Tyskungen

Min mormor brukade alltid säga att ett bländvitt leende tar en långt. Har man fula tänder får man inte pussas.  Efter denna krönika blir det nog inte så mycket pussande för min del. Skälet till detta är min munhygien. Det första tandläkarbesöket jag kan minnas inträffade veckan efter jag började årskurs ett. Jag kommer ihåg det eftersom jag hade ofattbara tolv hål. En direkt påföljd av omfattande godiskonsumtion. Tandläkaren – som jag fortfarande minns namnet på – var i upplösningstillstånd. Han skrämde livet ur både mig och min tandläkarrädda far – när han hävdade att jag skulle tappa alla mina tänder om jag inte borstade dem minst två gånger om dagen. Efteråt fick jag det föga insmickrande smeknamnet ”Karies-Klaus”. Sen dess har min munhygien varit av stor vikt för mig. Något som jag nu även försöker föra vidare till mina barn.

För en månad sedan inhandlade jag en ny elektrisk tandborste. När jag ändå var i farten så passade jag även på att köpa ett storpack färgglada tandborstar till barnen. Eftersom jag numera är varannan-vecka-pappa så hade vi magnifik invigning av dem i början av förra veckan.

I förrgår när jag blandade kvällsvälling till lillkillen hördes det ett illvrål från toaletten. Eftersom jag befarade att lilltjejen gjort sig illa så paniksnubblade jag dit hals över huvud. När jag slet upp dörren såg jag henne stående framåtböjd över toan. Med ögonen stora som tefat.

–      Jag tappade tandborsten i toaletten, hulkade hon. Med darrande underläpp.

Efter jag försäkrat henne om att det inte var någon riksolycka så slängde vi den besudlade tandborsten i soporna och hon fick en ny. Jag skojade lite med henne och sa att soptrollet fått hennes tandborste. Igår morse när jag skulle borsta mina tänder hittade jag inte min tandborste. Den var spårlöst försvunnen. Så jag frågade barnen om de sett den. De leker ju med allt som inte är väggfast.

–      Den har jag gett till soptrollet, fnittrade min dotter. När jag frågade henne varför tittade hon upp och svarade.

–      För den tappade jag i toaletten. För en vecka sen, tillade hon förståndigt.

Med sitt bländvita leende.

(Publicerad i Smålandsposten måndag 7/12 2009)