Tyskungen

Jag har tidigare skrivit om min fascination för vår tids moderna folkhemsrörelse. Om du bott i ett bergrum senaste åren så talar jag om Sveriges största annonssida Blocket. För närvarande har jag 24 annonser där, allt från en bil till en dvd-spelare. Problemet är alla knasiga typer som tumlar runt där. De lägger skambud. De ställer egendomliga frågor. De är allmänt påstridiga, och de vill komma NU! De ringer från dolt nummer. De bokar tid och dyker aldrig upp. Kort och gott talar vi om ett gäng vettvillingar som helt frikopplat hjärnan. Jag annonserar bland annat ut en mobiltelefon av absolut modernaste snitt. Nypris? Runt 5000 kronor. Efter att ha raderat ett tiotal skambud kring tusenlappen från min e-post så fann jag ett bytesförslag som gjorde mig djupt förbryllad. Och kolossalt bekymrad. Det var en man som undrade om jag eventuellt kunde vara intresserad av ett byte.

Han hade ett exklusivt snäckformat flamingorosa handfat med mässingsblandare i 24k guldplätering. Nypriset var enligt uppgift 5500 kronor. Jag avböjde och någon minut senare plingade det till i min mailbox med ett svar från handfatsmannen. Istället erbjöd han mig en uppsjö andra ointressanta produkter. Annars kanske han hade ”nåt” annat som jag kunde vara intresserad av? Jag svarade att jag alltid önskat mig en vit tiger. För en vit tiger vore verkligen ”nåt”. Han meddelade att han inte visste hur länge han kunde hålla handfatet. Och någon vit tiger hade han dessvärre inte. Det blev ingen affär.

Någon natt efter blev jag väckt av min mobiltelefon. Klockan var 02.15. Jag blev så klart orolig att någon förolyckats. Att något fasansfullt inträffat. Telefonnumret på nummerpresentatören var obekant. Så jag stålsatte mig och svarade. Och på andra sidan telefonlinjen fick jag höra en desperat mansröst ”Har du kvar telefonen? Vad är ditt bästa pris kompis? Tusen spänn? Kan jag komma med en gång?”. Frågorna avlossades kulsprutesnabbt. Mitt i natten hade alltså denna märkliga man beslutat sig för att surfa runt lite på nätet i jakt på en mobiltelefon. För att sedan lyfta luren och ringa mig och erbjuda mig ett skambud. Eftersom jag insåg att det var ett akutläge så bestämde jag möte med honom en kvart senare. Utmed E4:an, strax utanför Södertälje. Allt enligt hans önskemål. Sen la jag på. Stängde av mobilen och tittade ut på regnet. Rullade runt, drog täcket över huvudet och konstaterade att ytterligare ett rikspucko skulle bli dyblöt.

Sen somnade jag om. Och insåg att skadeglädje inte kan köpas för pengar. Inte ens på Blocket.

(Publicerad i Smålandsposten 9 november 2009)