Tyskungen

Ikväll ska jag gå på Standup för första gången på mycket, mycket länge.

Tänkte gå på ”MITT I SMETEN” på Scandic Malmen på Söder. Det börjar 20:00.

Min polare Pontus – som för övrigt är en av de roligaste jag vet i sin spontana galenskap – ska uppträda.

Sen går det rykten om att FADDE ska uppträda.

Detta är för bra för att jag ska missa det. Lite som att åka förbi en trafikolycka!

Se mera av Fadde här!

En synnerligen annorlunda intervju med Nathalie Portman genomförd av Zach Galif… Zach Galifadt… Zach… ääähhh.. skitsamma. Kul är det i alla fall.

”You shaved your head for ”V” in Vendetta. Did you also shave your ”V” for vagina”?

Briljant!

Tack Ströbaek för att du delade med dig.

Jag är sjukt stressad just nu, därav dåligt bloggande. Det är inte helt enkelt att starta upp ett nytt företag och försöka hitta tid för bloggen, familj, andra bloggprojekt och sen lite fritid också. Här kommer i alla fall svaren på era frågor.

Frallan frågade:
Hur ångestladdat är det här för dig egentligen, just nu? Det känns som att det du skriver nu, som du skriver, är lite jobbigt för dig. Säkert har jag fel. Har ändå läst delar av vad du har skrivit från första börja, och uppskattat det till stor del (började med stalkerbloggen). Men nu känns det inte som att du tycker att det är kul, alls. Alltså. Hur mår du?
Jo tack, jag mår bra. Men är lite stressad. Har inte riktigt tid att blogga då jag försöker styra upp ett nytt företag, dra igång ”TheCritics” och samtidigt få tid med min familj. Det har jag lite ångest över. Att jag inte hinner med allt. Och det du säger ang att det verkar som jag inte tycker att det är kul att blogga längre så kan jag nog säga att du har en poäng där. Det är inte lika kul längre.

Pelle frågade:

På tal om “WTF”, vad tycker du om alla internetslang som cirkulerar i cyberspace? “LOL”, “BRB”, “WTF” och så vidare.
Jag har ingen åsikt om detta. Däremot tror jag att jag kommit på anledningen till att alla småtjejer som bloggar särskriver. Det beror helt enkelt på deras SMS-vanor. För när T9-ordboken inte känner igen sammansatta ord så är det enklare att särskriva dem. Och så tar man med sig samma skrivsätt i resten av språket. Tragiskt på nåt sätt.

Vem av alla bloggbrudar du skulle du helst ligga med och skryta om (om man nu bortser ifrån att du har partner och så nu)?
Ehhhh… konstig fråga. Jag brukar inte skryta om att jag har sex med folk. Jag har faktiskt inte funderat på detta. Jag måste nog säga Anna Hibbs.

Pelle frågade:
En svidande ärlig fråga; har du någonsin haft sex med en lärarinna? Eller har du någon annan rolig skolanekdot att dela med dig av?
Pelle. Du är väldigt sexfixerad. Har du inte fått nåt på ett tag? Jag onanerade mycket till inre bilder av en lärarinna jag hade på högstadiet. Kicki tror jag hon hette. Sen träffade jag henne i verkliga livet för ett par år sedan och då försvann det romantiska skimret kring henne omedelbart. Vissa drömmar bör förbli drömmar.

Martin frågade:
Många bra och intresseväckande frågor som har ställts här. Jag tror att jag har en fråga som många vill ha svar på.
Har du gjort eller försökt göra en “Dirty Sanchez” på någon i din bekantskapskrets?
Du menar om jag satt på nån man eller kvinna i anus för att sedan torka av min penis på deras överläpp så att det ser ut som de har mustasch? Nej. Det har jag inte. Det var en väldigt äcklig fråga det där Martin.

Anna frågade:
- Kissar du i duschen?
Det händer. Men bara när jag duschar tillsammans med någon.
- Har du nån gång lyckats bajsa stopp i toaletten hemma hos en kompis/flickvän/svärförälder etc?
Ja, faktiskt. En gång. ”Anna”, det kan inte vara så att du egentligen heter Helen?
- Vad äter du till frukost? Äter du samma sak varje dag eller varierar du beroende på humör/veckodag?
Jag äter sällan frukost.
- Din dotter har ju en hel del allergier vill jag minnas? Har du eller din fru några allergier?
Jag har dammallergi och lite astma.
- Har du någon gång brutit ett ben? Hur gick det till i så fall?
Nej. Men en hand. Jag trillade när jag åkte skidor.
- Vilka är de 3 bästa böckerna du läst och varför?
Tre män och en båt, Parfymen och Marketing and Introduction. Ett mästerverk, en underbar historia och en facklitterär bok. Need I say more?

Fredrik frågade:
Kommer det utses en vinnare för bloggriset är var det bara en del av experimentet?
Nej, det kommer det inte. Och jag hoppas att de tre som kom på pallplats ärligt ställer sig frågan varför de hamnat där. Faktiskt. Och, ja, det var en del av experimentet.
Är du en vikare eller skrynklare (japp, bajspappret)?
Det enda jag viker på toaletten är mina kläder. Jag klär alltid av mig helt naken innan jag bajsar. Vilket kan vara enormt jobbigt på offentliga toaletter. Eller förresten. Jag skojar naturligtvis. Jag skrynklar faktiskt ihop kläderna.
Tittar du på pappret när du bajsar för att se om du är klar eller går du på “känslan”?
Tittar. Vad ÄR detta för frågor egentligen?
Snorpapperstittar du?
Ja. Varje gång. Ibland blir jag vettskrämd.
Om du fick välja mellan dessa 2 saker vilken hade du valt…
Att i resten av ditt liv bli matad av din fru när ni äter “ute”, eller att mata din fru när ni äter ute?
Det skulle helt klart kännas mer bekvämt att mata henne.
Vad blir det för färg på en smurf om man kväver den?
Svart?
Vet du vad en “Bronk” är och har du isåfall utfört en?
Är inte det när man runkar och skiter samtidigt? Och nej, det har jag aldrig gjort.

Basic / Snygg frågade:
Ett inlägg som jag skrivit om Dennis.M som heter..
Dennis.M.. att vara smal ligger före målet att lösa världssvälten??
Skulle vara trevligt om ni alla kan bemöta det och komma med åsikter..
Denna fråga är felforumlerad. Detta var ett påstående.

Helena frågade:
Varför förbereder du aldrig dina stand-ups ? Du borde ju kunna dräpa från scenen med tanke på vad du spottar ur dig här …
Anledningen stavas: S-M-Å-B-A-R-N och för lite T-I-D-S-O-P-T-I-M-I-S-M.
Har du någon barndomskamrat du tappat kontakten med som du (tror) du skulle vilja få kontakt med nu såhär i vuxen ålder ?
Nej. Jag har kontakt med det jag vill.
Sen är jag lite “nosy” och skulle vilja veta mer om dina systrar och din relation till dem (vi fick några brottstycken av info vid jul och det verkade inte helt klart)
Den är väldigt märklig. Jag har en bra relation till min äldsta syrra. De andra två talar jag sällan med. Vi har inte så mycket gemensamt.

Flyga frågade:

1. Är ingen fraga, men jag kommer sakna min favorit blogg!
Tack! Som jag sagt tidigare så kommer jag nog blogga visare i någon form förutom TheCritics.
2.fragat innan men ej fatt svar Plockar du dina ogonbryn? Vaxar? Min pojkvan har jattebuskiga och jag behover tips. (han skriker sa valdigt nar jag plockar..)
Jag gjorde det tidigare. Inte så mkt nu.
3.hur manga bloggar foljer du aktivt?
Innan var det ett 50-tal. Nu? 10 kanske.
4. brukar du kolla bloggarna bakom kommentarer du far?
Ja, ofta. Inte alltid, men ofta.
5. tips om bra statistik program vore fint.
Ewebcounter och Google Analytics.

Nonsensakuten frågade:

Pratar du småländska och i så fall; har du någon gång skämts för din dialekt?
Jag har ärligt talat ALDRIG skämts över min dialekt. Jag pratar småländska and I’m proud of it.

CliffBarnes frågade:
Du beskriver hur man på en nästan industriell nivå skall samla besökare genom mer eller mindre förklädd spammning. Men… Varför?
Utmaningen och ett visst mått av OCD. Antagligen precis av samma anledning som det finns folk som sitter och försöker slå världsrekord i Donkey Kong år 2009?
Om man skall använda bloggen endast för att locka till sig fler läsare, vad har man för fördel av det?
Jag har testat hur bloggosfären fungerar. Denna kunskap kommer jag använda mig av i mitt arbete.
Politiska bloggar förstår jag. Att de riktigt stora bloggarna tjänar pengar på sina bloggar kan jag köpa. Men om du ligger och harvar i division 2 i “bloggosfären” och är nöjd med det, varför skall man motivera sig till att spamma sig till top 10?
De tjänar inte så mycket pengar. Tro mig. Det är bara en massa snack och ett spel för gallerierna. Alla vill framstå som framgångsrika. Jag tror inte att det GÅR att spamma sig till topp 10. Hur man bär sig åt för att hamna där kommer jag återkomma till senare. Det lovar jag.

Anette frågade:
Jag önskar att jag kunde klämma ur mig någon smart fråga, men allt jag tänkte fråga känns så fel. Kör väl en vanlig “modeblogg”fråga då. Vilken är din favoritfärg?
Är svart en färg? Det är inte det va? För mig symboliserar svart ursprunget, tomheten och de oanade möjligheterna.

Basic/Snygg frågade:

Är det töntigt att blogga som äldre när det är mest tonåringar som bloggar?? syftar då på vardagsbloggar.. Har funderat en del på det själv och tycker det är viktigt att man visar att man är ett par år äldre än 15 i valet av ämnen och upplägg.. Vad säger du??
Jag är rätt töntig, så visst.

Egoina frågade:

Vill du verkligen bara ha en kram?
Vad sägs om en vuxenkram? En sån som Bamse och Brummelisa? Hade jag varit tio år yngre, bott i Skåne, varit snygg, barnlös och ogift så hade Jimmyboy fått passa sig. HEHE!

Miranda frågade:
Vart i saltis bor du? Bor nämligen också där, har dock aldrig sett till dig.
Jag bor på Fiskarhöjden,  det första området när man kommer till Saltsjöbaden.

Nipe frågade:

Inlägget om den finska alkoholisten på Apoteket, hur äkta var du där, eller var det tillspetsat?
Det var synnerligen äkta och det var en särdeles otrevlig person. Lite tillspetsat iofs, men hon skrämde inte bara mig utan alla andra i lokalen.
Jag har fått intrycket av att du haft en tuff uppväxt, inte bara med att dina föräldrar dött alldeles för j-vla tidigt, utan även med mobbing.
Hur kan man då med gott samvete vara så oprovocerat elak mot andra?
Är jag det? Jag vill inte hålla med om det faktiskt. Vi tycker olika här. Jag rekommenderar dig att läsa den sista postningen jag kommer att göra här på bloggen väldigt noga när den kommer.
Jag tycker din blogg kan vara otroligt rolig, men ganska ofta fastnar tyvärr skrattet i halsen. Säger som Ulrika Good – jag förstår mig inte på dig!
Frågan är felformulerad, det där var ett påstående. Varför är folk så förtvivlat besatta av att hela tiden bygga förklaringsmodeller kring folk. Jag begriper det inte. Kan man inte bara betrakta och förundras?

Anna Kaagaard Kristensen frågade:

Om du fick välja ett blogginlägg som du önskar att du aldrig hade skrivit, vilket skulle det vara?
Inget. Och alla. Min grundinställning är att jag ska stå för allt jag skriver här på bloggen (jag har bara ändrat i ett inlägg hittills) och även om jag gjort experiment och annat så  har jag alltid skrivit under med mitt namn. Om jag ska välja ett inlägg som jag ångrar så är det kanske ett jag skrev om en arbetskamrat som jag sedan raderade för att jag blev ombedd.
Vad tycker du är det viktigaste som du har lärt dig sedan du började blogga?
Jag säger som Arne Anka: Bloggosfären är precis som en babianröv, färgglad och full av skit.

Fjant frågade:

Om man anmält sig till din efterlysning till bloggar som du skulle recensera och ge “märket” Tyskungen rekommenderar. Hur stor chans har man att bli antagen för granskning?
Om bloggen har ett innehåll eller en röd tråd, ungefär 100 procents chans.
Vilket är ditt All Time high på antal besök på en dag?
Cirka 15.000 unika besökare på denna blogg. 25.000 på Stalkerbloggen.
Vad ligger du på snitt per dag idag?
Ingen aning, har slagit av statistikfunktionen.
Slutligen, kan du tipsa om något bra program som håller koll på statistik på bloggen och liknande?
Google Analytics i kombination med Ewebcounter.com.
Katinka frågade:

Tror du att du kommer att återgå till ren blogglädje med en ny och mer anonym blogg eller blir man helt enkelt bloggskadad av för mycket uppmärksamhet?
Vi får se. Just nu tycker jag inte att det är speciellt kul att blogga alls. Inte på Tyskungen.se i alla fall. TheCritics.se är något helt annat. Det ska bli kul.

Lisa och Emma
Hej! Har du läst vårt mejl om http://www.ettklickforskogen.se? Tänker du tipsa om det?
Ja! Jag gör det nu. Klicka här!

JAANA frågade:

Vad som helst? Verkligen vad som helst?
Ja.
Mkayy, vad tycker du om min blogg?
Den är väldigt… alldaglig.

Solidaritet frågade:
Vilken är din favoritfilm?
Väldigt svår fråga. Gudfadern II är en riktig höjdare. Eller ”The Shawshank Redemtion”. Das Leben der Anderen är också en RIKTIGT bra film. Det finns så många. Jag har nog minst en favoritfilm i varje genre. Det går dessvärre inte att peka ut bara en. Maila mig fem genrer så kan jag ge dig en lista.
Vem tycker du är den bästa skådespelerskan?
Också väldigt svårt. Jag är väldigt svag för Charlize Theron i Monster. Där spelar hon sin totala motsats, och det är ju en riktig utmaning.  Judie Dench är satans bra också. Och Katharine Hepburn.  Och Jodie Foster. Ska jag välja en? Omöjligt.
Skådespelaren?
Sean Penn. Utan tvekan. Sean Penn.
Regissören?

Svårt. Det beror lite på genre. George Lucas är fantastisk, likaså Akira Kurosawa. Sen gillar jag Wes Anderson. Och bröderna Coen. Åter igen, det beror på genre. Men ska jag välja EN så väljer jag Ang Lee. Det finns ingen annan regissör som har ett lika brett register som honom. Allt från Ice Storm till Hulken till Brokeback Mountain. Killen är ett geni!

G ”frågade”:
Jag har så svårt att köpa det här snacket om att allt var ett experiment. Det känns som en efterkonstruktion. Som att du ångrar att du gått så hårt fram och vill rädda ditt anseende nu när du ska starta upp ditt företag.
Jag har fortsatt läsa trots att jag inte gillat allt du skrivit, ibland glänser du ju till och ofta är du riktigt rolig. Kul att du tycker om oss som nu finns kvar som läsare eftersom det ibland känts som du föraktat oss som gått på ditt “experiment”.
Min fråga är, när du auktionerade ut datorn, ingick det verkligen i ditt experiment? Jag vill så gärna tro att du är bättre än så och det verkade ju komma från hjärtat.
Jag auktionerade ut datorn för att det var en bra sak. Jag brinner verkligen för det där och har blivit personligt drabbad av dessa otäcka sjukdomar. Jag föraktar inga av mina läsare, det där har du nog fått lite om bakfoten. Däremot tycker jag att det är facinerande att olika läsare triggas av olika saker/ämnen.
Och nej, det är ingen efterkonstruktion. Och ja, jag kommer ha enormt mycket nytta av det jag kommit fram till i mitt nya företag.

Falkman frågade:

Har du aldrig tvekat eller velat backa? När du spydde galla över småtjejer (som jag visserligen tycker förtjänar det), stannade du någonsin upp och tänkte “fan, det är inte värt det. Jag skiter i det här nu”?
Ja. Det gjorde jag. Fast mycket av det jag skriver är sant också. De är barn av sin tid och ibland blir jag nästan illamående när jag ser hur mycket yta och sant innehåll som trängs på deras bloggar. Bloggen har blivit vår tids dokusåpa, och hey, här kan vem som helst bli stjärna.
Skriver man en blogg och visar upp sig så får man även vara beredd på att folk reagerar på vad man tycker och vad man står för. Oavsett om man är ”småtjej” eller inte. Har man dessutom 800.000 läsare så får man nog anses tillhöra det som kallas för ”det offentliga livet” och då måste man vara beredd på att folk har åsikter.

Linnéa frågade:

Borde det inte egentligen stå ‘Liten OCH naggande god’ istället för ‘liten MEN naggande god’. Förutsätter inte ‘men’ att det första är något negativt?
Nu står det ju iofs ”liten men naggande OND”.
En ordlek du vet.

H C Barregren frågade:

Okej, en fråga till dig: Hur mycket tid per dag har du ägnat åt detta projekt?
Alldeles för mycket. Tre timmar om dagen kanske.

En fråga till hustrun: Känns det skönt att Tyskungen snart ska pensioneras.
Skönt. Hoppas jag får tillbaks min man igen.

Ströbaek frågade:

Varför tror du att bloggvärlden saknar fantasi?
Bloggvärlden speglar väl samhället i stort antar jag. Det är inte så många som har eller behöver ha så mycket fantasi. De flesta förflyttar sig bara reflexmässigt från punkt A till punkt B i en evig loop.

Whatthefuckdotcom frågade:

Vad hände med det stora-bloggRiset? Du skrev den 28e februari?
Läs svaret ovan.
Varför skrev du överhuvudtaget inlägget om att du skulle börja skriva Din blogg för Din skull.. om det hela var ett experiment… vad var det du undersökte med det inlägget?
Jag var rätt trött på mitt experiment då, och kände att det fick vara nog. Jag ville även se om läsarna upplevde samma sak som jag, dvs. att bloggen blivit extremt opersonlig. Jag var ganska nära att lägga ner redan då faktiskt.

Tina frågade:
Vilken är den bästa vs. värsta bloggen enligt dig?

Bäst = Jag har nog inte läst den ännu. Sämst = Jag har nog inte läst den ännu.

Utvecklingskurva för Tyskungens trafik i takt med starten av mitt experiment.

Punkt 7

Tyskungen ska vara en plattform för att lära känna och bli vän med någon av mina läsare. I verkligheten alltså. För att se om det gick.

Att sätta ett av de sju målen till att skaffa vänner via “TYSKUNGEN” kan naturligtvis verka en smula besynnerligt. Men det var faktiskt en av de viktigaste punkterna av de sju, kanske den viktigaste. Och vill man skaffa sig vänner så kan man inte blogga anonymt.

Att skaffa sig vänner via en blogg är väldigt svårt. Att skaffa sig ovänner – däremot – är extremt enkelt. Som ni vet så bråkas det en hel del i bloggosfären. En del har byggt hela bloggkarriärer på det. Till viss del även jag. Det är så man får en lättköpt plats i folks webbläsare. Bråkstakarbloggar är välbesökta, men inte populära. Det är så de tjänar sina pengar och hela tiden får större bloggar.

För i bloggosfären fungerar det lite annorlunda än i verkliga livet. För om definitionen av att vara populär är att vara välbesökt så är inte popularitet samma sak som i verkligheten. Låt mig ge ett exempel. Du skulle aldrig, i egenskap av väljare, lägga en röst på en person som du ogillar. Typ en nazist. Du skulle inte heller köpa en produkt som du avskyr eller betala någon för att utföra något som du ogillar.

Detta går dessvärre inte att applicera på ett stort antal bloggar och den grundläggande anledningen till att de är så välbesökta. För folk besöker med dessa bloggar med samma fascination som när de pillar bort en sårskorpa eller drar bort ett envist plåster. För det gör lite ont, och det är lite obehagligt. Och man hatar sig själv efter man gjort det. Läs lite i kommentarerna på dessa bloggar (vilka det är får ni räkna ut själva) så förstår ni vad som driver folk att läsa dem. Nämligen huvudsakligen hat och avsky.

Ju mer man besöker dessa bloggar, desto mer eggar man blodtörstigheten och viljan från bloggaren att ställa till med ännu mer satanstyg och dumheter. För det funkar ju för att dra trafik.

Jag slängde mig huvudstupa in i detta ormbo, med viss fascination och med stor nyfikenhet. Men ska man ge sig in i denna sörja så är det bra att ha vänner. Speciellt om man har lite risig självkänsla. För det tar ohyggligt mycket energi att bråka. Huvudsakligen negativ energi.

Jag har testat det där med bloggbråk, en del (tex. Bloggkommentatorerna) menar att jag byggt hela varumärket “TYSKUNGEN” på detta. Problemet är att dessa bloggare aldrig uppmärksammade “TYSKUNGEN” förrän – ja just det – jag började bråka på allvar. Fram till dess var min blogg helt ointressant för dem.

Och mycket riktigt, i takt med att bråken eskalerade så tilltog även hatkommentarerna. Och vet ni vad? Hatkommentarer föder en jävligt negativ stämning även hos bloggaren. Ni som läst den här bloggen innan jag döpte om den till “TYSKUNGEN” förstår vad jag menar. För det är väldigt många gamla läsare som upplever att det är en helt annan blogg än för bara ett halvår sen. Många hänvisar till RIX FM-tävlingen som ett startskott till den här bloggens förfall, och det kanske stämmer innehållsmässigt, men inte i besökarantalsmässigt.

För jag började faktiskt mitt experiment redan två månader innan bloggtävlingen på RIX FM. Närmare bestämt i oktober 2008. Det var bland annat då jag började med mina bloggrecensioner. Samtidigt bytte jag tillbaks namnet på bloggen till “TYSKUNGEN” från Beiersdorfbloggen. Ett medvetet val för att distansiera mig och skaffa mig ett sk. ”alter ego”. Men alter ego till trots så har jag ändå alltid stått för vad jag skrivit.

Ulrika Good, Abbes pappa, Mymlan med flera har läst den för det personliga, det utlämnande och nakna, och som de länkat. En del andra har läst för att jag muckat runt, skrikit som ett barn och gjort mig omöjlig. Som Bloggkommentatorerna. En del gamla läsare som läst bloggen ännu längre har helt slutat kommentera, och även i vissa fall läsa. För de har tyckt att den blivit för opersonlig. Det är även därför jag medvetet valt att inte föra diskussioner i kommentarraden. Mer än med folk som kritiserat mig och varit obstinata.

I takt med att trafiken ökar på en blogg pga. bloggbråkande så finns det även en risk att man kan utveckla fartblindhet. För ju elakare man är, desto mer läsare drar man till sig. Och då är det bra att ha vänner, som tillrättavisar en och ifrågasätter vad fan man sysslar med (Abbes pappa kommer säkert ihåg fiskinlägget som jag snabbt tog bort). För Abbes pappa är en vän, i alla fall i bloggosfären.

Jag har utnyttjat en massa olika bloggare för att få länkar till bloggen, vilket var enda syftet från min sida, men inte mina vänner. Både genom att vara personlig och utlämnande, men även genom att uppröra, provocera och vara fullständigt obstinat. Och i takt med att de som läst bloggen för dess innehåll, för att få sig ett gott skratt, eller bara för att de gillar mig har droppat av så har dessa läsare bytts ut mot en annan kategori. De som inte tycker om mig speciellt mycket, eller de som gillar när jag slungar mitt hat åt alla håll, helt urskiljningslöst.

Och det är då man behöver vänner. För ibland är det lätt att gå vilse. Dels riktiga fysiska som håller en under armarna när det stormar, men även bloggvänner som alltid finns där och försvarar en. För så länge man har det så finns det en balans.

Jag har träffat ett gäng härliga personligheter via bloggen som jag även träffar med jämna mellanrum i verkliga livet. Anna, Fredrik, Peter, Johan, Pontus och Mymlan är några av dem. Men alla adderades till min vänskapskrets innan jag satte igång mitt experiment. Och jag kan ärligt säga att jag inte träffat NÅGON som jag vill addera till denna listan EFTER experimentet började. Istället har det tillkommit något annat. Nämligen hatläsare. Inte alla, men många.

Hatläsarna läser en blogg av tre anledningar. Ett: De hatar dig för dina åsikter, Två: De hatar dig av avundsjuka, Tre: De hatar dig för att de hatar sig själva.

Och de hittar alltid saker att klaga på.

Det finns en mängd dårar som varit inne och snurrat i mitt kommentarfält. De flesta i samband med ett eller annat bloggbråk. De flesta har varit så outgrundligt dumma i huvudet att det inte går att finna ord för det. En av mina värsta belackare har varit en läsare som kallar sig för ”Max”. Han driver en blogg som heter ”Gubbsoda”. Hans signum har varit att ständigt och jämt kritisera mig i kommentarfältet. Men skillnaden mellan honom och många andra är att han inte hatat anonymt. Han har stått för vad han skrivit. Och därför är han en av de enda som jag orkat resonera med. Ett resonemang som resulterat i det här. Jag ska med glädje fortsatt följa hans framsteg.

Ni andra som kommenterar anonymt och är elaka mot mig, men framförallt mina barn, kan dra åt helvete. På allvar, jag vill inte ha er här. Stick härifrån! För vissa läsare är helt enkelt viktigare än andra. För de står för något som är bra. Nämligen omtanke, kärlek och ett nyktert perspektiv. Såna personer som jag vill ha som vänner. Och läsare.

För att sammanfatta det hela. Det är väldigt enkelt att bygga en stor blogg snabbt. Se bara till att vara tillräckligt provokativ och var konsekvent dum i huvudet. Bråka gärna med varenda jävel. Gör dig hatad av läsarna. För då kommer de tillbaks. Jag har testat det, och det funkar, problemet är bara att jag inte förmår att vara totalt hjärndöd hela tiden av respekt mot mig själv. Därför har även dessa läsare blivit kortvariga.

Eller så kan du gå den andra vägen. Och skaffa dig vänner via bloggen. Det kommer troligtvis inte generera lika mycket trafik. Men jag lovar att det i det stora hela är en mycket mer angenäm upplevelse.

Jag tänkte avsluta med ett par kloka ord som Hjalmar Söderberg en gång satte på pränt. Jag tycker att de sammanfattar det hela väldigt bra:

Den som inte blir älskad vill bli beundrad. Den som inte kan bli beundrad vill bli fruktad. Den som inte kan bli fruktad vill bli avskydd. Den som inte blir avskydd vill bli föraktad. Själen avskyr tomrum. Den söker kontakt till varje pris.

Fundera på det. Vissa mer än andra.

Ibland bara älskar jag, och vill omfamna… Pontus Ströbaek.

Inget konstigt. Bara manlig kärlek.

Vilken hjälte!

Jag hatar min mans blogg. Inte för att han inte skriver bra eller roligt utan för att den upptar en massa tid. Tid som han istället skulle kunna spendera bättre. Med mig. Hålla mig i handen eller bjuda ut mig på dejt till exempel.

Så varför då detta gästspel?

Jo, för någon vecka sedan fick mannen några musikalbiljetter av sin vän Ströbaek. Biljetter som mannen glatt mutade mig med mot att jag skulle skriva ett inlägg på Tyskungen. Istället för att bjuda ut mig på dejt fick jag gå ut själv. Brilliant drag. Och nytt blod till bloggen. Bra vet jag inte om inlägget blir, inte heller om det är roligt eller ens läsvärt. Ni får själv avgöra.

Sagt och gjort. Musikaldagen anlände och jag sammanstrålade med min vän Anna och hennes syrra Fia utanför Göta Lejon. Snabbt iväg för att ansluta till ett glatt gäng i Söderhallarna. Middag och ett glas vin. Trevligt sällskap. God mat. Barnfritt. Avslappnat. Super.

Tillbaks till Göta Lejon och scenen för Buddy Holly med Brolle i täten. Vi krånglade oss fram till våra platser. Det var allt för länge sedan jag var på musikal. Jag gillar verkligen underhållningsformen och jag och Anna har gått på flertalet shower tillsammans. Vi har sett alla de stora. Evita. Chess. Grease. Rent. Och några till.

Glatt äntrade vi stolarna med öppet sinne. Ridån gick upp och vi lät oss svepas med in i föreställningen. Och vilken föreställning sen. Medryckande. Brolle var fantastisk, ensemblen duktig och musiken rockigt bra. Men jag skulle raskt vilja gå vidare och lyfta fram det som ofta hamnar i skymundan. Det som rör sig bakom artisterna. Som recycletänket i att ta in kostym och rekvisita från Lasse Åbergs Electric Banana Band. Eller den fantastiska doakillen som måste vara kvällens doldis. Helt i en klass för sig. Scenografin var strålande, vilket är mer än vad jag kunnat säga om både Chess och Rent. Kostymen var glädjande nog färgstark och sprakande. Liksom samspelet och interaktionen med publiken som satt och gungade och klappade i takt med musiken. Killen bredvid mig rockade loss hela stolsraden.

Allt detta sammantaget ledde till stående ovationer. Flera i publiken lät sig ryckas med och dansade under extranumret. Ridå. Den brokiga publiken drog sig ur salongen med ett stort leende på läpparna.

Jag föreslår att biljetter inhandlas omedelbart. Till någon du tycker extra mycket om. Eller till dig själv. Årets bästa alla-hjärtans-dags-gåva. Jag lovar.

Igår var jag på fest med bloggnätverket Spotlife som jag är medlem i. Det var en väldigt… surrealistisk upplevelse. Speciellt med tanke på att jag visste att det skulle vara 4 eller 5 bloggare där som jag sågat jämns med fotknölarna i mina bloggrecensioner. Plus några till som jag drivit med hejdlöst, Amir tillexempel. Nu visade han sig vara en av de trevligare personerna på festen.

Utanför sprang jag på Mumari, en väldigt trevlig ny bekantskap.

Den jag såg först när jag kom in i lokalen var Mogi. Vilket satte igång min hjärna på högvarv. Jag började omedelbart söka efter alternativa flyktvägar. Hon såg ut som en liten tant och hon hade på sig någon form av fållad gardin. Hon snörpte på munnen när hon såg mig. Eftersom jag tyckte att det vore dumt att förstöra kvällen innan den ens hade börjat så gick jag fram och presenterade mig. Hennes mun hade då förvandlats till ett kort streck. När jag frågade om hon tagit illa vid sig av min recension så är det nog rättvist att säga att vårt samtal självdog.

Det är väl det man kan förvänta sig av en 19-årig tjej som klär sig som en 45-årig mellanstadielärarinna från landet. Självdistansen var lika med noll. Jag kan även informera er om att Mogi inte går som normala människor. För Mogi älgar. Ett ganska bredbent älgande ska tilläggas.

Så jag försökte vända mig om för att stå ansikte mot ansikte med zoolanderkopian DennisM som stod och såg helt nollställd ut med en Hyland-frisyr från 80-talet.

Så jag flydde djupare in i rummet. Och vilka stod där tillsammans om inte mina absoluta bloggfavoriter Blondinbella och Blondin-Nils?

I ren desperation botaniserade jag desperat i gratisskumpan som stod framställd. Jag pratade lite med Pontus Ströbaek som jag är bekant med sen tidigare. Eller vi försökte prata. För brevid oss stod det en väldigt högljudd bloggerska som var bra i hatten. Hon hade även på sig en hatt vilket gjorde det hela än mer komiskt. Tydligen hade hon värmt hela vägen på tåget från Östersund. Senare på kvällen blev hon avvisad med anledning av hennes kraftiga berusningstillstånd samt att hon började häckla Pontus när han höll tal. Totalt blev samma tjej utslängd tre gånger på en kväll. Ett imponerande facit.

Eftersom jag inte tyckte att situationen var helt bekväm så gick jag runt och presenterade mig för alla de jag smädat i min blogg. Blondinbella kände inte igen mig sa hon (hon var faktiskt trevlig) men Storstads-Nils bytte jag ett par ord med, och han var faktiskt riktigt trevlig. Jordnära. Han verkade ta min recension med jämnmod.

Jag skakade även DennisM:s hand, försiktigt, försiktigt för han såg väldigt skör ut. Hans rörelsemönster var väldigt ryckigt och nervöst på något sätt.

Sen var det middag. Och vem sitter vid mitt bord om inte samma DennisM. Jag kan avslöja att han åt enorma mängder mat. Jag blev nästan illamående när jag såg hur han formligen pressade in mat i sin lilla, späda kropp. Att han bara ”äter” vatten kan vi således sortera in under den numera mer och mer välfyllda kategorin ”skitsnack som Dennis skriver i desperation för att locka folk till sin blogg”.

När jag försökte tilltala honom så gjorde han klart att han inte ville att jag skulle prata med honom. Eller rättare sagt så totalignorerade han mig. Jag fann det hela mycket roande och frågade om han slutat med sin vattendiet. Kanske inte den smidigaste öppningsrepliken, men hey, sån är jag. Då tittade han bara på mig med förakt i blicken. När jag tog en bild på alla vid bordet så sa han att han inte ville att jag skulle fotografera honom. Jag respekterade detta fotoförbud under hela kvällen.

Han bör nog vänja sig vid kameror om han nu ska bli modell. Jag noterade i min mentala anteckningsbok att DennisM är precis lika ofattbart dum i huvudet som jag misstänkt hela tiden.

Middagen var i alla fall bra, en italiensk buffé. Sällskapet var trevligt, med undantag av DennisSlem som gjorde allt för att förstöra stämningen ytterligare vid bordet, när jag tilltalade honom för att kanske hitta nån form av vapenvila så svarade han inte ens. Sen rapade han ur sig något obegripligt om att jag inte skulle tilltala honom och att han inte hade för avsikt att svara på mina frågor. Han talade stötigt och i staccato. När han var klar med sin rappakalja så satt jag bara och väntade på att han skulla andas in igen. För det ha sa måste ha berott på syrebrist i hjärnan. En riktig stämningshöjare med andra ord.

Tyra var lika snygg som trevlig och hennes kompis Hanna som har bloggen Svansens var fantastiskt trevliga.

Sen berusade jag mig ordentligt på den gratissprit som Blondinbella-ägda Spotlife bjöd på. Och förde nåt förvirrad resonemang med Blondinbella om hennes personliga varumärke och hur hon borde förvalta det. Jag har ju lite erfarenhet av person-PR. Men jag misstänker att jag kanske inte var helt övertygande. I korthet konstaterade jag att det inte precis genererar några pluspoäng hos det svenska folket att hänga med Linda Rosing. Efter min analys av intervjun med henne i DI Weekend – och att mycket av det hon sa i den kändes som efterkonstruktioner – så flydde hon förskräckt från mig, vilket naturligtvis var det bästa som kunde hända.

Jag är väldigt glad att fyllehattarna var på festen. Tack till Tova och Sara som stal all uppmärksamhet, vilket gjorde att jag och mina elakheter stod helt i skuggan av deras spontana fylleinfall. För att ta ett exempel satt och hejarklacksskrek ”Össssteeeersuuund” i tid och otid. Det bidrog också till att jag inte var fullast i lokalen. Skönt!

Jag var hemma vid tvåsnåret. Ordentligt tankad. Det var min gårdagskväll.

Vad gjorde Ni? Kollade körslaget?

Jaha. Nu börjas det. Nästan dagligen när jag öppnar min mailbox hittar jag ett eller flera nya mail från företag som vill att jag ska tävla ut deras varor här på bloggen. Jag är lite kluven till detta faktiskt. Jag vill ju gärna tillhandahålla chansen att vinna grejer (för jag tycker det är kul att kunna unna mina läsare lite) men samtidigt känns det lite som jag säljer mig om jag skulle lägga upp såna tävlingar.

Jag är ju, och har varit, väldigt kritisk till denna typ av produktplaceringar.

Det är en sak att tävla ut t ex. min kompis Henriks bok eller tv-program på bloggen. Eller att puffa Pontus, Fredrik, Marits shower eller Peters böcker eller hans Sverigeturné. För vi är ju vänner. Vi har en relation. Därför känns det naturligt.

Att sälja sig till företag som vill produktplacera är en helt annan sak. För mig känns det ganska fjärran att tävla ut cd-skivor, skidväskor, biobiljetter och allsköns konstiga produkter här på bloggen.

Därför frågar jag er, kära läsare, ska jag vara restriktiv och tacka ja till vissa saker som jag faktiskt gillar (och lyxhora dvs. inte sälja mig hur billigt som helst). För att dela med mig till er liksom. Det vore kanske trevligt? Jag vet inte?

Eller ska jag, vilket är min ryggradsmässiga reflex, be den fara åt pipsvängen och förklara att detta inte är en modeblogg som man kan köpa sig reklamplats på genom att skänka mig varor?

Vad tycker Ni? Jag är förbannat kluven!

Ikväll har jag varit på teater. Jag var och såg premiären min gode vän Pontus Ströbaek och Benny Haags uppsättning på Boulevardteatern. Jag filmade lite, men min mobil vill inte lira med min dator, så det enda jag bjuder på är en bild jag sköt på väg ut från teatern.

Jag kan faktiskt ingenting om sånt här. Jag har till exempel aldrig besökt Dramaten, som var Benny Haags hemmascen i 12 år. Men jag vet när något är roligt. Och det är det.

Jag ska försöka sammanfatta mina intryck. Showen är bra. Det märks att den är ett experiment, för det spretar åt alla håll och kanter. Men det spretar på ett mycket charmigt sätt. Flera gånger skrattade jag rakt ut. Manus är emellanåt briljant, trots att det även finns några transportsträckor. Men det gör inget, för när höjdpunkterna infinner sig så är det riktigt bra.

Speciellt en monolog som Pontus kör om en riktigt otäck mobbare, som var en osalig ande för honom under många år. Alla som varit i samma sits kommer att skruva på sig av obehag. Jag vet inte om det är självupplevt, men under de fem minuter som han berättar sin historia så känns han så bräcklig, så skör. Och när han berättar om den känsla av ”upprättelse” och ”maktfullkomlighet” som av en slump las i händerna på honom så vet man inte riktigt om man ska tycka att han är ett tvättäkta svin eller om man ska krama om honom.

För jag trodde faktiskt att det skulle brista för honom. Den sidan har jag inte sett tidigare, så det var lite chockartat. För när han står där är han som en fiolsträng som precis, och då menar jag verkligen precis, inte går av.

Jag känner igen så mycket av det han sa. Nästan alltihop. Jag kan inte säga mer än så, för det hela måste helt enkelt upplevas. Jag blev berörd, och jag tror på varenda ord. Mest för att det kändes som Pontus höll på att gå sönder där uppe på scenen. Han var som ett timglas som färdades tillbaka i tiden. Med världens bräckligaste glas. Trots bristen på utbildning från Scenskolan var han väldigt bra. Vilket det skojas en hel del om.

Sen bjuds det på ett par riktiga flatgarv också. Ganska många faktiskt. Referenshumorn till Bergman, Dramaten, överspelad fars och prestationsångest är emellanåt fantastiskt underhållande. Benny Haags imitation av en babblande Leif GW är hysteriskt rolig.

Showen pågick i 99 minuter. Kanske skulle den vinna på att bli tjugo minuter kortare.

Jag vill se den i det klassiska actionfilmformatet. Fast utan Dolph Lundgren då.

Och sanningen om Robert Gustavsson fick vi aldrig reda på.

Något jag är glad för.

Gå och se showen istället för den där Bondrullen som går nu. Det kostar en hundring mer, men det är en bättre spenderad peng. För det var faktiskt lite tunt i salongen, så köp en biljett nu. De finns på Ticnet. ”Pontus och Benny” heter showen. Och om du inte hunnit boka biljetter och är på Söder i veckoslutet, smit förbi vid halvsjusnåret, för jag tror att det går att spontanbesöka också.

”Pontus och Benny” framförs imorgon fredag och på lördag på Boulevardteatern.

Ströbaek och Haag avslöjar sanningen om denna man.

Nu har jag fixat biljetter till min vän Pontus Ströbaeks och Benny Haags humorföreställning på Boulevardteatern på torsdag kväll. Där ska tydligen sanningen om Robert Gustavsson uppdagas. Och det är ju spännande.

När jag pratade med Pontus i bilen i morse så orerade han på om att detta är ett komiskt experiment. Då blir jag lite orolig. För sist jag såg Pontus ”experimentera” med komik var på SysterOBror för några veckor sedan.

Den gången slutade det med att han slet av publiken skorna och hotade att slå dem i pannan med sitt ollon.

Det här kommer bli spännande!

Boka biljetter du också här!>