Tyskungen

Jag åker en hel del tåg. Senaste gången klev det på en synnerligen ättikssur och tvär herre i Linköping. Datorerna på SJ placerat honom bredvid mig trots att vagnen var i princip folktom. När jag presenterade mig fick jag ett buttert mumlande till svar. Sen satt vi en stund i total tystnad. Jag läste min bok. Han stirrade tomt ut i hopplösheten. Sen öppnade han munnen.
– Det var bättre förr, knorrade han.
– Ojdå, hoppsan, jaha, svarade jag och sänkte boken. Det här kommer nog att bli intressant tänkte jag.

Sen fick jag höra om SJ:s förfall. Att tågen aldrig kommer i tid. Att vem som helst kan åka förstaklass. Att maten är värdelös. Jag påpekade snabbt att jag åker ganska mycket tåg och att jag tycker att det fungerar ganska bra. Och att det dessutom inte var möjligt att få tillagad mat, än mindre ett glas vin på tåget, för bara 15 år sen. Mina argument besvarades med en ljudlig suck. Sen gav han sig på ”dagens eländiga dunka-dunkamusik” som är ”ren dynga”. När jag påpekade att det säkerligen fanns urusla musiker även på 1600-talet och att jag hellre petar hål på mina trumhinnor än att lyssna på Snoddas så suckade han djupt. Sen redogjorde han för det bedrövliga modet. Jag kontrade med att kläder i vadmal, platåskor och våfflat hår inte heller var speciellt snyggt. Då ondgjorde han sig över Internet. Jag frågade om han föredrog att cykla genom regnet till bibblan för att upptäcka att allt är var utlånat istället för att googla fram svaret? Eller om han föredrog korviga fax framför e-post? Han menade att man minsann får massor av cancer i huvudet av mobiltelefoner. Jag frågade om han istället föredrog att jäkta runt – med risk att drabbas av en hjärtattack – för att leta efter en telefonkiosk? Hans klagosång pågick i en och en halv timme. Han gnällde. Jag replikerade.

När vi rullade in på perrongen i Stockholm tittade jag på mannen och sa:

­- Du har rätt. Det var faktiskt bättre förr!

Missnöjesmannen bredvid mig lös upp. Han njöt av att han överbevisat mig och bjöd på det första leendet under hela resan. Ett triumferande hånleende. Så jag förtydligade:

–      Det var definitivt bättre förr. Speciellt före du hoppade på tåget i Linköping.

(Publicerad i Smålandsposten 21/12 2009)