Tyskungen

Jag är enormt omusikalisk. Faktiskt så bedrövligt usel att det borde klassas som ett handikapp. Annars är jag artistiskt lagd. Jag skriver hyfsat. Jag kan måla och rita. När jag lagar mat så ser det aptitligt ut på tallriken. Men musik? No Sir! Jag har t.o.m. svårt att framföra de enklaste stycken som ”Ja må han leva”. Numera mimar jag när det vankas samsång. Jag riskerar hellre att se ut som ett lallande, ljudlöst miffo än att utsätta någon för min ”sångröst”. Jag behärskar ord. Inte musik.

Första gången jag blev medveten om min musikaliska oförmåga var på ”roliga timmen” i tredje klass. Jag framförde Herreys ”Diggiloo Diggiley” – iklädd ett par egenhändigt spraymålade guldskor – med en handkontroll från min bilbana som mikrofon. Det hela var en sorglig syn. Smärtan i mina klasskamraters ansikten var tydlig. Ögonen uppspärrade. Munnarna öppna. Min sångkarriär började och tog slut den där eftermiddagen när jag var tio.

Sen dess har jag alltid blivit vansinnigt irriterad när någon oborstad trubadurtyp med en sliten gitarr på axeln gjort entré i mitt liv. För då är det kört. Musiken vinner alltid över ordet. Varje gång. Springsteen slår Shakespeare. ”Jag dricker rom i regnet och kör ett par riff” är mer eggande än ”Jag dricker vin i vinden och skriver en dikt”.

För några veckor sedan blev jag uppringd av min gamla lågstadielärarinna. Hon var i pensionsåldern redan när jag gick i skolan, så nu måste hon vara närmare hundrafemtio. Jag vill minnas att hon var sträng men snäll, en hejare på att spela piano, och att hon alltid hade väldigt rött läppstift. Hon sa att hon verkligen gillar mina krönikor. Under samtalet lyfte hon fram mitt framförande av de tre pastellbrödernas monsterhit som något riktigt minnesvärt. Jag tror att hennes minne av sångstunden egentligen är av kropplig karaktär, då smärtminnet som bekant det starkaste minnet.  Hon gick t.o.m. så långt att hon kallade sångframträdandet ”fullkomligt oförglömligt”. Jag har tänkt en del på det där sen dess. Och jag hoppas för allt i världen att mitt skrivande för alltid kommer gå till historien som ”rätt så hyggligt”, t.o.m. ”medelmåttigt” är ok. Så länge det aldrig någonsin kommer kallas för ”fullkomligt oförglömligt”.

Publicerad i Smålandsposten 4/1 2010