Tyskungen

Här kommer ännu ett meningslöst videoklipp på min pappablogg.

Men satan så söt hon (dom!) är.

Titta på ögonen.

Ögonen!

Hon är så fin!

I mina ögon världens finaste!

Grattis min guldklimp!>

Min dotter Stella är snart tre år gammal. I halva sitt liv – sen hon var ett och ett halvt år alltså – har hon närt en dröm att få vara med i Idol. I fredags när Johan Palm åkte ur så kunde jag inte undgå att reflektera över hur mycket lägre medelåldern i Idol har blivit. Deltagarna är ju skitunga nu för tiden. Så hon kanske har en chans att komma med ändå.

Johan Palm är ju som bekant tio och ett halvt. De andra deltagarna ligger nånstans mellan tolv och sjutton. Ja, förutom hon den där Anna som var i sextioårsåldern.

Så jag skickade helt sonika in denna video till Idoljuryn för en rättvis bedömning.

Här är deras kommentarer:

”Jag tycker hon sjunger lite surt! Skärpning Stella! Du kan bättre!”
- Anders Bagge

”Hon måste jobba mycket på uttalet. Men det finns nåt där. Sanna mina ord. Klar star-potential! Fast hon borde klippa sig. För det där ser ju inte klokt ut! Jävla pottfrissa.”
– Laila Bagge.

”Jag är inte mottaglig för tjejer just nu! Jag är singel och trivs bra med det!”
– Andreas Carlsson

Jag tyckte kanske att de var lite hårda i sitt omdöme.

För hon sjunger ju jättebra.

Visst gör hon?

Fortsätt bjuda på vinnardatorn här! Hela summan går till Hjärt/Lungfonden samt Barncancerfonden.>

OK, även om jag är frustrerad över att inte få ihop mitt standup-material så har jag iallafall ett problem mindre. Jag har nämligen (efter diverse hårda auditions) hittat en kanontrummis till mitt framtida ”Rockband”.

Visst, hon kanske inte är lite otight och hon kanske inte riktigt kan hålla takten. Men attityden finns onekligen där. Och det betyder ju nästan allt. Attityd och inställning. Och det faktum att hon pryglade upp mig med trumstockarna när jag försökte instruera henne hur hon skulle göra. Sen vet jag inte med låtvalet. Vi får nog jobba lite på det också.

Jag tror minsann att vi ser en rockstjärna födas på detta klipp.

Vad tror ni?>

När vi satt vid matbordet igår kväll så hade jag en intressant konversation med min snart treåriga dotter Stella. Alla barnen hade tydligen varit ute i skogen och promenerat med dagisfröknarna.

Jag: Var det kul i skogen? Var det några djur där?
Stella: Ja.
Jag: Vad då för djur?
Stella: En krokidil. Och en björn. Åsså en vaaaarg!
Jag: Ojdå. Var det några mer djur där?
Stella: Jaaaaaa. Ett Troll!
Jag: Var det ett troll i skogen? Men, var det inga sniglar där?
Stella: Nej, men ett lejon.
Jag: OK, men inga sniglar?
Stella: Nej. Inga sniglar. Dom är läckiga.

Vilken tur att det inte var några sniglar i skogen. Då behöver jag inte ta med mig min pistol nästa gång vi går ut och promenerar i omgivningar.

För sniglar, och det vet ju alla, är ju skitläskiga.>

Ibland fantiserar jag om att jag har en telefon till himlen. En direktlinje där det aldrig tutar upptaget. Och när jag lyfter på luren så svarar mamma eller pappa. Det existerar ingen kopplingston utan jag möts omedelbart av antingen pappas varma röst – den där med den lustiga tyska brytningen – eller av mammas mjuka, lugnande stämma.

Pappa lämnar oftast över luren till henne, för han är alltid upptagen med något. Men det gör inget. Det är befriande för vi behöver aldrig prata om väder och vind eller utbyta artighetsfraser. De behöver aldrig fråga mig hur jag mår eller hur det går för mig. För de vet redan allt det där. De sitter där och tittar ner på mig och min underbara familj hela tiden. De släpper aldrig blicken från oss. Och de tittar på mig. Och den man jag blivit. Och de dömer mig aldrig någonsin.

Man måste vara snäll, sa min mamma ofta till mig när hon levde. Och det är det enda visdomsord jag hoppas att mina barn kommer leva efter. Jag strävar efter att de ska bli snälla, omtänksamma, empatiska och underbara varelser. Två underbara barnbarn som mina föräldrar kan sitta där i evigheten och vara stolta över.

Jag har aldrig besökt den platsen där de bor. Det är ett hus och en plats som jag inte har tillträde till. Men ibland är jag väldigt nära, snuddar vid den, om än bara för ett ögonblick. Som när jag kramar Malcolm eller Stella. Då känns det som jag nästan är där hos dem. Och mina föräldrar är plötsligt inte fjärran alls. Ibland när jag kramar mina barn så känns det som det är jag som är barnet och inte den vuxne. För dom är min fasta punkt i tillvaron. Min styrka i det kaosartade skeende vi kallar livet.

Och när vi kramas så blir jag åter igen det där barnet som bara vill krypa upp i en varm famn och kura ihop mig. Känna de fasta hjärtslagen från en vuxens bröst och låta mig omfamnas av ett par starka armar och omslutas av värmen. Bara krypa ihop och känna mig jätteliten. Så vi kramas jättemycket. Och samma värme som mina barn skänker mig hoppas jag att de får av mig. Ibland slutar jag nästan andas när jag överrumplas av all den kärlek mina barn ger mig.

Jag tycker om dig pappa! Jättemycket, sa Stella igår och marken rämnade under mig. Allt bara föll samman totalt. De små orden kan välta murar, rämna broar och avsluta och starta krig. Jag kan bara sitta och titta på mina barn ibland och komma på mig själv med att sitta och gråta av ren glädje. Och det känns inte konstigt alls. Bara helt underbart.

Jag kommer knappt ihåg min mamma. Jag har levt fler år utan henne än med henne. Men det finns ett par grejer jag kommer ihåg. Och de sitter stenhårt fastsvetsade i mitt minne. Framförallt kommer ihåg doften av henne. Hon luktade Date-shampoo. Och lite stekflott efter att ha tillbringat dagarna i restaurangköket. Jag kommer ihåg hur gott hennes hår doftade när jag körde in min näsa i det när hon kramade om mig. Och jag kommer ihåg hur gott jag tyckte det luktade när hon smörjde in sig i en kladdig sololja som doftade cocos när vi var på Cypern.

Det var året innan hon dog. Hon var trettiofem och jag var tolv och det var första gången jag flög. Jag kommer ihåg hur mamma skrattade och sa att flygvärdinnan nog minsann var lite småkär i mig. Jag kommer aldrig att glömma och hur varm jag blev inombords när hon sa det och sen rodnade jag och tittade ner i golvet varje gång den söta flygvärdinnan passerade i gången.

Jag kommer ihåg hur mamma tog mig i handen och följde med mig fram till cockpiten så att jag fick titta på molnen genom framrutan på planet. Flygvärdinnan stod brevid och jag var alldeles sprallig inombords. Det kändes lite som det var jag som var pilot. Att jag flög planet. Och det var väldigt mäktigt. Idag känns det så fjärran, så overkligt.

Jag kommer ihåg de fantastiska plankstekar min mamma kunde laga. Och plankstek är – och kommer alltid förbli – min favoriträtt. Men ingen plankstek i världen kommer någonsin smaka lika bra som den som hon lagade. För att inte tala om hennes stekta potatisar. Som egentligen bara konserverad Vätterpotatis med Kockens-krydda. Men den var godast i världen.

Jag kommer ihåg hur skönt det var att ligga bredvid henne när jag var liten. Hur lugnande det var att känna hennes långsamma och varma andetag i mitt öra. Och jag kommer ihåg den gången jag klättrade ner under täcket och ner till hennes fötter och kittlade hennes i sömnen tills hon vaknade av skratt. Och hur vi kramades efter hon kittlat tillbaks tills jag kiknade och kippade efter luft.

Jag kommer ihåg att hon hade ett enormt temperament och hur hon en gång ställde sig upp och kastade både bestick och tallrikar på min pappa när han sagt något dumt vid middagsbordet. Och jag kommer även ihåg hur otroligt mån hon var om de som var svaga och utsatta i samhället. Jag är fortfarande förbluffad över hennes oerhörda rättvisepatos. Jag önskar att jag kunde vara lite mer som hon. Fast innerst inne vet jag att jag är det. Jag vågar inte släppa fram det bara, men jag jobbar på det.

Jag kommer ihåg när hon berättade sagor för mig när jag skulle sova, och att de var bättre än alla Astrid Lindgren-historier i världen.

Jag kommer ihåg hur förbannad hon blev när några av mina elaka dagiskompisar låste in henne på ett inhägnat område som låg precis bredvid mitt dagis. Jag kommer ihåg våra sköna skogspromenader och den gången vi var ute och sprang i skogen tillsammans. Och att hon inte hann med mig när vi sprang ifatt de sista 100 metrarna. Jag var stolt som en tupp trots att jag visste att hon låtit mig vinna.

Allt det där tänker jag berätta för Malcolm och Stella när de blir lite större. Jag har redan börjat väva in mina föräldrar i de sagor jag berättar om prinsar och prinsessor. Stella gillar den där farmor är drottning och hon är prinsessa allra bäst.

Malcolm och Stella kommer aldrig få träffa min mamma och pappa. Sina farföräldrar. Men på något underligt sätt känns det som jag träffar båda mina föräldrar varje gång jag ser på mina barn. Och det är en obeskrivligt omtumlande och underbar känsla. Och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad.

Låt den känslan aldrig ta slut.

Jag känner att jag kanske inte riktigt efterlever min mammas ord när jag levererar mina bloggrecensioner. För då är jag dum. Riktigt elaka-vargen-i-Bamse-dum. Och det känns lite märkligt. För innerst inne vill jag inbilla mig – att jag liksom vargen – är ganska godhjärtad trots allt.

För man ska vara snäll. Det sa min mamma.

Och det försöker vi leva vi efter.>

Stella träffar en väldigt, väldigt glupsk häst vid namn Mimmi.

Detta otroligt yxiga, och extremt interna klipp, är nog bara kul för oss och våra närmaste. Men jag fick en chans att testa vår nya HD-kamera. Tyvärr gör inte riktigt YouTube-kvalitén kameran rättvisa.

Här kommer i alla fall klippen. Det tar sig nånstans i mitten.

Då blir det rafflande värre. Med biljakter, slowmotion-flygande vita duvor och exploderande helikoptrar. John Woo skulle bli grön av avund.

Hoppas att ni gillar det.

Trots allt blodet.
>

Som sagt.

Dom är sötast på morgonen.>

Stella har stenkoll på vad alla i vår släkt heter. Men hon verkar lite förvirrad kring just hennes och mina släktband.

Jag undrar vem den där Maszlo är. Jag får väl ställa Rebecka mot väggen i frågan. Eller så får hon ställa upp i ”Sanningens Ögonblick”.

Stella alltså.>

… så är det värt det. Hur konstigt det än låter så är dessa små monster värda precis varenda sönderrepad tv-apparat och alla sönderslagna designlampor i världen. Faktum är att dom får slå sönder precis hur mycket de vill. Bara de är så här söta nån gång ibland.

Kolla liksom!

Jag kan inte riktigt fatta att dom är mina.>