Tyskungen

Kommer ni ihåg den här? Commodore 1531 hette den. Eller i folkmun ”bandstationen”. Djävulens påfund! Började man vrida på tonhuvudet på den så var man körd. För alla hade olika inställningar på den.

LOAD , ”PRESS PLAY ON TAPE” och sen RUN. Och när det blixtrade till på tv:n efter man sett den coola laddningsbilden i flera minuter så väntade man. Så smällde det till. Och man var i vietnam med ”Commandos” eller i Japan med  ”Last Ninja”

Med hjälp av denna bandstation spelade jag olagliga spel. Jag fildelade flitigt med mina kompisar i skolan. Året var 1989 och året efter skrev Gudryn Schyman en motion i riksdagen om att förbjuda spel som ”Barbarians” då de återskapade övervåld i grafisk form. Det var ju helt livsfarligt och alla ungdomar skulle (utan att kunna påverka det) bli blodtörstiga mööördare om de spelade. Kommer ni ihåg det? Det fanns ett speciellt move där man kunde dekapitera sin motståndare genom att svinga sitt svärd och efter det högg man huvet av sin motståndare. Det sprutade en stråle blod och ett 24×24-pixlat huvud studsade ett par gånger på marken. Sen kom det in ett litet grönt troll och sparkade iväg det. När killarna i klassen fick reda på att jag hade det spelet i min ägo så gick bandstationerna i Hovmantorp och Lessebo varma. Alla ville ha det.

Hysterin kring detta spel var nästan i paritet med Barnsjournalens reportage om ”WASP”. Det var förfärligt det hela. Blod och våld. Blod och våld!

Ju mer det talades om spelet. Ju mer fildelade jag. De andra töntarna satt och spelade Super Mario Bros på sina Nintendos. Och de gick ju inte att kopiera. Så det fanns gäng som satt och spelade det ihop. På den tiden fanns det inte multiplayer. Det fanns 1p och 2p. Två spelare. Jag däremot delade med mig av ”Barbarians”, ”Pitfall”, och ”Sex games”. Och som jag kopierade. Och inte nog med det. När mina kompisar kom hem till mig och vi väntade på att bandstationen skulle bli klar så lyssnade vi på musik. Allt från Black Sabbath till någon värdelös låt om en taxi på franska på ett svajigt Mister Music-band.

Och vi kopierade det också. Med en dubbeldäckad kassettstation. Eller från en 33-varvare: Till samma band. Vi kopierade det vi tyckte var bra. Ibland med ett inslag av en speaker från ”Tracks”.

Sen kom diskettstationen. Och en modul som gjorde att jag kunde kopiera en 5,25″-diskett på ett par sekunder. Och som jag kopierade.

Ja jävlar!

Allt blev digitalt för mig där och då.

Sen insåg jag att jag kunde använda min dator som ett verktyg för att göra konst. Jag pixelpushade logotyper till i princip varenda demogrupp i hela landet. Jag åkte på copypartys. Lyssna på ordet. COPYPARTYS.

Partys där man kopierade varandras verk. Och var det riktigt bra så kopierade alla det. Och det var gratis.

Först startade jag en egen demogrupp, och blev medlem i demogrupper som ”Impact”, ”Unit 5″ och ”Rizing”. Jag kallade mig för ”Thunder”. För det lät så mäktigt.

Vi hade en BBS och ett forum. Och jag gav ute en onlinetidning som var helt kass. Jag tror att jag skrev en sexnovell på engelska. Och jag hade aldrig haft sex. Jag var väl typ 11. Så den blev väl ”sådär”.

Sen skickade man disketterna över hela världen. Jag hade brevkompisar i Australien, Tyskland, USA och Sveg.

Alla delade med sig. Varenda dag när jag satt i skolan väntade jag bara på att klockan skulle ringa ut så att jag skulle kunna åka hem och vittja postlådan på dagens skörd. Oftast var det ett tiotal disketter från olika delar av världen. Material och vackra saker utvalt av folk jag delade smak med. Underbart!

Jag fick demos med den svenska demogruppen ”Horizon” från Huddinge ifrån en kille i Österrike. En annan disk med en D.Y.C.P-scroll från en grupp i Danmark. Den fick jag av en kille från Bermuda. Och så fick jag en kopia av ett demo från min egen demogrupp ”Unit5” från en snubbe i Holland. För att han tyckte att musiken i den var så satans bra.

Jag sprutade lack på mina frimärken så man kunde gnida bort poststämplarna med lite vatten eller i värsta fall fönsterputs. Eller tejpade på dem. För då kunde man återanvända dem.

De som var med i leken skickade tillbaks mina frimärken tillsammans med de disketter som de skickade mig.

Jag gjorde detsamma. Tur att man inte var frimärkssamlare då, utan istället diskettsamlare.

Och upplevelsesamlare.

Sharing was caring. Redan på 80-talet.

På den den tiden handlade det om vem som kunde göra den bästa skiten. Och man delade med sig. Nu handlar det mer om att ”skiten är min”.

Vi snodde inget. Vi delade med oss av det som var bra.

Det är kanske därför jag tycker att det är så konstigt det här. IPRED, FRA och allt det där.

Jag har fildelat i 25 år. Det är ett tag.

Kommer jag åka i fängelse nu? Och vad är straffet?

Livstid kanske?

Men det är lugnt. Bara jag får ta med mig en Commodore 64 i cellen.

Med en skruvmejsel till tonhuvet. Och Barbarians.

Igår när jag köpte min råsaftcentrifug så blev jag så betagen av LG:s nya Blu Ray-spelare BD370 att jag ”råkade” köpa en.

När jag kom hem fick jag beviset på att skivbaserade media är helt döda. Det framgick med alls önskvärd tydlighet när min fullkomligt teknikfrånvända hustru såg paketet, skakade på huvudet och sa.

– Klaus, lämna tillbaks den där.

– Varför då, svarade jag. Trotsigt såklart.

– Jag har två ord till dig, sa hon. Och det är inte. Blu. Ray. Det är. Pirate. Bay.

Efter det argumentet finns det ingen anledning till diskussion. Efter detta har jag insett en sak. Blu Ray kommer aldrig NÅGONSIN slå stort. Till och med min hustru har fattat det.

Därför åker den här tillbaks till butiken och lämnar tillbaka denna högteknologiska apparat.

Trots att den har en supersnygg blåpulserande knapp mitt på fronten.

Och YouTube.

Även om jag men jämna mellanrum hatar Tele2 (då de gång på gång ringer till oss och försöker sälja samma tjänster som vi redan har) så är de idag förlåtna för alla gamla dumheter.

För, precis som Bahnhof, så går de mot pantskallarna i Sveriges Riksdag och vägrar att lämna ut sina kunders IP-adresser till de som kan tänkas begära ut dem. Eller rättare sagt så raderar de dem med en gång.Tele2 kommer alltså INTE att lämna ut fildelare.

För en gång skull känner jag respekt för det telebolag som jag varit kund hos i flera år.

Och även om det naturligtvis är ett cyniskt sätt att skaffa sig mer kunder så känns det för jävla bra att de tar ställning mot idioti.

Niclas Palmstierna, VD på Tele2, är numera med på min hjältelista. Tillsammans med Steve Jobs, Blackie Lawless och Astrid Lindgren.

Kör du Mac? Ladda ner den bästa Bittorrent-klienten här (Vuze), byt till Tele2 och sätt igång och ladda. Både upp och ner.

Läs mer om nyheten här: Aftonbladet, SVD, DN

Det snackas något sjukt mycket om Piratpartiet i media nu. Speciellt med anledning av införandet av IPRED och en och annan författares debattartiklar och utspel på Piratebay.

Flera tongivande svenskar och framförallt folk som är aktiva inom sociala medier kommer nu ”ut” som Piratpartister. Som Nikke Lindqvist, Marie Andersson (Opassande-Emma) och Joakim Jardenberg. Alla mycket smarta personer som jag respekterar djupt.

Jag tycker Jardenberg är en synnerligen intelligent och skarp person. Igår kommenterade Joakim varför  han ”kommit ut” som Piratpartist. Han menar att det är bra om folk – som är nyanserade och tongivande i övrigt – berättar varför de ska rösta på Piratpartiet. Vettiga människor. Istället för en massa flummiga, svartklädda knasbollar och emosar, som i mina ögon ägnar sig åt vad som bäst kan beskrivas som ”retorisk pajkastning och krumbuktande som är totalt obegripligt för gemene man”. För det är så folk uppfattar Piratpartister i stort. Och varför är det så? Jo, kanske för att man medvetet valt att definiera sitt parti som avståndstagande och lite ”konstigt”.

Jag tycker dock att det är intressant Joakim med flera använder ett ordval som alltid förknippats med något skamligt. Som homosexualitet till exempel. Eller missbruk.

För denna ”outande” har man skapat en webbplats. Vad jag förstår så är skapandet av Piratpartister.se ett försök att visa på att det faktiskt finns en stor seriositet bakom Piratpartiet.

Det är därför jag tycker att det är så oerhört roligt och nästan gripande att läsa de valbara namnen på valsedeln.

Som ”Rick Falkvinge” och ”Snild Dolkow”. Bland annat.

Även om jag lovat mig själv att aldrig rösta på ett enfrågeparti så känns Piratpartiet faktiskt lite lockande.

Herregud, detta är ju enda gången i historien som man får chansen att rösta på ett par personer som av misstag råkat skicka in sina nicknames i sin ”World of Warcraft”-klan till valmyndigheten.

Bara en sån sak är ju värt en röst.