site
!
13 May 2009 at 20:38Linda
link | my site
Vet du Klaus, jag tror faktiskt att han redan har gjort det.
Lärt dig alltså.
13 May 2009 at 23:25Nattens bibliotek
link | my site
Oh, vilken kärlek! Det är så svindlande oändligt att få barn när man själv är föräldralös. Mina föräldrar dog när jag var 11 år. När jag var 26 år fick jag en son, sedan en till och till sist en flicka. Jag skapade liv. Det blev fler i min familj inte färre. Det var härligt. Och enda gången saknaden efter mina föräldrar är svår är när andra barns mor och farföräldrar hämtar på skolan, ger presenter, bakar bullar eller är bra på något annat sätt. Det gör faktiskt fysiskt ont. Jag brukar ta mig om magen och böja mig lite fram. Det är för orättvist att mina barn inte ska få ha en mormor och en morfar. Men en liten tröst är att mina barnbarn kommer ha en farmor/mormor iallafall. Jag ska nämligen bli jättegammal. Jag är så förfärligt nyfiken på vad hela mitt liv har att erbjuda.
14 May 2009 at 22:54Sandra
link | my site
Vackert. Det är modigt av dig att lämna ut dig själv och dina känslor.
Jag har verkligen saknat ditt bloggande och blir glatt överraskad varje gång jag kommer på att du är igång igen! Sisådär 1000 ggr per dag när jag har tråkigt och börjar leta efter nåt läsvärt dvs. Keep up the goodwork! (:
21 May 2009 at 14:47Nike
link | my site
Vet du…den här texten har jag gått och tänkt på i två dagar nu. Den är så vacker att det gör ont. På riktigt.